Roligt nästan jämt!

 

Toppning och elitism, kränkningar och galenskap – det är lätt att bli arg och indignerad. Jättearg!

Å andra sidan: Hur indignerad ska man vara över en verksamhet som 96 procent av utövarna i åldern 9-15 år tycker är rolig?

Organisationen Friends har tagit fram uppgifterna genom att fråga 1100 slumpvis utvalda utövare. Det verkar ju faktiskt vara ganska skoj att sporta. 67 procent av de tillfrågade tycker rent av att det är mycket roligt med idrotten!

Samma undersökning visar att de aktiva mår bra, känner sig uppmärksammade och har den generella uppfattningen att man mår bättre av att vara med i verksamheten. Undersökningen visar att upplevelsen av tränare och ledare generellt är mycket positiv. Ledarna är snälla och bryr sig. De lyssnar, ger bekräftelse och motiverar. Skall man vara indignerad bör man alltså välja sina tillfällen noga så kritiken träffar rätt.

Efter att ha begrundat Friends siffror skriver Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber i en krönika att ”Barn- och ungdomsidrott är det värdefullaste vi har”. Hon konstaterar dock att det finns dåliga exempel och skriver på RF:s hemsida: ”Den gemensamma nämnaren för alla de negativa exempel som uppmärksammas [i UR:s serie ”Idrottens himmel och helvete”] är tränare, ledare och/eller föräldrar som inte sätter barnen och ungdomarna utan snarare sina egna ambitioner och mål i centrum”. Det är enstaka rötägg som sabbar det fina i ungdomsidrotten, om jag tolkar krönikan rätt.

Men om allt är så fint och idrotten så värdefull, varför har då så många en känsla av att något är fel? Är rötäggen så många? Jag läser Rädda Barnens undersökning Tryggt, roligt, schysst (TNS/SIFO 2013), som frågat också dem vars barn inte längre är med i idrotten, och tycker den visar på konflikter som handlar om mer än enskilda rötägg. Ta bara frågan om toppning. 37 procent av fotbollsföräldrarna och 50 procent av hockeyföräldrarna tyckte toppning förekom i den egna föreningen. På frågan om de visste om andra föreningar som använde sig av toppning svarade 61 procent av fotbollsföräldrarna och 73 procent av hockeyföräldrarna jakande. Rädda Barnens undersökning visar också att många av de tillfrågade har erfarenheter av hetsiga tränare/föräldrar och ett klimat av nedsättande och ibland kränkande omdömen. Inte så konstigt kanske med tanke på allt engagemang, alla drömmar, alla heta viljor och starka känslor som idrotten genererar? 72 procent av de tillfrågade föräldrarna vill att idrottsföreningen ska arbeta mer aktivt och förebyggande mot kränkande behandling och diskriminering.

Det är lätt att skylla på rötägg, men jag tror det är ett tankefel att tro att idrotten kan vara en oskuldsfull idyll ens under ledning av den finaste av tränare. Mina erfarenheter från fotbollen är att de allra flesta ledare har de bästa av intentioner och verkligen vill möta barnen på barnens egna villkor. Men, och det är ett stort men, som ledare står man inför en nästan omöjlig uppgift. Hur gör man när olika viljor skall vägas samman?

I Så funkar ungdomsfotboll har jag beskrivit lagidrottens inneboende värdekonflikter − som ingen ledare kan undkomma och därför måste balansera. Varje val i en riktning leder till besvikelse i en annan. Sverige är fullt av ledare som är schyssta mot alla barn och dessutom bra tränare. Men de hamnar i dilemman, till exempel när de mest drivande spelarna åker och provspelar för en storklubb och laget hotas av kollaps; ett motmedel för att behålla de bästa blir då att hitta argument för nivågruppering, toppning och talangstimulering. Allt med de bästa av intentioner och den godaste vilja, men ofta med resultatet att de starka spelarna lyfts fram på bekostnad av de svagare.

Friends undersökning slår fast: Det som motiverar barnen är gemenskapen och att känna att man har chans till en positiv utveckling – då är idrott roligt! Men om gemenskapen slås sönder, exempelvis genom toppning eller nivåseparering eller talangjakt, och om ungdomarna inte längre känner att de får förutsättningar att bli bättre, då blir de berövade på det som gör idrotten värd att satsa sin tid på. Det heter att spelarna ”tappat intresset” men borde kanske kallas att de berövats intresset, och visst är det så att många människor lämnar idrotten indignerade och bittra. Att de som är kvar i värmen fortsatt tycker idrotten är det värdefullaste vi har är väl ett tecken på innanförskapets aningslöshet. Man vill ju bara skapa en bra och framgångsrik verksamhet.

Min poäng är att det sällan är ledarnas illvilja som krossar idrottsdrömmar och gemenskap utan summan av alla de drivkrafter som formar föreningsstrukturer, talangutveckling, seriesystem med mera. Indignationen får oss att peka på enskilda rötägg, men problemen är strukturella. Ta bara talangutveckling som exempel: nästan all verksamhet ute i våra större fotbollsföreningar går ut på att välja ut de allra mest lovande av alla ungdomsspelarna, övriga förväntas i slutänden gå till en annan förening! Det är en struktur som tas fullständigt för given, trots att den skapar föreningar som i praktiken slänger ut sina egna medlemmar.

Jag dröjde mig kvar på Riksidrottsförbundets hemsida, tog del av statistik och dokument som finns där och började läsa Svenskarnas Idrotts- och motionsvanor. I tävlingsidrotten halveras i runda tal antalet deltagare i varje steg i åldersintervallen 7-14, 15-19 och 20-29 år. Trenden de senaste åren visar dessutom på tydligt sjunkande aktivitetssiffror särskilt bland de äldre ungdomarna, enligt statistik baserat på det lokala aktivitetsstödet (se RF:s hemsida). Hur kan något som de allra flesta tycker är så roligt tappa så många utövare?

Visst finns det anledning att oroa sig? Särskilt om barn- och ungdomsidrotten är det värdefullaste vi har! Statistik från Västergötlands Fotbollförbund visar att sedan år 2005 har nästan vart tredje lag från 10 års ålder och uppåt lagt ner. Och bland 16-åringar och juniorer har antalet seriespelande lag i området nästan halverats (SVT Västnytt 24 januari). Jag tror det ser ut på liknande sätt i de flesta fotbollsdistrikt. Många barn börjar i verksamheten, men det svårt att hålla dem kvar när de blir äldre. På landsbygden förvärras problemen av utflyttning.

Nu har de stora kullarna från det tidiga 90-talet nått senioridrotten. Ur mitt perspektiv från fotbollens värld är känslan inte bra. Nu när försäsongen drar igång i Göteborg hör jag rapporter om gamla anrika föreningar som har svårt att få ihop seniorlag. Svårast är problemen i damfotbollen, men även herrfotbollen känns långt ifrån stabil. Borde vi inte vara oroliga? Vad händer när de betydligt mindre årskullarna från senare delen av 90-talet skall fylla på seniorfotbollen?

Jag tror folkrörelseidrotten står inför stora utmaningar. Det är nya tider. Jag tror att vi behöver en genomgripande diskussion om de övergripande strukturerna, inte om rötägg, och utan indignation. Hur skall vi göra för att få en socialt hållbar föreningsidrott? Hur skall föreningsstrukturer, seriesystem och spelarutveckling anpassas så att fler tycker idrotten är mycket rolig mycket längre?

Jag har utvecklat mina tankar i Så funkar ungdomsfotboll. Läs och (re)agera.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)