Vårveckorna rusar fram och det har varit en hel del kul fotboll. Det känns som om det var i går, men det är tre veckor sedan jag var hos Vinbergs IF och körde en workshop på temat ”the eternal circle of fun”. I Halland händer det grejer. I Vinbergs IF, liksom i Åsa IF någon vecka tidigare, fanns bra idéer hur vi skall göra fotbollen så kul, så bra, så utvecklande för så många som möjligt så länge möjligt. Aldrig har jag känt mig så hoppfull för föreningsfotbollens framtid som nu. Kanske är min optimism något överdriven. Perspektivet blir förstås lite snedvridet efter möten med framåtblickande dynamiska föreningar; helhetsbilden är kanske en annan. Fast vad gör snedvridna perspektiv när solen skiner och himlen är blå?
Helgen därefter sken solen i Göteborg. Jag var på en inspirerande konferens: Framtidens fotboll i SvFF:s och Göteborgs FF:s regi (läs här). Under två dagar presenterades och diskuterades våra nya spelformer. Tre mot tre, fem mot fem, sju mot sju, nio mot nio och elva mot elva. Allt såg bra ut, men särskilt knattefotboll tre mot tre och fem mot fem med sarg känns så självklart att det är svårt att begripa varför knattefotboll inte alltid spelats så. Själv gillade jag stor sju mot sju med offsidelinje allra mest (gäller det sista året i spelformen.) Snacka om utvecklande fotboll. Tack vare spelskickliga lag såg vi hur konstruktivt och bra regelförslaget är. Sju mot sju med offsidelinje blir riktig fotboll. Jag jämför med hur folk runt omkring mig för ett tiotal år sedan ansåg att tolvåringar borde spela elva mot elva ”för att vänja sig” – sicket skämt. Tjong och fysisk styrka skulle premieras framför speluppfattning och teknik. Nu låter det som en skröna att någon tänkt så, men då var det verkligen en infekterad diskussion i min förening. Vad är mer uppiggande än att nu få vatten på sin kvarn? Ett barnanpassat lärande gör fotboll kul och utvecklande. Vem kunde egentligen tro något annat?
Några till reflexioner på samma tema. Konferensen fick mig att inse att det trots allt fortfarande finns motståndare till barnanpassad fotboll. Alla som verkar i distrikt med barnanpassad fotboll vet att förändringarna är bra och uppskattas av alla …när de väl är genomförda, men att vägen dit är full av motstånd. De distrikt som ännu inte tagit steget såg många problem. Visst, för en viss typ av tävlingsfixerade ledare är förändringar jobbiga. För dem tycks spelformer vara inskrivna i himlen. Det är ledare som lärt sig spelets regler genom Tipsextra och listat ut hur de skall vinna matcher med just dessa vuxenregler. Den självklara logiken blir att ju tidigare barnen i den egna truppen kan spela ”riktig” fotboll, desto bättre (helst ett eller två år tidigare än konkurrenterna). Denna kategori av konservatism diskuterades flitigt under konferensen. Jag kan konstatera att distrikten kommit olika långt i sitt utvecklingsarbete. Ibland flyttades jag tillbaka i tiden.
Konferensens andra dag gick vi runt och tittade på matcher. Det var givande att umgås med duktiga instruktörer och diskutera allt från spelformen i stort, till hur lagen jobbade med utbildningsmål och hur ledare och domare agerade. Det är min erfarenhet från Azalea också. Det är nyttigt att tillsammans med andra ledare studera matchspel och träningar utifrån. Man kommer bort från coachning och fokus på kampen och börjar titta på helheten. Det är ett tips att ta med: Samla ledarna i en åldersgrupp eller en spelform och åk och titta på matcher. Ha med enkla analysfrågor anpassade efter spelformen och utbildningsnivå: Hur använder laget ytor respektive lagdelar? Hur jobbar laget i försvar respektive anfall? Är alla spelare trygga med bollen? Vågar alla visa sig för bollhållare? Och så vidare. Min erfarenhet är att man får igång en bra diskussion som både sätter målbilder och väcker frågor om hur vi når dit. Utbildning och utveckling kommer i fokus, inte resultat. Så gör det! Snacka målbilder och syftet med matchen. Då tar ni stora kliv mot framtidens fotboll redan i vår.
Nivågruppering är lagidrottens rumsrena form av selektering. Argumentet att skilja de starka från de svaga handlar alltid om att kunna möta barnen utifrån deras individuella färdighets-, kunskaps- och mognadsnivå. Det handlar om att individanpassa verksamheten. Det låter ju bra, men sedan är det ofta lätt för föreningar, ledare och så föräldrarna till starka barn att övertyga sig själva om att barn utvecklas bäst på ”sin nivå”, starka för sig och svaga för sig. Nivågrupperingen betyder, mer eller mindre uttalat, en knivskarp nivåseparering. Som en positiv bieffekt kan matcherna spelas med toppade lag. Då handlar det om att vinna matcher i högre grad än att möta individer. Föräldrarna till de starkaste barnen blir nöjda. Deras barn får bekräftelse och prestige. Idrotten blir extra rolig för dem!
Föräldrar till de spelare som hamnat utanför befinner sig i ett ohjälpligt underläge. De ser inte att deras barn hamnat i ”rätt” nivå. De ser snarare vad rangordningen gör med deras barns intresse. Det är ändå svårt att komma med invändningar. De mest engagerade är ju både nöjda och välmenande. Alla får ju vara med på sin nivå. Det är opersonliga klubbstrukturer och deras egen ”nivå” som förvandlar de bortvalda till ingenting. Missnöjet tystnar. Träningsgrupperna slås sönder och barn slutar. Det uppstår en kontrast mellan dem innanför som tycker glädjen och gemenskapen är så fin och all osynliggjord bitterhet som finns utanför. Innanförskapets aningslöshet skulle man väl kunna säga?
Det blir uppenbart att betydelsen av begrepp som ”nivåanpassning” och ”nivågruppering” är helt avhängigt de värderingar och drivkrafter som finns bakom orden. Vad är syftet egentligen?
Man kan nivågruppera under en del av ett träningspass för att gnugga extra teknik med några nybörjare – då gör man det för att lyfta individer. Väljer man istället systematiskt ut och favoriserar de starka spelarna handlar nivågrupperingen om något annat. För låt oss vara uppriktiga: I 99 fall av 100 handlar nivågruppering om att välja ut de starkaste, för att vinna matcher och favorisera dem man tror är talanger. Så förstår alla barn och ungdomar selektionsmaskineriet. Skillnader, som har med mognad och olika ingångslägen att göra, förstärks istället för att minska. Trots att utfrysningen blivit strukturell framställs verksamheten som så fin, så fin – alla får ju vara med på sin nivå – det är inte föreningens fel om de bortvalda barnen tappar lusten. Jag tror man skall fundera mycket både på sina egna drivkrafter och över formerna för en individanpassning som varken exkluderar eller permanent separerar de starka för stunden från de svaga. Det kräver fingertoppskänsla och helt annorlunda föreningsstrukturer.
Det är helt onödigt att förvandla någon enda spelare till ”ingenting”. Av erfarenhet vet jag att starka spelare inte tar skada av att spela med sina svaga kompisar. Tvärtom det är ett roligt sätt att tillbringa sin uppväxt i blandade och spretiga kompisbaserade lag. Sedan är det också bra att prova olika roller i ett lag. Det är inte alltid bäst att vara bäst. Därför förespråkar jag en modell där åldersgrupperna i en förening länkas ihop genom ett kontrollerat flöde av spelare mellan grupperna. Lagen matchas på en lagom nivå som passar de flesta. Spelarna har sin hemvist i den egna åldersgruppen, men kan också matchas och träna med andra åldrar och få svårare matcher. Föreningen kan erbjuda individer flexibla nivåer i träning och match utan att lag toppas. Tränarna kan koncentrera sig på att inkludera och försöka utveckla alla sina spelare. Mitt råd blir därför: Skrota hierarkierna, skrota prestigen, skrota resultatfixeringen. Satsa på utvecklingen, gemenskapen, de individuella framstegen. Då blir det en rolig återträff för alla!