Skriet från vildmarken

Vi måste tydligare poängtera att idrottskulturen är ett slags ekosystem där alla aktörer är ömsesidigt beroende av varandra.

Allt hänger ihop. Från knattarna på lekplatsen som leker friidrotts-VM och använder sandlådan till längdhoppsgrop, till taekwondo-klubben i Härnösand, till innebandyseniorerna i Kungälv, till korpgängen på grusplanerna, och till den organiserade fotbollen på alla nivåer. Det är tillsammans vi bygger upp engagemanget. Hade inte Zlatans lekkamrater gillat att spela fotboll på Rosengårds bakgårdar hade inte heller Zlatan gjort det. Hade inte Rosengårds småföreningar fångat upp Zlatans intresse hade han aldrig blivit fotbollsspelare. Det lilla anspråkslösa bidrar till det stora.

Det finns en fascinerande film på internet som beskriver samspelet i ett ekosystem – När vargen återvände till Yellowstone efter 70 års frånvaro förändrades balansen, trots att vargarna var ytterst få till antalet. Först ändrades bytesdjurens beteende. Hjortar och bufflar började undvika vissa exponerade platser. Skog och annan vegetation kunde återhämta sig där betande hjordar tidigare gått hårt fram. Fågel- och djurlivet stärktes i den växande skogen. Erosionen minskade och floderna blev stabilare i sina flöden. Bävrar fick det lättare och de i sin tur skapade nya livsmiljöer för uttrar, fiskar och kräldjur. Allt hänger ihop! Se filmen här (klart sevärd).

Naturen är extremt konkurrenspräglad. Ändå är alla växter och djur ömsesidigt beroende av varandra. Survival of the fittest är därmed en sanning med modifikation. Vargar var bra för jämnvikten i Yellowstone. Ni som tittar på naturprogram vet dock: Det går inte att sitta och heja ensidigt på vargarna och hoppas att vargarna skall äta upp varenda hjort. För att vargarna skall frodas krävs att hjortarna mår bra. För att hjortarna skall må bra måste gräset frodas. För att gräset skall må bra krävs ett oändligt komplext samspel mellan djurliv, växtlighet och, i slutändan, klimat och väderförhållanden – allt påverkas av vartannat.

Om systemen kollapsar förlorar de överst i näringskedjan till slut mer än de som är långt ned. På grund av miljöförstöring måste havsörnar utfodras med giftfritt slakteriavfall för att överleva. Det är inte längre de bästa jägarna som överlever utan de örnar som blir matade. Det naturliga urvalet sätts ur spel.

I en frisk och bred idrottsrörelse får barn och ungdomar ett meningsfullt sammanhang. De hittar olika vägar att växa upp och många olika sätt att utforska både sina egna gränser och gemenskapen med andra. En liten, liten bråkdel blir proffs, men alla som är med tillför något betydelsefullt till helheten. Därför måste vi oroa oss mycket mer för nedlagda lag och vissnande föreningar än för att våra landslag halkar efter i rankingen. Vi måste oroa  oss än mycket mer för att så många barn och ungdomar inte vill vara kvar i den organiserade idrotten. Det är obalans i systemet. Idrotten verkar ju ha mist lite av sin magi i de ungas ögon. Vi måste göra något åt det.

Det är just det ömsesidiga beroendet som verkar vara så svårt att förstå i fotbollens konkurrenspräglade värld, särskilt för dem som tror sig vara överst i näringskedjan. Vi måste lära oss att se skillnaden på kortsiktigt konkurrenspräglat tänkandets mål (att äta eller ätas) och det vi måste göra för att stärka idrotten som helhet.

Konkurrensens logik är ju enkel och handfast att begripa. Den är vår vardag. Antingen vinner vi eller ni. Antingen har vi de starkaste spelarna eller ni. Det är enkel matematik som gäller oavsett om vi snackar Champions League eller knattefotboll. Framgång föder dessutom framgång. Starka lag lockar till sig starka spelare. Så logiken blir osviklig: Man börjar se barn- och ungdomsidrott som en konkurrenssituation – en dragkamp. Om vi lägger vi beslag på de bästa spelarna så vinner vi. Går de bästa spelarna till andra lag eller börjar med andra idrotter förlorar vi.

Är man fast i den vardagliga konkurrenslogiken har man så svårt att se argument som tar fasta på idrotten som ett ömtåligt och komplext ekosystem. Så länge det egna laget går segrande i dragkampen ser man inte problemen med spelarflykt och nedlagda lag. Man ser inte faran med barns allt tidigare specialisering och allt mer ensidiga idrottande, eftersom hetsen ger segrar på kort sikt. Man ser inte faran i att andra föreningars och andra idrotters utvecklingsmiljöer dräneras. Man ser inte problemen med en systematisk favorisering av tidigt utvecklade barn på de sent utvecklades bekostnad. Man ser överhuvudtaget inte problemet med den badwill selektering och toppning skapar. Man tänker kanske att det är så tävlingskonkurrensen funkar. De starka överlever.

En varg föreställer sig nog att hjortar bara är till för att ätas. En varg kan nog inte fundera särskilt mycket på konsekvenser av sitt beteende. Den behöver aldrig tänka på jämvikten i Yellowstone. Vi människor både kan och bör höja blicken. Vi har ett ansvar för det vi förstår.

Det går helt enkelt inte att föra diskussionen om idrottens framtid om man inte förstår att allt hänger ihop. Vi måste fundera på hur mångfalden skall stärkas och på allvar fundera på hur vi skall vitalisera den breda föreningsidrotten. Utan ett starkt och brett föreningsliv, och utan många vägar in i idrotten och därmed många vägar till elitnivån, sätts helt enkelt det ”naturliga urvalet” ur spel. Mark O Sullivan har skrivit en läsvärd blogg på just detta tema här. Tänk miljögifter och sjuka ekosystem. Tänk havsörnar som livnär sig på ruttnande grislungor. Så vill vi inte ha det.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)