Talang på bredden och tvären

 

Året började med en rivstart. Först var jag inbjuden av Göteborgssymfonikerna till Göteborgs konserthus för att ur ett fotbollsperspektiv tala om talangbegrepp och breddutveckling. Det finns många likheter mellan musik och fotboll. Problemställningen är snarlik: Hur håller vi liv i barn- och ungdomsorkestrar? Hur gör vi för att stimulera talang? Vad är talang? Och nyckelfrågan: Hur hänger det breda musiklivet ihop med de största geniernas konstnärskap?

Inte heller i musikens värld är kärleken till unga talanger okomplicerad. När elitism och utslagning kom på tal sa folk: ”Så hemska som fotbollen är vi i alla fall inte!” Jag tänkte att det nog fanns de i publiken som betraktar fotbollen som en varböld i samhällskroppen.

Då var det roligt att kunna lyfta fram andra sidor av fotbollen. Jag talade om glädjen i fotbollen och att vi har en pågående mycket konstruktiv debatt om talangbegreppet. Jag berättade att vi börjar förstå elitismens mekanismer och de självuppfyllande profetiornas tillkortakommanden. Jag beskrev modeller för breddutveckling och konturen av ett talangbegrepp som inte går ut på selektion av tidigt mognad.

Dagen efter drog jag till Skövde för en heldag med Göteborgs Fotbollförbund. Jag spann vidare på talangspåret. Vi diskuterade relativa ålderseffekten och problemen med att selektera talang åratal innan de flesta spelare ens är i närheten av att ha växt färdigt. Tänk om det gick att göra på ett annat sätt! Tänk åtminstone tanken.

Nu vill alla att svensk fotboll skall spelas mer så som Bayern Münchens herrar gör. Vi behöver bättre, snabbare och mer passningsorienterade spelare. Det är många experter som tror sig ana hur det skall gå till. Jag tycker man missar det mest uppenbara. Om vi nu tack vare missriktade selektionsstrukturer förlorar hälften eller kanske upp till tre fjärdedelar av alla spelare med potential, är det inte där vi skall börja vårt förändringsarbete? Breddutveckling istället för breddavveckling? Fler istället för färre?

Sista dagen i Skövde, på Västergötland FF:s stora symposium, bytte jag spår. För ärligt talat skiter jag i den optimala formeln för talangutveckling. Det finns förmodligen ingen sådan bestämd formel. Man kan nå elitnivån på så väldigt många olika sätt. De stora genierna hittar alltid sina vägar och för alla andra gäller det bara att ha tur och ett friskt humör. Och helt ärligt: när vi står inför en grupp med ungdomar på en fotbollsplan, är vår främsta uppgift då att sortera fram en ny Lotta Schelin eller Zlatan? Jag tycker inte det.

I slutändan handlar allt ledarskap om de värderingar vi förmedlar. Det handlar om att ta ut en kompassriktning. Björn Ranelid inledde symposiet i Skövde med en ekvilibristisk manifestation för humanism. Han betonade vikten av att se det stora i varje människa. I mitt föredrag försökte jag visa på hur svårt det kan vara för en fotbollsledare att leva upp till detta ideal. Men vi måste ändå försöka. Jag tänker att det skulle berika både fotbollen och oss själva.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)