Så funkar Svenska Fotbollförbundet

Det drar ihop sig Ordförandekonferensen 2014 − Svenska fotbollsförbundets högsta beslutande organ, där ordförande från alla distrikt ingår. På Ordförandekonferensen 2013 tillsattes en arbetsgrupp för att utreda seriesystemet på herrsidan, med särskild inriktning på att förbättra tävlingsverksamheten för unga pojktalanger. Fokus hamnade på spelarutveckling och en analys av de utmaningar svensk herrfotboll står inför; en fråga som berör hela grunden för svensk fotboll och som är betydligt större än seriesystemets utformning. Resultatet är rapporten ”Den svenska utvecklingsmodellen”.

Jag kan redan nu förvarna att detta blir en lång blogg om en konsensuskultur i svensk fotboll, en haltande demokrati och ett hotande haveri, men också till slut ett upprop till förändring. För läsarens bekvämlighet har jag delat in bloggen i två delar. I första delen ger jag min tolkning av rapporten och i den andra förklarar jag hur Svenska fotbollförbundet funkar.

Del 1: ”Den svenska utvecklingsmodellen”

Jag blev tipsad om rapporten ”Den svenska utvecklingsmodellen” genom flera oberoende och mycket bekymrade källor. Texten är egentligen bara ämnad för dem i maktens korridorer. Så jag läser med andakt.

Inledningsvis slår utredningen fast: Svensk fotboll har slutat leverera exceptionella spelare till världseliten. Jag skulle vilja se utredningen tillägga: Trots tjugo år med Tipselitprojektet och trots att Sverige (i motsats till den gängse bilden) är världsledande på tidiga barnelitsatsningar, har vi slutat leverera exceptionella spelare till världseliten. Trots en massiv satsning på centraliserad talangutveckling i akademier med finansiering av statliga Svenska Spel blir spelarna inte bättre, mer kreativa och geniala; de blir i bästa fall bara bättre drillade. Här kan man dessutom peka på att spelarna som kommer fram i allt högre grad är födda tidigt på året. Den hårda och tidiga selekteringen driver på den relativa ålderseffekten och skapar hämmande konkurrensmiljöer. Stora delar av vår talangpool slängs bort. Det nämner inte utredningen i sin nulägesanalys. Man är inriktar sig mer på hur de utvalda spelarna i akademierna skall kunna matchas på ett bättre sätt. Det inte finns nämligen inte något motstånd att matcha talangerna mot.

Talangjakten och spontana klubbyten dränerar lokalklubbarnas ungdomslag på deras mest ambitiösa spelare tillsammans med − vilket är nog så viktigt − deras ofta drivande föräldrar. Det blir därför allt svårare att bedriva bra barn- och ungdomsverksamhet i mindre föreningar. Som konsekvens blir det också allt svårare att bedriva en bra seniorverksamhet i dessa föreningar. Här har vi utgångspunkten för arbetsgruppens problemställning: Ett fåtal (statligt finansierade) elitföreningar suger till sig all talang de kan hitta och får sedan svårt att matcha sina lag mot jämbördigt motstånd både på ungdomsnivå och numera även på seniornivå. Utredningen diskuterar problemen med de tävlingsmiljöer som finns idag. Jag kan bara instämma. Av egen erfarenhet vet jag att Folksam U21 är en avslagen tävlingsmiljö. Kanske skulle det gå att spetsa till arrangemangen, men problemet är all B-lagsfotbolls dilemma: unga spelare matchas i en miljö präglad av bänkade/lågmotiverade/halvskadade/rehabande seniorspelare. Tilläggas kan att diverse Juniorallsvenskor skapar mycket väsen för lite ull (med helt orimliga reseavstånd därtill), inte minst i jämförelse med hur bra lokal junior- och seniorfotboll skulle ha varit om den inte varit dränerad. Utredningen diskuterar ett så kallat rakt seriesystem som en tänkbar lösning, vilket innebär att elitföreningarna skulle få matcha sina B-lag i det vanliga seriesystemet.  Jag kan inte se annat än att alla serier under Superettan därmed också de skulle reduceras till B-lagsfotboll utan tävlingsnerv, vilket också utredningen varnar för (!). En annan tanke som diskuteras är att införa mer flexibla övergångsregler så att elitföreningarna skulle kunna ”talangmatcha” sin unga spelare i lägre (och lämpligare) divisioner. I mitt stilla sinne tänker jag att det solklara alternativet, som inte nämns, är att låta unga pojktalanger vara utspridda i många klubbar och matcha dem i ordinarie A-lagsfotboll utan att blanda in elitklubbar innan spelarna är färdiga för elitnivån.

Sedan finns ännu mörkare moln på fotbollshimlen (som bara berörs i indirekta ordalag i rapporten): De allt tidigare barnelitsatsningarna leder till fysiska och psykiska förslitningsskador och den ”elitförberedande” fotbollen blir allt svårare att koppla till ett folkhälsoprojekt. När verksamhetsprincipen dessutom bygger på selektion och hård gallring går det inte att motivera varför den ska finansieras med offentliga medel. I alla fall kan inte jag se motiven. En fråga för framtiden blir då: Hur skall elitfotbollen finansieras? Det finns många andra utmaningar om vi skall säkra en positiv fotbollskultur som de flesta skattebetalare uppfattar som sympatisk och lockande. Demografiska förändringar och kommersialiseringen av barn- och ungdomsfotbollen på en global arena är trender i tiden som kräver radikala lösningar för att möta.

Arbetsgruppens ambitioner har varit ” att vända på många svåra stenar” och med ”ett öppet sinne […] hålla fokus på helheten och inte fastna i särintressen”. I rapporten konstateras inledningsvis att det går att hålla ihop fotbollsfamiljen. Det går att bevara mångfalden i svensk spelarutveckling. Det går att hitta former för god och stimulerande utbildning utan utslagning och utan negativ träning och matchning. Vad bra! Det tror jag också.

När man sedan fortsätter läsningen av rapporten och kommer till de konkreta förslagen kan man inte annat än häpna. Utfästelsen att ”inte fastna i särintressen” bleknar. Rapporten är en partsinlaga från SEF. Rapporten är framtagen av Stefan Lundin (SEF) samt vapendragaren Claes Eriksson (ansvarig för de yngsta landslagen på pojksidan) och går helt och hållet ut på att stärka elitföreningarnas strypgrepp på svensk fotboll. Konsekvenser för folkhälsa, fostran och andra samhällsnyttiga aspekter som betonas i Fotbollens Spela, Lek och Lär beaktas ytterst flyktigt och då bara som en fråga för knattefotbollen.

Förslaget bygger på att skapa 60 akademier under SEF-klubbarnas och ett antal utvalda Division 1-föreningars kontroll.  Vilka division 1-klubbar som skall väljas ut till akademiverksamheten framgår inte av förslaget, men de skall väljas ut genom SEF: eget certifieringsverktyg i kombination med geografiska hänsyn. (SEF:s certifiering är, om vi skall vara ärliga, ett cirkelresonemang. När resultatet skall värderas bygger kriterierna på att man är SEF-förening, har tillgång till Svenska Spels finansiering, är bra på att dammsuga sin omgivning på talangfulla barn, spelar med sina pojklag i de nationella serierna, samt att man i ”etableringsfasen” kan matcha spelarna i ett allsvenskt lag, vilket per definition bara allsvenska lag kan göra).

Det är underförstått i rapporten att alla talangfulla spelare måste samlas i dessa akademier och att det är en naturgiven ordning. De bästa i allsvenska föreningar och sedan nedåt på en fallande skala. Om förslaget drivs igenom kommer akademierna börja matcha sina lag i ett separat seriesystem när spelarna är runt 14 år gamla (om inte tidigare, i ”extra svåra” sjumanna-serier och ”inofficiella” SM-cuper). De som blir över spelar i det sekundära systemet. Man föreslår dessutom åtta till tio ”utvecklingscentra” med ett övergripande, men oklart, ansvar för spelarutbildning. I bottenskiktet av denna modell skisseras någon form av allmän ungdomsfotboll som skall drivas av distrikten; de blir givetvis av en mer sekunda kvalitet. Det skall dock tilläggas att rapporten öppnar upp för en ”tysk” modell där spelare ”som inte kommit in i matchen” samlas i ett uppsamlingsheat och under tematräningar får chansen till kvalitativ extraträning. Här refererar man till Spelarlyftet.

Intrycket är otvetydigt. Hela den svenska ungdomsfotbollens enda syfte blir att förse elitföreningarna med spelare. Den breda fotbollen betraktas som ett ymnighetshorn som man kan tappa på energi och ambition − utan konsekvenser.

Men konsekvenserna är klara för oss som verkar utanför elitföreningarna: Vi ser redan idag hur en del distrikt inte får ihop juniorserier eller ungdomsserier när spelarna börjar nå tonåren. Medicinen som arbetsgruppen föreslår är i själva verket sjukdomen. Jag hoppas någon på ordförandekonferensen vågar tala klarspråk: SEF:s modell utarmar hela den svenska föreningsstrukturen.

Jag är dock långt ifrån övertygad att detta kommer ske. Rapporten framställs som ett diskussionsunderlag, men ansatsen är helt igenom märklig. Först låter man SEF-föreningarna oemotsagda lägga fram sina förslag och problemställningar utifrån egenintresse och med ett mycket snävt tunnelseende, förslag som har djupgående konsekvenser för all föreningsfotboll. Sedan, under det som jag uppfattar som stort hemlighetsmakeri, får bara distriktsordförandena ta del av utredningen. Om det är genomgripande diskussion man vill ha, varför låter man inte distrikten formulera förslagen? Varför låter man inte den stora fotbollsrörelsen beskriva utmaningarna svensk fotboll står inför? Varför är inte damfotbollen inkluderad i arbetet? Varför vrider och vänder inte alla sportjournalister på förslaget? Mystiskt.

DEL 2: Så funkar Svenska Fotbollförbundet

I SvFF:s  ”Målbild strategiarbete år 2013-17” står följande som första målbild: ”En levande demokratisk rörelse med processer som involverar rörelsen i utvecklingsarbetet”. Som andra målbild står: ”Gemensamt synsätt utifrån fotbollens värdegrund om vad som är viktigt för svensk fotboll bland förtroendevalda, ideella ledare och anställda.” Det kan tyckas att det inte går något vidare med den strategin.

Rapporten blir ett exempel på ett generellt problem i SvFF. Fotbollens värld består av föreningar och av människor som i sin fotbollsvardag navigerar och jämkar mellan olika intressen. Sett så hovrar ordförandekonferensen över ett stort hav av motstridigheter och värdekonflikter (lästips här). Samtidigt måste man hålla sams i fotbollsfamiljen annars splittras den. Det kräver en kultur av diplomati snarare än öppna gräl. Med andra ord: de som når överst i organisationen har kommit dit genom att inte skaffa sig ovänner. Man är ytterst noga med att inte gå över sitt mandat och tycka något som kan stöta någon. Därför smyger det också in en rädsla för debatt i de beslutsfattande organen. Man försöker undvika konflikter. Man håller tand för tunga och söker sina allierade. Man vill definitivt inte riskera sin position och sina allianser genom att ventilera sina åsikter offentligt. (Olof Lundh har skrivit återkommande krönikor om tystnadskulturen i SvFF, läs exempelvis här eller här eller här eller här.)

Det är också därför en organisation som SEF kan kapa SvFF. Överrepresentationen av SEF i SvFF:s förtroendemannaorganisation och på tjänstemannanivå är i sig ett problem. Och när konsensuskulturen möter detta starka särintresse står sig demokratin slätt. Ingen vill uppfattas som krånglig. Alla är inriktade på samförstånd och att tona ned konflikter. Det blir naturligt att samlas i slutna rum och sedan kommunicera ”vad man kommit fram till” uppifrån och ned. Tack vare SEF:s starka position i maktens korridorer får man företräde att formulera problemställningarna, och lösningen på problemen handlar påfallande ofta om att skaffa bättre förutsättningar för elitföreningarna. Frågorna hinner nästan aldrig ut till den breda fotbollsrörelsen, trots att besluten kan ha stora konsekvenser för den vardagliga verksamheten i landets alla föreningar. Så kan SEF:s världsbild breda ut sig utan att någon säger emot ens de värsta dumheterna (läs ett bra exempel här). Intrycket uppstår ute bland breddföreningarna att SvFF inte tar ansvar för hela rörelsen och den överväldigande majoriteten av föreningar.

Jag tror att diskussionen om svensk fotbolls framtid var tänkt att stanna på ordförandekonferensen. SEF/SvFF skulle driva på mot en kvalitetsskiktad elitungdomsfotboll och därmed (som en förbisedd bieffekt?) en växande klyfta mellan SEF-föreningarna och övriga. I de slutna rummen tycks ingen förstå att just denna längtan efter konsensus driver på splittringen av svensk fotboll.

Nu kanske någon säger att 60 tipselitmiljöer är bättre än 36? Vittnar inte utökningen om en viss sjukdomsinsikt hos SEF trots allt? Men nej, 60 är en absurt liten siffra jämfört med all övrig bra barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs utan Svenska Spels ekonomiska dopning. Bara i Göteborgs distrikt finns fortfarande 35-40 föreningar som har verksamhet för både tjejer och killar och ambitionen att ha lag från de allra yngsta upp till seniorerna. Dessa föreningar arbetar med intern och extern ledarutbildning och har en uttalat fotbollsmässig policy. Kort sagt, de har trots motvinden en bra och genomtänkt verksamhet.

Det är också ur dessa miljöer Göteborgsfotbollens stora talanger poppar upp. Det är ingen slump att spelare som Simon Gustavsson, Sam Larsson eller Carlos Strandberg kommer från denna kategori av föreningar och inte från IFK:s eller Häckens akademier. Det finns ett genomgående mönster för var talangerna växer: Det krävs några duktiga spelare och ett gott kompisgäng så att det blir roligt att spela. Det krävs föräldratränare som ser barnens behov av social trygghet, och som också har fotbollskompetens. Unika talanger behöver helt enkelt unik uppbackning. Det rör sig om nyckelpersoner som inte bara matchar fram det egna barnet utan som ofta också lyfter hela föreningen med sitt engagemang. De är vida överlägsna alla akademier på att ta fram duktiga seniorspelare och de bär fotbollssverige. Det är den här kategorin idrottsföräldrar som reduceras till chaufförer när akademierna säger att man bara kan bli bra i en elitförening. Det är den här typen av föreningsbärande kraft SEF metodiskt tömmer fotbollen på.

Det är oförutsägbart var dessa miljöer ploppar upp från en årskull till ett annan, men där det finns många friska föreningar ökar chanserna. Med många starka lag och drivande personer får vi förstås också många starka föreningar och de positiva krafterna förstärker varandra. Om Göteborg är cirka sju procent av svensk fotboll och har 35-40 sådana här talangmiljöer så finns det en potential att på nationell nivå att identifiera bortemot 500 föreningar. Mår dessa 500 klubbar bra så kommer också svensk fotboll att må synnerligen bra. Här tror jag svensk fotbolls stora framgångsfaktor ligger och det är givetvis de här krafterna SvFF och Svenska Spel skall stärka.

Det är enkel matematik: Ger vi stöd till de mindre föreningarnas verksamhet, istället för att motverka dem, så stärker vi samtidigt svensk talangutveckling. Stödjer vi de mindre föreningarna så ökar också sannolikheten för att fler duktiga spelare får chansen att blomma ut. Per automatik kommer vi få fler jämna, roliga, spännande, hårda och utvecklande matcher på alla nivåer i seriesystemet. Än viktigare: Det är bara genom breddutveckling som vi både kan få fram bra spelare och samtidigt stärka fotbollens roll i ett folkhälsoprojekt. Där Svenska Spel, akademierna och SEF söndrar är Spelarlyftet och Föreningslyftet just inriktade på att stärka föreningslivet. Det som utredningen kallar för ”rekryterings- och specialiseringsfasen”, det vill säga barn och ungdomsfotboll i åldrarna 6-18 år, måste bedrivas ute i den lokala, breda folkrörelsefotbollen – om vi både vill ha en frisk fotbollskultur och optimerad talangutveckling. I min värld borde SEF inrikta sig på det rapporten kallar ”rekryteringsfasen” och utveckla spelarutbilningen i åldrarna 18-24. Där finns stora brister. Där råder en slit- och slängkultur som inte har något med en långsiktig idrottssatsning att göra.

Observera: Det går inte att både satsa på centraliserade akademier och breddutveckling. Ideologierna är varandras motsats. Trots det nämner arbetsgruppen återkommande Spelarlyftet i rapporten. Jag ringer Ulf Carlsson på Göteborgs Fotbollförbund och frågar om förslaget verkligen är kompatibelt med Spelarlyftets tankar. Det försiktiga och diplomatiska svaret löd: ”Jag har svårt att se några som helst likheter i SEF:s tankar och Spelarlyftets grundidé. Vårt projekt syftar till att stärka helheten och att utveckla samtliga av fotbollsrörelsens spelare och ledare.”

Ulf Carlsson var lite överraskad att jag kände till utredningen, men kunde , i försiktiga ordalag, bara bekräfta mina tankar om konsensuskulturen och gav själv ett exempel: ”Jag var själv med i en första arbetsgrupp tillsatt för att ta fram ett förslag kring matchning av unga spelare. Vi hade en bra diskussion där bland annat den sportsliga aspekten av rak seriepyramid diskuterades. Efter det lades gruppen ner och en ny bildades utan mig. Det var väl någon som inte tyckte gruppen var tillräckligt enig för att komma framåt.”

Det är alltså så det funkar.

Vänta nu! Det är verkligen så det funkar. Vi är många som ser helt andra problem än SEF och därmed andra lösningar. Vi måste bilda egna intresseorganisationer och egna nätverk. Vi måste ha egna arbetsgrupper. Ingen på ordförandekonferensen kommer föra den tysta majoritetens talan oombedd. Nu är det dags att formera styrkorna.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)