Segrar som vinns i det tysta

Jag var i riksdagen och fick berätta om Azalea BK:s värdegrundsarbete. Tjugo år av diskussioner och hundratals människors dagliga ideella engagemang sammanfattades på fem minuter, BAM! Det var en stor ära, men också intressant att få en inblick bakom kulisserna i det demokratiska maskineriet.

Tillställningen handlade om statens idrottspolitiska mål. Två miljarder kronor från staten, tre gånger så mycket från den kommunala sfären därtill, och så en ideell idrott som vill bli lämnad ifred från politisk klåfingrighet. Tankemodellen är välbekant. Idrottsrörelsen säger att idrotten är så fin. Ingen politiker kan säga emot, men frågar sedan: ”Vad tänker ni göra åt fläckarna på de vita banéren?” Alla känner till invändningarna: ojämlikhet, utslagning, sexuella övergrepp, social snedrekrytering, och att ungdomar, som trots alla resurser som satsas, i allt högre utsträckning inte vill vara kvar i idrotten. Idrottsrörelsen kan lätt glida undan attackerna: Smutsen kommer från enskilda rötägg eller samhället utanför; Själva idrotten Är och förblir lika ädel som de vackra formuleringarna i styrdokumenten. Det var inte ödmjukhet som kännetecknade RF:s ordförande Björn Erikssons diskussionsinlägg.

Vi har bäddat in idrotten i en bekväm myt som passar både oss i idrottsrörelsen och politiker. Det är så jag skriver i funkar ungdomsfotboll:

”Någonstans bland högtidstalen och luddiga fair play-begrepp uppstår en bekväm myt, nämligen att idrotten står ovan politiken. Genom ett trollslag blir idrotten ideologiskt neutral och moraliskt ren. Idrottsfostran blir samtidigt ett okomplicerat begrepp. Idrotten fostrar, punkt slut. Men slutsatsen att idrotten står neutral från samhällets värderingar är orimlig. Den som ser närmare på en idrott som fotboll inser detta på en gång. Fotboll är ideologisk till sitt innersta väsen. Mitt i spänningen och den oskyldiga leken uppstår moraliska konflikter. För mig är det rent av så att allt det i fotbollskulturen som skaver mot myten om den universellt goda idrotten är just de dimensioner som gör fotboll riktigt intressant. Fotbollen blottlägger både det bästa och det sämsta hos människan. Den illustrerar också svårigheten med att vara alltigenom god.”

I själva verket ger oss idrotten tillåtelse att ta ut svängarna som ingen annanstans i det övriga samhället. Låt mig ta ett färskt exempel. Som många säkert minns fuskade Barcelona FC till sig ett avancemang i vårens Champions League. Luis Suarez filmade till sig en helt matchavgörande straff. I debatten som följde tyckte många att fusket ”hörde till” fotbollen. Så här skriver Olof Lund i sin krönika:

”Egentligen hade man kunnat fylla hela den här krönikan med exempel på skit som man går på planen i jakten på framgångar. Fotbollen är varken bättre eller sämre än i resten av samhället, folk fuskar eller skarvar för att ordna fördelar till sig själv. […] Spelare och ledare ska vara förebilder för de unga. Jo, det brukar heta så och det är väl en viss sanning i det. Samtidigt ser vi föräldrar och ledare elda på i unga år. I en elitinriktad verksamhet hänger väldigt mycket på att man får framgångar och det skapar ett helt annat klimat.” (Läs mer här)

Oops, det där var ingen sales pitch som duger i riksdagen. Och det är egentligen värre än så. Olof Lunds slutsats att fotbollen är en bild av samhället stämmer inte. Samhället bygger på tillit och samarbete. Elitidrottens konkurrenspräglade syn på människan är en ytterst extrem hållning som ibland sipprar ända ned i barnfotbollen, trots att den i stora stycken skulle vara oacceptabel i samhället utanför. Eva-Lotta Hulténs tankeväckande bok Klara färdiga gå – En bok om konkurrism sätter saken på sin spets (Läs här). I DN skriver hon:

”Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå¥ anser vi att det är bra för barn att idrotta.” (läs artikeln som helhet här)

Klara färdiga! Är säkerligen (för) provocerande för många idrottsvänner, men boken får oss att tänka efter och det gör den nödvändig. Idrott och tävling inte är något enkelt och otvetydigt gott. Läs den!

Det är klart att Barcelonas supporters inte ser något fel i Suarez filmning. Läktarkulturen värderar lagets segrar långt mycket högre än fair play. Man brukar beskriva läktarkulturen som ett slags ritualiserat krig. Läktarens känslostormar hyllar kollektivets styrka, föraktar svaghet och hatar motståndarna. Den visar faktiskt upp gruppsykologiska mekanismer som utan vidare kan kallas fascistoida. Supporterns syn på matchen har överhuvudtaget inget med folkhälsa och demokratiska värderingar att göra, och kriget må vara på låtsas, men värderingarna det sänder ut till barn och ungdomar i idrotten är på riktigt (läs David Elms vittnesmål här).

I andra änden av lagidrottens dynamik har vi lagandan, tilliten och lekfulla gemenskapen. Jag kan fylla på med snälla och engagerade ideella ledare till denna rosenskimrande idyll. Det är den här sidan av lagidrotten som vi alla hyllar i högtidstalen, men i fotbollens värld hör trots allt det ena ihop med det andra.

Detta var den komprimerade poängen i mitt ”riksdagstal”. Det är myten om den moraliskt rena idrotten som får oss att peka finger åt enskilda ”hetsiga tränare” eller ”pådrivande föräldrar” när det är själva idrottens utformning (tävlingsformernas och selekteringssystemens logik) som är helt avgörande för hetsen, utslagning, toppning, maktmissbruk och många andra avarter inom idrotten. Min poäng är att det inte nödvändigtvis är människorna det är fel på utan systemet. Tävling och konkurrens fostrar våra unga, men om tävlingsformerna uppmuntrar till fusk, hets och egoism i stället för tillit, samarbete och ärlighet kanske vi skall förändra dem?

Det är ju också den väg idrotten är på väg att gå. Ändra på tävlingsformer och selektionsstruktur så ändras logiken i de val vi gör. Satsa sedan på föreningslyftet och se till att SISU:s utbildningskompetens gör nytta ute i föreningarna istället för bland blanketter på ett kontor långt bort från verkstadsgolvet. Vips får vi strukturer i barn- och ungdomsidrotten som bättre stämmer överens med statens idrottspolitiska mål. Det sa jag på mina fem minuter.

Strukturreformer i all ära. Idrott är en seglivad företeelse från 1800-talet. Spänningen mellan de rosenskimrande anspråken och ”avarterna” har alltid funnits. Det är svårt att se den strukturreform som trollar bort fotbollens grundläggande konflikter. Fotboll kommer förbli en resa från knatteårens idyll till en särpräglad och extrem konkurrism i seniorfotbollens värld. Statens mål kommer alltid stå i konflikt mot den globala underhållningsindustrins mål. I bästa fall kan den resan från idyll till konkurrism ha ett värde i sig – så länge vi inte hukar bakom högtidstalens vackra ord utan ser konflikterna och de gråzoner konflikterna medför. Fotbollens extremer tvingar oss då att tänka efter var vi verkligen står i grundläggande moraliska frågor. Det är så vi måste sälja in idrotten i riksdagen, med ödmjukhet. I förordet till funkar ungdomsfotboll skrev jag:

”I mötet med barn och ungdomar i ett fotbollslag visar vi vår syn på samarbete, lojalitet och gemenskap, på makt och underordning, på kollektiv och individ, påttvisa och ansvar, på lek och allvar. Fotbollskulturen blir på vis en ideologisk spegel som har bäringngt bortom idrotten. Själv är jag övertygad om att fotbollen inte bara blottlägger vår innersta moraliska kärna, fotbollen visar också att denna kärna är full av motsägelser. Ungdomsfotbollen är helt enkelt full av djupt liggande värdekonflikter, konflikter vi aldrig kan lösa, men som vi ändåste förhålla oss till. Det är de här konflikterna min bok skall handla om.”

Låt mig ta ett roligt exempel till. En gång var jag med i samma morgon-TV som den före dette socialdemokratiske ministern Tomas Bodström. Vi var representanter för två fotbollsföreningar med diametralt olika värdegrund. Alltså: Vi var representanter för samma fina barn- och ungdomsidrott, men stod för helt motsatta värderingar. Två intryck från den morgonen lever kvar. Först: Jag noterade i vårt samtal att Tomas Bodström tyckte synd om starka barn (om de hämmas i sin utveckling av sina medelmåttiga kompisar). Tänk om en socialdemokratisk minister sagt så i frågor om utbildning eller allmän samhällssyn. Han förespråkade faktiskt värderingar och en syn på utveckling som mer pekade mot Ayn Rand än socialdemokratin. Inget fel i det om nu Tomas Bodström föredrar Ayn Rand, men i min värld skevade det ordentligt mellan de värderingar han gav uttryck för i barnfotbollen och dem han representerat i politiken (läs Liv Strömqvists roliga analys av Ayn Rand här). Tomas Bodström är inte unik. Vi blir alla motsägelsefulla när vi vacklar in i idrottens gråzoner. Var det rätt eller fel att filma till sig straffen? Det beror på. Ãr det rätt eller fel att sortera bort barn? Det beror på. I gråzonerna tappar vi lätt riktningen. Det var sådana motsägelser hos mig själv som fick mig att skriva min bok om ungdomsfotboll (se den inledande delen av funkar ungdomsfotboll).

Det andra starka intrycket från min morgon med Tomas Bodström var att om jag funnits i hans förening skulle jag ställt till med mycket ingående värdegrundsdiskussioner. Jag hade inte gett mig i första taget, men definitivt lämnat föreningen om jag inte fått gehör. Samtalet visade så tydligt att idrott handlar om värderingar och moraliska ställningstaganden. Idrotten är inte alls neutral. Idrottsfostran är inget neutralt begrepp. Frågan är hur vi vill fostra våra barn. Till fuskare? Till egoister? Frågan kan inte överlåtas åt gubbar som räknat ut hur man vinner matcher i barnfotboll och skyggar bakom myten om den fina idrotten. Det är också den främsta insikten av tjugo år av värdegrundsdiskussioner i Azalea BK: Om idrotten befrias frän sina rosenskimrande myter kan den få oss att tänka efter vad vi innerst inne står för då det verkligen gäller, inte i högtidstalen, utan i mötet med barn och ungdomar. (Läs här om den spännande utvecklingen i Boo FF).

Fotbollen lockar fram både våra bästa och sämsta sidor. Fotbollen visar på motsägelser i vår moraliska kärna. Tävlingsformer, riktlinjer och utbildningar kan ge oss verktyg att bättre hantera värdekonflikterna, men i slutändan står vi där som ledare och försöker lotsa barnen på en resa där slutmålet är seniorfotbollens ganska skrupelfria värld. Det är det som gör fotbollen så intressant. Också i gråzonerna och fulla av motsägelser fostrar vi våra unga, om än så genom våra tillkortakommanden. I bästa fall lär de sig att själva göra bättre. Kanske är det så vi skall övertyga politikerna om idrottens samhällsnytta, med ödmjukhet. Så här avslutar jag funkar Ungdomsfotboll och jag tycker fortfarande det är så sant som det är sagt:

”Jag har ofta ställt mig frågan om jag gjorde rätt när jag en gång i tiden, med sådan iver, lockade in mina barn in i fotbollens värld. Jag tänker också de stunder då jag självste ha uppfattats som en orättvis och faktisk ganska skrupulös ledare. Jag kan ibland känna mig smått kallsvettig över det fotbollen fick mig att göra. Men sårjar jag tänka på de ljusa stunderna: när vi var på överlevnadsträning i Änggårdsbergen; på träningsläger och sommarnätter luftmadrass; när vi varje vår offrade en djupfryst hönar att få tur ute på plan; när Arne tog med handen och orsakade en straff (otur); när vi vann de mest goa av segrar (tur). Det var magi på djupet. Kanske var det dom bästa åren. Dessa ljusa stunder gav Azalea BK:s coola P91:or en bild av osviklig kamratskap och lekfull glädje. Jag vill sårna tro att den bilden också gav dem en kompassriktning i livet. I så fall är det bara att instämma med Fotbollens Spela, lek och lär (2009 s.9):

Barn- och ungdomsfotboll är en av de finaste verksamheter som finns, när den bedrivs på rätt sätt.

Jag får leva med mina tvivel på mina egna beslut som ledare och på fotbollen i stort. Ett vet jag dock bestämt: Fotbollen visar att den lekfulla och solidariska människan vinner sina största segrar i det tysta.”

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)