They’re creepy and they’re kooky, Mysterious and spooky

Förra veckan skrev jag hur överraskande bra det gått för Azaleas lag under försäsongen. Nu tycker jag serierna börjat överraskande dååååååååligt. Där ser man. Aldrig får man vara riktigt glad.

För all del, det är ju en gammal sanning: fotboll är mest bara lidande för oss ängsliga supporters − om man fokuserar på resultat, vill säga. Jakten på segerglädjens lättflyktiga rus kan lätt bli som en drog. Till slut kan man gå över lik för att nå sina kickar.

Jag skall dock inte klaga för mycket. Det fina i fotbollens värld är att det alltid kommer nya matcher. Det är det som är grejen. Om man bara har spelare i sitt lag så finns det hopp. När det finns hopp finns det också mening. Det är viktigt: Fotbollen skapar i sina bästa stunder ett meningsfullt sammanhang. Det är det som gör fotbollen viktig på riktigt. De största segrarna i fotboll handlar helt enkelt inte om resultatet. Så länge vi i Azalea BK har barn och ungdomar som vill spela fotboll vinner vi faktiskt varje gång.

För några veckor sedan blev tillfrågad om jag ville komma med i styrelsen för Gatans lag, de hemlösas fotbollsförening. Jag tvekade inte. Gatans lag sätter ljuset på värden vi vill vårda i Azalea BK. Tre av fyra spelare säger att Gatans Lag är en viktig del i deras liv. Dessutom: Åtta av tio aktiva säger att Gatans Lag bidrar till att de vill hålla sig nyktra och drogfria och att de avstår från att göra kriminella handlingar. Två av tre spelare säger att deltagandet i Gatans Lag bidrar till att de orkar ta tag i sin boendesituation. Läs mer här (och bli stödmedlem).

Fotbollen skapar ett meningsfullt sammanhang. Det är sant för hemlösa och det är sant för barn, ungdomar och vuxna. Däri ligger fotbollens magi. Fotbollen blir ett medel för att ge människor ett bättre, friskare och roligare liv. När man ser denna sida av fotbollen blir vägen resans mål. Så många som möjligt så länge som möjligt. Det kan vara knepigt att hålla lågan vid liv hos de unga. Ni som håller på med föreningsidrott vet hur sköra lagbyggen kan vara. Då blir man också extra deprimerad när talangjakt, selektering, toppning och nivåseparering splittrar gemenskap och idrottsdrömmar. Det finns de som möjligen omedvetet men mycket systematiskt arbetar för att slå sönder lag och göra fotbollen meningslös för de allra flesta av utövarna. Man kan tro att söndrarna hatar fotboll. De ser själva sällan problemet. Kanske är de förblindade av jakten på segrar.

Nu har IFK Göteborg kört igång sin intensifierade barnsatsning. Ni kommer väl ihåg argumentet: Genom att spetsa till sin barnverksamhet och bara ta in de superintresserat superduktiga skall man få fram fler egna produkter. Samtidigt menar IFK att man genom sin tillspetsade modell åsamkar ”breddfotbollen” mindre skada.  IFK slipper processen med att först ta in och sedan slänga ut barn som inte håller måttet. De mediokra barnen kan helt enkelt stanna där de hör hemma – i ”breddfotbollen”.  Jag tror inte på något led i denna tudelade tes.

Ett av barnen som skall ingå i IFK Göteborg ”tillspetsade” verksamhet kommer från Azaleas P06:or. En 8-årig kille försvinner ur verksamheten och pojkens pappa, som var en av våra ledare i P06-gruppen, likaså. En mycket bra verksamhet drabbas av en liten nätt örfil. På andra ställen i Göteborg drabbas andra knattegrupper av liknande nålstick som tömmer deras verksamhet på energi.

IFK har givetvis bara minimala chanser att välja rätt spelare i första svepet. Många av de utvalda kommer (givetvis) att tröttna, andra kommer inte hålla måttet. Miljöerna som byggs upp är ingen Bullerbyidyll precis (läs här). IFK kommer behöva värva nya spelare. Så drabbas fler verksamheter av fler nålstick. De andra elitföreningarna i Göteborg kommer följa efter och också de leta efter barnen i allt tidigare åldrar (lita på mig). Budskapet kommer trumpetas ut: ”bara om ni är med i vår elitförberedande barnverksamhet kan ni bli bra”. Nålsticken som IFK Göteborg nu delar ut är således bara början på en bredare attack. Fler bra verksamheter kommer dräneras på sina starka och motiverande spelare. De som blir kvar mister tron på att de själva kan utvecklas och bli duktiga. Fotbollen förlorar sakta sin mening och elitföreningarnas budskap blir en självuppfyllande profetia. Bredd och elit behöver inte stå i motsatsställning, men bredd och elitism gör det per definition. Elitismen kväver sin omgivning.

För övrigt ser vi nu ett intensifierat systematiskt sabotage av folkrörelsefotbollen. Snart sagt varje förslag som kommer från SEF handlar om att förstärka elitföreningarnas hegemoni och försvåra för mindre föreningar att bygga upp en bra verksamhet. Det må gälla förslag om ett smalare seriesystem, krympta fotbollsgymnasier eller tränarutbildningar där man i praktiken måste vara knuten till en elitförening för att kunna gå. Målmedvetet trummas förslagen ut och får stå märkligt oemotsagda: Det skall bli svårare både för tränare och spelare att ta sig till elitnivån utanför de befintliga elitföreningarnas ramar. Min profetia är denna: Elitfotbollens föreningar kommer omvandlas till ett stelnat skråväsen som girigt vaktar sina privilegier. IFK kommer få fram fler egna produkter, men svensk elitfotboll kommer bli svagare som helhet – med allt färre och smalare vägar att nå eliten blir det också färre spelare som når dit.

Förra veckan skrev jag att ”nu blommar det i Azaleadalen” (läs här). I Slottsskogen kommer skylten med den ordalydelsen upp när Azaleadalen står i blom och i min blogg beskrev jag en (trots allt) positiv känsla. Jag beskrev hur vi i Azalea etablerat en stabil föreningsstruktur genom en målmedveten satsning på utbildning och breddutveckling. Jag skrev inte att vi har det lätt, men det rullar på. Jag beskrev också hur Göteborgs Fotbollförbund hittat en modell för att stötta det friska i fotbollskulturen. Jag beskrev hur Göteborgsfotbollens största talanger, trots SEF:s försäkringar om att det är omöjligt, kommer från mindre föreningar. De kommer från föreningar som likt Azalea BK jobbat enligt spelarlyftets principer (se här). Jag tog Simon Gustafson från Fässberg som exempel. Jag kan nämna flertalet andra talangfulla spelare som kommer från en liknande bakgrund. Det är spelare som marscherat raskt in i elitföreningarnas A-trupper, utan att slösa sin tid i elitistisk barn- och ungdomsverksamhet. Vad sägs om Robin Söder (Morlanda GoIF/Stenungssund IF), Carlos Strandberg (Hisingsbacka FC), eller Sam Larsson (IK Zenith). De är bevisen. Det behövs inga barnakademier. Det behövs ingen Tipselit. Det räcker gott och väl med breddutveckling. Begreppet ”elitförberedande” borde reserveras åt det sista och verkligt elitförberedande steget, när en spelare lämnar den lokala fotbollen och närmar sig den riktiga elitnivån som senior (som tidigast i U21-åldern). Begreppet ”elitförberedande” borde (givetvis) skrotas inom barnfotbollen. Där blir begreppet ett hån.

Det handlar i grunden inte om hur vi skall få fler elitspelare. Det handlar om att fler barn och ungdomar skall få ett bättre och mer meningsfullt liv. Det som gör Azaleadalen så praktfull är inte någon enstaka blomma som sticker ut utan att blommorna är så många, så olika och så vackra tillsammans. Så är det med unga fotbollsspelare också. Varje barn som väljer att spela fotboll är en planta att vårda ömt. Modellen med bred talangutveckling är därför överlägsen.

När jag ser SEF-föreningarnas syn på barn-och ungdomsfotboll kommer jag att tänka på Morticia, mamman i tv-serien Familjen Addams. Ni kanske minns? Morticia satte rosor i vas, klippte av blommorna och behöll stjälkarna (se här). I tv-serien uppstod komiken för att familjen var så bisarr, samtidigt som den verkade omedveten om att omgivningen uppfattade den som irrationell och skrämmande. Så är det. Vilken bra liknelse. Fast i barn- och ungdomsfotbollen uppstår inte riktigt komiken.

Skriv en kommentar till Anonym

  • (kommer inte publiceras)