Valborg

Det är dags för semester och en sista blogg innan sommarlovet tar över. Jag gör det på temat Valborg.

Låt mig börja från början. Förra veckan fick Azaleas sommarfotbollskola besök av ett TV-team från Idrottens Himmel & Helvete. Under två dagar blev vi intervjuade och filmade. En verklig ära. Nu när programserien går in på sin andra säsong sökte de goda förebilder i barn och ungdomsidrotten. De hade blivit tipsade om oss. Kul!

Sommarfotbollskolan är verkligen vårt flaggskepp. Azalea BK är en relativt ung förening. Vi har prövat oss fram och gjort våra misstag. Vi har letat efter en linje och vridit och vänt på argumenten. Jag ser på sommarfotbollskolan som resultatet av våra mödor. När TV-teamet kom mötte de drygt 200 glada barn och ett trettiotal fokuserade, omtänksamma och insiktsfulla unga ledare, från Azaleas ungdomslag. Det är så att jag inte kan fatta det. Så famlande och tröga vi var när vi började försöka sätta ut en kompassriktning i Azalea, och så kloka ungdomarna är nu. Svårvunna insikter för oss kommer alldeles naturligt för dem. Det är som om evolutionen gjort ett språng.

Det är naturligtvis inte evolutionen som tagit ett språng. Det är vårt värdegrundsarbete som burit frukt. Dyrköpta erfarenheter är till för att förmedlas och jag tycker verkligen att vi lyckats.

Man blir på gott humör när man går förbi Majvallen under sommarfotbollsskolan. Jag lovar. Man kan helt enkelt inte undgå att bli kär. Det finns en Azalea-förälder som skrivit en låt om kärlek och lojalitet och − som jag tolkar den − om att sluta jaga falska drömmar. Låten heter Valborg och inleds så här: ”Änglarna har åkt på pisk. Gårdarna är grönsvarta. Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär. Där går en som svär att allt du gör är gott” (hör hela låten här). Visan blir sedan i mina öron en vacker vädjan om att värdesätta det viktiga i livet: ”Du kanske inte når det du vill nå men du når mig”. När jag såg alla glada barnen som ville hålla hand med sina snälla (och coola) ledare dök låten upp i mitt huvud (”lägg din hand i min” går nämligen refrängen). Valborg blev barnens sång till sina unga fotbollskoleledare. När jag såg all glädje och kärlek tänkte jag i mitt stilla sinne: detta måste vara den största framgång de unga ledarna haft i sitt idrottsliv. Kanske inte den framgång de drömde om när de började spela fotboll, men det är inte illa att vara beundrad av ett barn. Då är man bäst på riktigt. Jag hoppas att de tänker så.

Jag tror jag fortsätter med samma melodi.

Änglarna har åkt på pisk. Nu lär det bli ännu värre för änglagårdens barn. IFK Göteborg har drivit den ogrundade tesen om de 10 000 timmarna av deliberate practice mer envetet än alla andra: Vem som helst kan bli en elitspelare bara barndomen offras på extrema doser systematisk träning. Resultatet för IFK:s del har dock varit magert. De unga spelare som lyckas i IFK värvas i regel in från småklubbar, klubbar med helt andra kvaliteter än de höga doser styrd träning en barnakademi kan erbjuda. Nu går Håkan Mild ut och säger att det tränats för lite i svensk barnfotboll. Det låter således som ännu mer av ett dåligt recept. Jag citerar: ”det skall inte vara fult att elitsatsa” (Läs här). Till alla föräldrar säger jag: Det är inte fult med idrottssatsningar, men välj en klubb med kompassen riktad mot barnrätten och med ett upplägg förankrad i kunskap. Om vi skall få en vassare elit och fler bra spelare i svensk fotboll måste vi utgå mer ifrån att skapa goda kvaliteter i barnfotbollen, än på vässad selektion och ökade träningsdoser i sig. SvFF:s nya spelarutbildningsplan är där ett stort steg i rätt riktning.

Nästa strof: Gårdarna är grönsvarta. Det må så vara, men det har gått grus i Gårdakvarnens maskineri denna vår. GAIS ligger på den absoluta botten av Superettan och har dessutom ekonomiska bekymmer. Trots att GAIS har satsat så hårt på sin akademi de senaste åren uteblir framgångarna. De unga talangerna har matats in i A-truppen, men har inte förmått lyfta vare sig själva eller laget. Tidigare hade man en lyckosam strategi att bygga sin trupp med spelare med A-lagserfarenhet från division 1 och även lägre ner i systemet (plus brassar och afrikaner förstås).  Jag har frågat initierade klubbledare varför de frångått den taktiken. De har då hävdat att till och med unga spelare i Division 1 spelar på en alldeles för låg nivå för att klara steget till eliten, underförstått: i jämförelse med spelarna från egna akademin. Elitföreningarnas klubbfunktionärer sprider således ogenerat myten bakom Tipselit-projektet: ”elittalangerna” måste spela i elitföreningarna för att utvecklas. Om GAIS åker ur Superettan blir de själva ett offer för denna myt. Tipselitpengarna ryker och enligt samma logik måste GAIS ledare då berätta för sina ungdomsspelare att de inte kan bli elitspelare längre eftersom GAIS då spelar på ”alldeles för låg nivå”.

Men… i Azalea kan man inte undgå att bli kär. Där går en som svär att allt du gör är gott. Hm, ja, nu tolkar jag lyriken lite fritt och känner mig träffad: det är lätt att peka på glada barn som älskar fotboll och slå sig för bröstet (så som jag nyss gjorde). I ärlighetens namn: Det är enkelt att locka till sig barn till fotbollen (det är otroligt roligt att spela) och det är ännu enklare att vaggas in i föreställningen att allt ledarna gör är gott bara det står vackra ord i policydokumentet. Jag är säker på att fotbollsskolans unga ledare under sina år som fotbollsspelare har fått sin beskärda del av ledare som säger en sak i ett sammanhang och gör en helt motsägande sak i ett annat sammanhang (exempelvis ena stunden säga att alla skall vara med, men i andra stunden toppar laget). Bara för att det finns en god vilja blir inte allt man gör gott per automatik. Det krävs större insikter än så. Det är kanske rent av sveken och tillkortakommandena hos de vuxna som ungdomarna minns nu när de nu själva tar sina första steg som ledare, och själva vill göra annorlunda och bättre.

Det är nämligen inte lätt att vara fotbollstränare, trots all god vilja och all glädje i barnfotbollen. När barnens lek övergår till mer organiserad fotboll är det så många olika viljor som skall balanseras. Hur man än gör riskerar man alltid ändå att någon är besviken. Ledarskap blir en balansgång. Det är balansgången som är det svåra, men också den som gör ledarskapet till en kreativ utmaning: Hur gör du träningarna roliga? Hur utvecklar du individerna genom att utveckla gruppen? Hur utvecklar du gruppen genom att utveckla individerna? Hur utmanar du de starkaste? Hur stärker du gemenskap och laganda? Är laganda och gemenskap ens viktigt? Vad vi ledare väljer att göra visar barnen vilka vi är och vad vi tror på. Tror du på lekens inneboende drivkraft eller på disciplinens piska? Är varje seger viktig eller tror du på långsiktig utveckling? Gäller solidariska principer eller låter du barnen konkurrera? Är alla lika värdefulla eller räknas bara fotbollskvaliteterna? I slutändan visar våra svar på dessa frågor barnen hur vi värderar dem och hur vi tycker de skall värdera varandra. Idrotten fostrar.

Det är ett stort ansvar och det kräver eftertanke. Jag skriver i Så funkar ungdomsfotboll att ungdomsfotbollen är en ideologisk spegel som har bäring långt bortom idrotten. Fotbollen visar vilka våra grundläggande värderingar egentligen är. Så när jag gick omkring på fotbollsskolan kändes det bra. Azaleas unga ledare verkar förstå sitt ansvar. De tar sitt ledarskap på allvar. De visar barnen vad de tycker är viktigt och värdefullt. Det är det som gör mig stolt.

Därför höjde jag också på ögonbrynet när jag fick tips om ett twitterflöde där Brommapojkarnas Akademichef Ola Larsson (OL) uttalar sig om grekiska landslagets och Celtics forward Georgios Samaras (OL skulle inte orka ha Samaras i sitt lag). Diskussionen i flödet kommer in på hur man kan ”få fler att inse allvaret, tidigt”:

”OL: En grej jag fastnat i den senaste tiden är om vi ska utbilda samhällsmedborgare eller fotbollsspelare. För många gör det tidigare

[Twitterkompisen]: Båda. Just medborgare vill jag gärna att vi diskuterar mer i BP. HTBQ-frågor, rasism, etc. Utbildning på flera sätt

OL: Förstår vad du menar, men det är verkligen det här som är problemet. Vi håller på med fotbollsutbildning, utbildar spelare.

[Twitterkompisen]: Delar det. Men en förening av vår storlek är inte bara akademin och utbildningen. Även fostran av människor.

OL: Så är det. Men även där bör vi kanske fundera. Vad har föräldrar för roll? Skolan?

[Twitterkompisen]: Ja, men jag tror inte att vi ska släppa föreningslivets roll. Ansvar, vänskap, gemenskap.

Ytterligare en Twittrare går in i diskussionen: Tror förutsättningarna f hållbart framgångsrikt lagbygge blir bättre om spelarna är medmänniskor m goda värderingar.

OL: På akademi-sidan i Sverige läggs alldeles för mycket tid på detta. Det blir fel fokus. Snygga broschyrer”. (läs hel flödet här)

 

Det verkar inte bara som om Brommapojkarnas akademichef missuppfattat sitt uppdrag gentemot samhället. Det verkar ärligt talat som han missat det väsentliga. Det verkar finnas en hel del att förklara.

Fast nu tar vi semester. Till hösten tar vi nya tag för en rolig och bra ungdomsidrott. Kampen går vidare!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)