Vi är inte ni!

Vårsolen värmer. Fotbollssäsongen är i antågande och med den diskussionen om ett hat som gått överstyr bland fotbollssupporters.

Det sägs vara drygt 600 arga män som utgör kärnan av problemsupportrarna. En liten grupp bland alla supporters, menar man. Det sägs också att utvecklingen, trots händelserna i Helsingborg, är på väg åt rätt håll. De allra flesta fotbollsmatcher förlöper utan det våld vi såg i helgen. Jag tror, precis som så många andra, att lösningen ligger i att marginalisera hatarna. Min tanke för dagen är dock att det inte räcker att peka finger åt rötäggen.

För en utomstående betraktare verkar de hatiska supportrarna inte alls marginaliserade. De tar plats på våra arenor och de brer ut sig i våra stadskärnor. Det verkar rent av som om deras hat får näring att växa genom fotbollen. Jag tror det finns mycket att lära av gruppdynamiken på en läktare.

I Så funkar ungdomsfotboll citerar jag Nick Hornby. I Fever Pitch beskriver Hornby sin första tid som nybliven Arsenalsupporter. Han berättar hur han träder in i en ny värld och blir förälskad ”plötsligt, oförklarligt, okritiskt”.

Det finns på detta plan inget ont i att gilla ett lag. Tvärtom innebär supporterskapet en inträdesbiljett till en värmande gemenskap. Det handlar om delade känslor av glädje och sorg. Supportern blir del i ett grandiost ”vi”. Inträdesbiljetten är enkel och okomplicerad att lösa: ”älska” laget och följ det med inlevelse. Det är lätt. Fotbollen blir något av en drog när den väl fått fäste.

Jag brukar berätta hur jag som nybliven knattetränare förvånat insåg att jag inte gillade motståndarna. Jag gillade inte spelarna och definitivt inte deras supporters! Och det är alltså små snälla barn och deras relativt harmlösa föräldrar jag talar om.

Jag hade drabbats av en djupt liggande mekanism som triggas av fotbollen och kampens nervositet. Jag ville innerligt att ”vi” skulle vinna. Motståndarna försökte hindra ”oss”. Just av den anledningen gillade jag dem inte. Den känslan är aldrig långt borta hos någon som med inlevelse följer ett lag. Nick Hornby beskriver samma överraskande känsla under sin första vår som Arsenalfan: ”Jag hade aldrig stött på konkurrerande fans tidigare och jag hatade dem på ett sätt jag aldrig hatat främlingar”.

Det som både jag och Nick Hornby upplevde är vad varje engagerad åskådare upptäcker: En förlust kan kännas som en personlig förolämpning. Supportrar framför ofta att känslan av hat är en naturlig och ofrånkomlig del av att med inlevelse ”älska” sitt lag. Frågan är förstås hur man hanterar känslan. Jag vrålade inte ut hatramsor mot barnen i motståndarnas lag, exempelvis. Det gick bra ändå och jag kom över känslan. Matcherna fortsatte att vara spännande.

Jag lyssnar på Radio Råsunda, AIK:s podradio ( http://www.radiorasunda.se/2014/04/03/episod-33-laul-answering/ ). Budskapet är att 97 procent av alla supporters bara hatar sina motståndare på en ”abstrakt nivå”, ett hat som triggar ”en sund rivalitet”. Man hatar inte djurgårdare, bara idén om Djurgården. Det är uppenbarligen den här distinktionen mellan abstrakt och konkret hat supporterkulturens belackare och mannen som slog ihjäl en ”djurgårdare” inte riktigt förstår. Jag tror jag förstår vad de menar, men jag tror också att vi skall akta oss för att bejaka den känslan. Jag är inne på Robert Lauls spår i podintervjun: det verkar ju trots allt som att det ena hatet hänger ihop med det andra.

Så här tänker jag: Fotbollen triggar en gemenskap på läktarna som må vara både sympatisk och gemytlig inåt, och som kritikerna inte förstår, men det är en gemenskap som har sina taggar riktade utåt. De här mekanismerna exploateras av underhållningsindustrin. ”En sund rivalitet” mellan supporters ger matcherna chauvinistisk laddning och intensiv stämning. Vi är inte ni! (se AIK reklamen https://www.youtube.com/watch?v=7w5AJMC-w8g). För supportrarna får matcherna en betydelse av episka mått. Kampen nere på plan kommer att handla om lokalpatriotism, om geografisk rivalitet, om klasskamp och om gamla oförrätter.

Låt oss inte hymla. Det är samma gruppsykologiska mekanismer och samma känslor som fascister i alla tider exploaterat för att så hat. Och det är förstås detta som är problemet med supporterkulturen, inte gemenskapen och gemytet. På läktarna uppstår en frizon där det inte bara är tillåtet att leva ut sina känslor, utan känslorna är själva inträdesbiljetten till gemenskapen.

Det skapas utrymme för de hatfyllda att håna, hota och hata − just för att supportern som står bredvid och som egentligen inte tycker det är ok att hata, håna och hota också känner de känslorna. Det finns rent av en lockelse hos många politiskt korrekta män att få dyka ned i en icke-politiskt korrekt dypöl för en stund. Det går att i märg och ben hata ”Djurgården”, stå på läktaren och vråla ut detta hat och samtidigt ha djurgårdare bland sina vänner. Det är ju ett intressant faktum i sig, men sorry: Fotboll är inget rollspel. Fotboll går inte att frikoppla från den verkliga världen och är ingen oas där vi kan tillåta oss att lätta på trycket. ”Abstrakt hat” är en farlig lek med elden.

Hatet på fotbollsarenorna är bara en del i ett mycket större och på alla sätt mycket allvarligare samhällsproblem. Hatet inom fotbollen blir därför, ur filosofisk synvinkel, extra intressant. Det säger oss något om ondskans mekanismer. Jag läste nyligen Maria Svelands bok Hatet. Läsvärd om man vill få en upplysande och skrämmande bild av vita kränkta mäns utbredda hat mot invandrare, homosexuella, kvinnor och feminister. Sveland beskriver faran i att ge hatarna ett alibi för sitt hat genom att erbjuda dem arenor där de får stå oemotsagda och även ibland få små nickar av medhåll. På läktaren bland hatramsorna förstår jag vad hon menar.

Jag är övertygad om att de flesta tyska nazistsympatisörer under trettiotalet bara älskade Tyskland och hatade judar på en ”abstrakt nivå”. Jag är säker på att de flesta av dem var kärleksfulla familjefäder och att de ursprungligen hälsade vänligt på sina judiska grannar. Hatet var bara en känsla att leva ut på massmöten, men deras abstrakta hat fick konkreta konsekvenser. Läs Svelands bok och inse: de starka känslor och åsikter som Anders Breivik drevs av är inte unika; han har många likasinnade som vädrar ut sitt hat varhelst de kommer åt − på en ”abstrakt nivå”.

Av allt jag läst om dödsmisshandeln i Helsingborg de senaste dagarna fastnade några rader mer än andra. Det var Patrick Ekwall som på sin blogg publicerade ett läsarbrev där en ung studerande Helsingborgsupporter skriver: ”Det är svårt att beskriva alla tankar när några hundra djurgårdare helt plötsligt drar på sig rånarluvor, stormar planen och skanderar ”Mördare!” mot en sektion som till minst 99 % består av vuxna och barn som aldrig stått i en klack.” (http://blogg.fotbollskanalen.se/ekwall/2014/03/31/tva-brev-fran-tva-vanliga-hederliga-fotbollsaskadare/) Det är en nattsvart bild av de krafter vi släpper loss på arenorna. Dödsmisshandeln utförd av en ensam 28-årig man som hatade ”djurgårdare” blir ytterligare en anledning för andra hatiska män att hata ”helsingborgare”. Vi är inte ni! Myterna om att fotbollsmatcher är viktiga vävs med allt mörkare trådar.

Då är jag tillbaka till min tanke för dagen. Vi kan bara marginalisera hatarna om vi alla slutar hata. Det handlar om att rannsaka sig själv som supporter och faktiskt distansera sig från de sidor i kärleken som är destruktiva. Varför inte samtidigt göra upp med ett annat av de fascistoida stråken i attityderna på läktaren: föraktet som riktas mot de spelare i det egna laget som inte anses hålla måttet. De föraktfulla inläggen på supportrarnas nätforum talar för sig själva. Spelarnas misslyckade prestationer blir i supportrarnas känsloliv en personlig förolämpning! ”Är det bara jag som inser att XX är helt djävla värdelös??? Sälj den djävla sopan!! ”XX är så jääävla usel. Ta ut fanskapet nu!” Jag ser det som fullständig empatilöshet.

Jag är säker på att det här föraktet för svaghet också får konkreta konsekvenser: Det gör att elitföreningarnas utgallringar av barn och ungdomar ses som självklar och fullkomligt naturligt. Hungern efter talanger är stor, men de som inte duger kan slängas bort. De är inte värda någon kärlek. Det kallas … idrottsfostran?

I nästa blogg tänker jag skriva om helt andra sidor av fotbollen. Då ska jag skriva om alla de miljöer som nu växer fram och som fokuserar på glädje och solidaritet. Jag riktar mig nu till alla hatare: Vi är inte ni!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)