They’re creepy and they’re kooky, Mysterious and spooky

Förra veckan skrev jag hur överraskande bra det gått för Azaleas lag under försäsongen. Nu tycker jag serierna börjat överraskande dååååååååligt. Där ser man. Aldrig får man vara riktigt glad.

För all del, det är ju en gammal sanning: fotboll är mest bara lidande för oss ängsliga supporters − om man fokuserar på resultat, vill säga. Jakten på segerglädjens lättflyktiga rus kan lätt bli som en drog. Till slut kan man gå över lik för att nå sina kickar.

Jag skall dock inte klaga för mycket. Det fina i fotbollens värld är att det alltid kommer nya matcher. Det är det som är grejen. Om man bara har spelare i sitt lag så finns det hopp. När det finns hopp finns det också mening. Det är viktigt: Fotbollen skapar i sina bästa stunder ett meningsfullt sammanhang. Det är det som gör fotbollen viktig på riktigt. De största segrarna i fotboll handlar helt enkelt inte om resultatet. Så länge vi i Azalea BK har barn och ungdomar som vill spela fotboll vinner vi faktiskt varje gång.

För några veckor sedan blev tillfrågad om jag ville komma med i styrelsen för Gatans lag, de hemlösas fotbollsförening. Jag tvekade inte. Gatans lag sätter ljuset på värden vi vill vårda i Azalea BK. Tre av fyra spelare säger att Gatans Lag är en viktig del i deras liv. Dessutom: Åtta av tio aktiva säger att Gatans Lag bidrar till att de vill hålla sig nyktra och drogfria och att de avstår från att göra kriminella handlingar. Två av tre spelare säger att deltagandet i Gatans Lag bidrar till att de orkar ta tag i sin boendesituation. Läs mer här (och bli stödmedlem).

Fotbollen skapar ett meningsfullt sammanhang. Det är sant för hemlösa och det är sant för barn, ungdomar och vuxna. Däri ligger fotbollens magi. Fotbollen blir ett medel för att ge människor ett bättre, friskare och roligare liv. När man ser denna sida av fotbollen blir vägen resans mål. Så många som möjligt så länge som möjligt. Det kan vara knepigt att hålla lågan vid liv hos de unga. Ni som håller på med föreningsidrott vet hur sköra lagbyggen kan vara. Då blir man också extra deprimerad när talangjakt, selektering, toppning och nivåseparering splittrar gemenskap och idrottsdrömmar. Det finns de som möjligen omedvetet men mycket systematiskt arbetar för att slå sönder lag och göra fotbollen meningslös för de allra flesta av utövarna. Man kan tro att söndrarna hatar fotboll. De ser själva sällan problemet. Kanske är de förblindade av jakten på segrar.

Nu har IFK Göteborg kört igång sin intensifierade barnsatsning. Ni kommer väl ihåg argumentet: Genom att spetsa till sin barnverksamhet och bara ta in de superintresserat superduktiga skall man få fram fler egna produkter. Samtidigt menar IFK att man genom sin tillspetsade modell åsamkar ”breddfotbollen” mindre skada.  IFK slipper processen med att först ta in och sedan slänga ut barn som inte håller måttet. De mediokra barnen kan helt enkelt stanna där de hör hemma – i ”breddfotbollen”.  Jag tror inte på något led i denna tudelade tes.

Ett av barnen som skall ingå i IFK Göteborg ”tillspetsade” verksamhet kommer från Azaleas P06:or. En 8-årig kille försvinner ur verksamheten och pojkens pappa, som var en av våra ledare i P06-gruppen, likaså. En mycket bra verksamhet drabbas av en liten nätt örfil. På andra ställen i Göteborg drabbas andra knattegrupper av liknande nålstick som tömmer deras verksamhet på energi.

IFK har givetvis bara minimala chanser att välja rätt spelare i första svepet. Många av de utvalda kommer (givetvis) att tröttna, andra kommer inte hålla måttet. Miljöerna som byggs upp är ingen Bullerbyidyll precis (läs här). IFK kommer behöva värva nya spelare. Så drabbas fler verksamheter av fler nålstick. De andra elitföreningarna i Göteborg kommer följa efter och också de leta efter barnen i allt tidigare åldrar (lita på mig). Budskapet kommer trumpetas ut: ”bara om ni är med i vår elitförberedande barnverksamhet kan ni bli bra”. Nålsticken som IFK Göteborg nu delar ut är således bara början på en bredare attack. Fler bra verksamheter kommer dräneras på sina starka och motiverande spelare. De som blir kvar mister tron på att de själva kan utvecklas och bli duktiga. Fotbollen förlorar sakta sin mening och elitföreningarnas budskap blir en självuppfyllande profetia. Bredd och elit behöver inte stå i motsatsställning, men bredd och elitism gör det per definition. Elitismen kväver sin omgivning.

För övrigt ser vi nu ett intensifierat systematiskt sabotage av folkrörelsefotbollen. Snart sagt varje förslag som kommer från SEF handlar om att förstärka elitföreningarnas hegemoni och försvåra för mindre föreningar att bygga upp en bra verksamhet. Det må gälla förslag om ett smalare seriesystem, krympta fotbollsgymnasier eller tränarutbildningar där man i praktiken måste vara knuten till en elitförening för att kunna gå. Målmedvetet trummas förslagen ut och får stå märkligt oemotsagda: Det skall bli svårare både för tränare och spelare att ta sig till elitnivån utanför de befintliga elitföreningarnas ramar. Min profetia är denna: Elitfotbollens föreningar kommer omvandlas till ett stelnat skråväsen som girigt vaktar sina privilegier. IFK kommer få fram fler egna produkter, men svensk elitfotboll kommer bli svagare som helhet – med allt färre och smalare vägar att nå eliten blir det också färre spelare som når dit.

Förra veckan skrev jag att ”nu blommar det i Azaleadalen” (läs här). I Slottsskogen kommer skylten med den ordalydelsen upp när Azaleadalen står i blom och i min blogg beskrev jag en (trots allt) positiv känsla. Jag beskrev hur vi i Azalea etablerat en stabil föreningsstruktur genom en målmedveten satsning på utbildning och breddutveckling. Jag skrev inte att vi har det lätt, men det rullar på. Jag beskrev också hur Göteborgs Fotbollförbund hittat en modell för att stötta det friska i fotbollskulturen. Jag beskrev hur Göteborgsfotbollens största talanger, trots SEF:s försäkringar om att det är omöjligt, kommer från mindre föreningar. De kommer från föreningar som likt Azalea BK jobbat enligt spelarlyftets principer (se här). Jag tog Simon Gustafson från Fässberg som exempel. Jag kan nämna flertalet andra talangfulla spelare som kommer från en liknande bakgrund. Det är spelare som marscherat raskt in i elitföreningarnas A-trupper, utan att slösa sin tid i elitistisk barn- och ungdomsverksamhet. Vad sägs om Robin Söder (Morlanda GoIF/Stenungssund IF), Carlos Strandberg (Hisingsbacka FC), eller Sam Larsson (IK Zenith). De är bevisen. Det behövs inga barnakademier. Det behövs ingen Tipselit. Det räcker gott och väl med breddutveckling. Begreppet ”elitförberedande” borde reserveras åt det sista och verkligt elitförberedande steget, när en spelare lämnar den lokala fotbollen och närmar sig den riktiga elitnivån som senior (som tidigast i U21-åldern). Begreppet ”elitförberedande” borde (givetvis) skrotas inom barnfotbollen. Där blir begreppet ett hån.

Det handlar i grunden inte om hur vi skall få fler elitspelare. Det handlar om att fler barn och ungdomar skall få ett bättre och mer meningsfullt liv. Det som gör Azaleadalen så praktfull är inte någon enstaka blomma som sticker ut utan att blommorna är så många, så olika och så vackra tillsammans. Så är det med unga fotbollsspelare också. Varje barn som väljer att spela fotboll är en planta att vårda ömt. Modellen med bred talangutveckling är därför överlägsen.

När jag ser SEF-föreningarnas syn på barn-och ungdomsfotboll kommer jag att tänka på Morticia, mamman i tv-serien Familjen Addams. Ni kanske minns? Morticia satte rosor i vas, klippte av blommorna och behöll stjälkarna (se här). I tv-serien uppstod komiken för att familjen var så bisarr, samtidigt som den verkade omedveten om att omgivningen uppfattade den som irrationell och skrämmande. Så är det. Vilken bra liknelse. Fast i barn- och ungdomsfotbollen uppstår inte riktigt komiken.

10 Svar till “They’re creepy and they’re kooky, Mysterious and spooky

  1. Axel

    Riktigt som du beskriver det tycker jag inte det finns fog för. Nu bor jag ju inte i Göteborg men intrycket jag fick från deras egen beskrivning av akademins verksamhet är att de inte stänger dörrarna för några småkids. Tvärtom uppmuntrar de spelaran att spela kvar i sina klubbar och delta i deras öppna verksamhet http://www.ifkgoteborg.se/Nyheter/2014/Mars/IFK-Goteborgs-akademi–del-1/

    Har ingen insyn i hur det funkar men min känsla är att det i den här bloggen och även i de mediaartiklar du länkar till så är den delen av verksamheten bortskalad eftersom det inte passar in i er bild av en akademiverksamhet.
    Om man som förening låter föräldrar vara ledare så får man förvänta sig att ledaren försvinner om barnet slutar, den ideella ledaren av det gamla stuket finns inte kvar.

    Svara
    • Fredrik

      Tack för synpunkterna. Jag håller med om att det är lätt att bli ensidig i en komplex verklighet. Jag är färgad av ögonvittnesskildringar jag fått höra från trovärdiga källor om IFK:s barnverksamhet (som stämmer väl med artikelns) och givetvis från mina egna erfarenheter från ett mångårigt föreningsbyggande. Det finns även inslag i IFK:s relation till folkrörelsefotbollen som är sympatiska, men i det stora hela handlar det ur mitt perspektiv mest om gammal hederlig CSR. Jag tycker det finns en stor poäng med att ifrågasätta den verklighetsbeskrivning IFK Göteborgs eller SEF ger. Det är inte lätt att bedriva en bra ideell verksamhet och SEF och IFK gör det mycket svårare. Till ingen nytta alls för elitfotbollen skall tilläggas. Sedan måste jag också tillägga att det ideella föreningsengagemanget ingalunda är dött. Det är bara så väldigt mycket svårare att bygga en stabil verksamhet nu än förr. Det är just därför exempelvis Azalea BK jobbar med åldersgruppsintegration och med en värdegrund förankrad i breddutvecklingens ideal.

      Svara
      • Axel

        Ja högre krav borde ställas på ledare i alla föreningar, och om de beter sig så som beskrivs i artikeln är det förkastligt. Fotbollen har en bit kvar innan de värsta rötäggen bland ungdomsledare är utrensade.
        Jag tror det du säger om organisation och tydliga riktlinjer är nyckeln i att få en beständig organisation. Har man det så kommer spelarna så småningom, även om de drar iväg till större föreningar så kommer de tillbaka så länge föreningen håller igång. Men då gäller det som du säger att kommunicera ut vad som är syftet med ungdomsverksamheten. Så länge en spelare utvecklas så stannar den i verksamheten, och kan man inte ge spelaren tillräcklig utmaning så bör man inte stå ivägen för att spelaren flyttar till en annan förening.

        Svara
        • Fredrik

          Håller förstås med om att alla spelare skall få göra som de vill och att det bästa sättet att få spelarna kvar i en verksamhet är att den är bra. Därför framhåller jag Göteborgs Fotbollsförbund projekt spelarlyftet och pilotprojektet med anställda föreningsutvecklare. Det stärker fotbollen och minskar risken för dåligt ledarskap (även om ingen ledare eller verksamhet kan vara perfekt och passa alla).Sedan ser jag dock ett strukturellt systemfel i elitföreningarnas agerande. Som i mitt exempel med vårt Azalealag som tappar en ledare och en spelare (något som drabbade gissningsvis 7-8 klubbar till). Där hade IFK ett val. Man hade kunnat satsa på en modell i spelarlyftets anda och hjälpt till att utveckla de miljöer spelarna fanns i (exempelvis med inspiration och kunnande). Istället väljer man att plocka bort spelaren. Då motverkar man istället för att stärka. Jag är säker på att ju fler bra miljöer vi har desto fler bra spelare får IFK att välja bland senare.

          Svara
  2. Karl

    Vad som ofta utelämnas är skillnaden på nivån hos den idrottsliga verksamhet som erbjuds. Det finns enstaka exempel på likvärdig/bättre verksamhet i mindre klubbar men ofta är tränarna i akademierna bättre utbildade och övriga spelare håller en högre nivå som driver upp tempo och kvalitet. Den svenska föreningsidrotten är fantastisk men passar inte alla. Det finns barn som blir frustrerade då de inte stimuleras och dessa söker sig till akademierna. Varför inte låta alla välja fritt? Vill man vara kvar i breddidrotten eller inte är väl ett val som varje individ gör själv?

    Svara
    • Fredrik

      Alla får välja fritt. Min poäng är att vi måste stärka de mindre föreningarna och inte motarbeta dem. Problemet med att samla alla starka spelare i några få klubbar är att det blir oerhört trångt om platserna. De flesta i en sådan verksamhet blir med tiden väldigt frustrerade. Jag köper inte heller distinktionen bredd och elit i barnfotbollen. Den har i alla fall inget med distinktionen på seniornivå att göra.

      Svara
      • Dennis

        Spelaren ska absolut få välja fritt, det tycker jag. Frågan är hur många spelare som på eget initiativ gör detta val.. Jag tror det är en föräldrarfråga till mångt och mycket.
        I studier kring talang så visar det sig gång på gång att den Bio-Psycho-socialala utvecklingen är fundamental. Och då med kraftig betoning på det sociala. Om en 6-åring, eller tom en 14-åring tas bort från sin trygga miljö, och istället lotsas in i en miljö präglad av krav och konkurrens så hämmas utvecklingen. Ett barn/ungdom måste vara trygg och känna sig orädd att misslyckas för att utvecklingen skall accelerera. Jag säger inte att det inte kan passa någon, men träningsinnehåll, utbildningsnivå på ledare och faciliteter är underordnat den sociala tryggheten för optimal utveckling.

        Svara
        • Fredrik

          Ja fria val bygger ju på välinformerade föräldrar (som skall kunna se in i framtiden kan väl tilläggas). Jag håller fullständigt med dig, men hur förmedlar man kunskapen att konkurrenspräglade miljöer sällan ger trygghet och inspiration i längden? Jag har träffat många föräldrar som väljer de konkurrenspräglade miljöerna just för att deras barn önskar det så hett. I början är det bra, men redan i 12-13 års åldern när konkurrensen tilltar blir det betydligt tuffare för de flesta. Min kritik riktar ju inte in sig på kvaliteten på fotbollsutbildningen i sig. Så länge spelaren känner sig trygg har nog många en bra resa i akademierna. Problemet är att miljön i slutändan (och ofta redan innan barnen når tonåren) gör de flesta besvikna. Jag kan ge många exempel på mycket intresserade (och duktiga) barn som knäckts och tappat lusten för fotboll. Vi får väl bli bättre på att förklara.

          Svara
      • Dennis

        Alla ska naturligtvis få välja fritt.. Frågan är väl vem som gör valet.. Föräldrarna förmodligen när vi pratar om 6-åringar. Har svårt att se en 6-åring göra det valet själv.
        Vad som ofta glöms bort i ämnet talangutveckling är att det är en komplex mix utav bio-psycho-sociala aspekter, där ”sociala” är dominerande.
        Ett barn utvecklas bäst i en trygg miljö nära vänner och familj. I en miljö där man känner sig trygg att begå misstag, i en inkluderande miljö. Jag säger inte att enstaka barn inte kan få allt detta i en SEF-klubb, men hur bra träningarna än är, hur pass utbildade ledarna är och hur bra faciliteter man än har är alltid underordnat den sociala faktorn när vi pratar barn och deras utveckling.

        Då det är väldigt begränsat med platser åt spelare i SEF-Akademierna så inbillar jag mig att konkurrens och krav kommer in i bilden väldigt tidigt. En sådan miljö är direkt förödande när vi pratar talangutveckling.

        I mitt tycke behöver Svensk Fotboll stötta klubbarna utanför SEF till att börja med. Först när det stora flertalet klubbar har en bra verksamhet som slukar stora mängder ungdomar så kan en SEF-Akademi blomstra. Men om flera klubbar bedriver bra verksamhet så behöver SEF-klubbarna inte värva förrän sent i puberteten när den bio-psycho-sociala mognadsprocessen är avklarad. Jag tycker mig se många småklubbar i storstäderna som kämpar i motvind..

        Som det ser ut nu så samlas alla tidigt mogna spelare i ett fåtal klubbar, och sedan gnälls det på att motståndarna är för dåliga. Det är faktiskt så, att exakt vem som helst skulle kunna plocka ut dessa tidigt mogna ungdomar och krossa en liten förening som inte har fått behålla sin förmodligen enda starka spelare. Det finns ingen som helst bedrift i det. Det säger ingenting om hur bra utbildning det är heller för den delen, även om jag såklart vet att SEF-klubbar generellt har extremt duktiga tränare.

        Något som också är extremt eftersatt är den sociala skolningen. Solidaritet, kämpa för varandra, ta ansvar osv är viktiga pusselbitar för ett framtida fotbollsproffs. Får man detta om man ständigt byter lag där man befinner sig i mängden och vinsterna kommer utan ansträngning? Jag är tveksam.. Det blir en enkel resa under ungdomsåren, och sedan när man når seniorfotbollen så tar det stopp. Det är precis som att ”curla” sitt barn.. En vacker dag kommer verkligheten ikapp, och har man haft en tuff resa så tacklar man nog verkligheten bättre än om man är inlindad i bomull tills den dagen då man ska ut i arbetslivet..

        Svara
        • Fredrik

          Håller verkligen med om detta. Det är inget snack om saken att den lilla föreningen med blandade kompislag och inspirerade kunniga ledare är den bästa miljön för en kul och utvecklande fotboll tills ungdomarna växt färdigt fysiskt och mognat mentalt. Föräldrar med barn som brinner för att få spela i en allsvensk tröja verkar ha det svårt att förklara för sina barn värdet i att vara lojala med sina kompisar och det fostrande i att kämpa en för alla, alla för en.
          Jag håller också med om att den elitförberedande träningen skall sätta in först i de senare tonåren. Jag tycker svensk talangutveckling är pinsamt kass i åldrarna 18-22. Det är en kortsiktig och hetsig ”kolla om det håller eller kasta iväg”-strategi som gäller. Ta alla dessa knäskador som de flesta unga supertalanger råkar ut för och förlorar år i sin viktigaste uppbyggnadsperiod (Robin Söder, Mikael Dyrestam, Joel Allansson, Ludvig Augustinsson för att ta några IFK:are ur högen, jag kan säkert nämna ett tiotal unga spelare till bara i Göteborg med ett liknande öde). Oproffsigt! Tror en lite lugnare och långsiktigare satsning i åldern 18-22 skulle ha gett en väsentligt längre och mer lyckad karriär för de allra flesta. I de flesta fall passar nog dessutom division 1 nivå bättre än bänknötning i allsvenskan.

          Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)