Välkomna till min blogg!

För ungefär fyra månader sedan kom min bok ut. Nu en egen hemsida med blogg. Tänka sig! Vi får väl se hur många bloggar det blir. Hur gör man?

Jag börjar med at berätta om min höst som kringresande fotbollförfattare: Hösten har varit inspirerande. Min föreläsningsturné har fört mig till exotiska platser så som Hjällbo, Upplands Väsby, Enskede, Tv4:s studio (oklart var, men någonstans i Stockholm), Sundsvall, Stenungssund, Härlanda, Öckerö, Tanumstrand och Töreboda. Runt om i Sverige har jag mött människor med stort kunnande och glödande engagemang. Bäst av allt: Idén om breddutveckling och inkluderande fotboll är ofta självklar för de fotbollsledare jag mött. Nu räcker det förstås inte med allmänna appeller om att vi skall vara snälla mot barn. Det är lätt att fastna där. Nu gäller att noga fundera ut hur idealen och goda föresatser skall realiseras.Fredrik Sundqvist

Här måste jag lyfta fram Enskede IK. Tidigt i oktober hade jag nöjet att leda en tvådagars workshop i föreningen. Det var en inspirerande helg. Nu verkar det som att föreningen tar täten i kampen för en modern och socialt hållbar folkrörelsefotboll. Spännande!

Det börjar glädjande nog röra på sig i Stockholmsfotbollen. Som många vet dras ungdomsfotbollen där annars av stora problem. Man saknar planer, men framför allt saknar föreningarna former för att hantera sina enormt stora barngrupper. Det skapas konflikter och en stor misstro. Märkligast i höst var mina sex minuter långa ”debatt” med Tomas Bodström om barn-och ungdomsfotboll i TV4:s nyhetsmorgon. Jag fick knappt en syl i vädret och reportern glömde att berätta om min bok, men det var ändå en intressant upplevelse. Bodström försvarade i mina ögon en föreningsideologi värdig Ayn Rand – var det rent av en bild av svensk socialdemokrati år 2013?

Men tänk att TV4 inte kunde hitta en enda person i hela Stockholm som kunde berätta att det inte är synd om starka barn som behöver spela fotboll med sina svagare kompisar. Det är inte synd om någon, det är utvecklande och roligt!

En sak har jag märkt under mina resor i höst: Det är så lätt att fastna i en diskussion om hur vi får fram flest eller bäst elitspelare. Det är frestande eftersom Stockholmsmodellen med ”akademier” och ”utvecklingslag” från 8-9 års ålder misstas för en ”elitsatsning” fastän den är så uppenbart kontraproduktiv.

Problemet är inte att Stockholmsfotbollen slänger bort merparten av sina talangfulla spelare eller att svensk elitfotboll vill såga av den gren de sitter på. Problemet är den badwill talangselekteringen skapar. Medan vi fastnar i hypotetiska resonemang om bästa formen av talangutveckling lämnar barn och ungdomar den organiserade fotbollen i strömhopp. Det är i själva verket det största hotet mot svensk fotboll. Det måste vara roligare att spela fotboll än att inte göra det − annars är vi kokta!

Skriv en kommentar till Anonym

  • (kommer inte publiceras)