Nu måste det bli slut på curlandet!

Alla känner väl igen en curlingförälder när ni ser en? Kanske är du en själv? Föräldern som med stor nit lägger sig i sitt barns liv och utveckling. Det faller sig naturligt att göra så. Ändå noterar jag: De flesta använder curlingförälder som ett skällsord. Man är trött på det förbannade curlandet.

Det var den danske psykologen Bent Hougaard som myntade begreppet. I Sverige lanserades det av Maria Carling på Svenska Dagbladets Idag-sida för tio år sedan (Läs här). Tillsammans med Elisabeth Cleve skrev hon också den tänkvärda boken Sopa Lagom! Bättre balans i curlingfamiljen. (Läs här).

Tänk på en curlare och du har metaforen som i en ask. Curlaren har blicken fokuserad. Siktet är inställt bort mot boet (barnets framtid). Först gnuggas all smuts omsorgsfullt bort från stenens yta. Stenen (barnet alltså) måste vara perfekt, glidytan slät. Så tar curlaren sats. Full koncentration. Stenen skjutsas iväg i en noga planerad bana, med perfekt rotation och fart, för att  stenen skall kunna slå bort de andra stenarna i boet och hamna i bästa läge. Det räcker inte att ge stenen en perfekt curl. Banan måste sopas också. Vägen mot målet skall vara lika friktionsfri som barnet, jag menar stenen. Allt för att curlaren skall slå ut sina medtävlare. Sett som en bild av barndom ter sig curling som en djupt osympatisk sport. Det är en bild av en stympad barndom. Metaforen visar på en vuxenvärld som glömt alla de viktiga lärdomar som kommer av de ljumma sommarkvällarnas planlösa lek, hyssen, skrubbsåren på knäna och livet tillsammans med kompisar i en utforskande gemenskap.

Som alla goda metaforer går det att ta fasta på olika aspekter av curlingen. Först och främst har vi curlaren som räknar ut banan för sitt barn, vad som krävs att nå dit och ser till att barnet skjutsas ut i rätt bana. Med den betoningen är curlaren, för att låna Yale-professorn Amy Chuas begrepp, en ”tigermamma” (läs här). Tigermammans värld är helt präglad av konkurrens. Det finns ingen tid för tjafs om barnet skall bli lyckat. Konkurrenterna ligger redan i hårdträning. Barnet måste drillas. Tigermamman tar inga fångar. Förlorare har sig själv att skylla. Lyckade barn är barn som visar resultat. Det går förstås lätt att profitera på tigermamman: Skapa bara en verksamhet med prefixet ”elit”. Fotbollens akademier visar vägen. Samla ihop tidigt utvecklade 10-åringar uppbackade av nitiska curlingföräldrar och vips har du ett barnelitlag som bekräftar tigermammornas ambitioner.

Sedan har vi själva det frenetiska sopandet. Det amerikanska uttrycket för det är för övrigt  ”fotbollsmamma” (Läs här). Föräldrar som skjutsar runt sina barn på uppbyggliga ”aktiviteter” och alltid sätter barnens behov före sina egna. Det är föräldrarna som lägger allt till rätta, tar bort friktionen och skyddar barnen för allt besvärligt. Barnen bäddas in i en bubbla av trygghet. Det blir förstås jobbigt när sedan det verkliga livet tränger sig på och ger barnen törnar. Exempelvis när fotbollstränaren petar ens barn och säger att hen är för kass. Curlaren blir superarg!

Läxor skall göras. Barn skall hjälpas. Både den krävande och den servande sidan av curlingföräldern behövs i en sund barnuppfostran. Ändå, eller givetvis därför, blir de i sina extremer tillhyggen i debatten.

Det står en strid inom barnidrotten. Det är lätt att få för sig att striden står mellan dessa två sidor av curlandet. På ena sidan står tigermammorna som ser sina bastioner hotas. De strukturer som byggts upp för att skilja ut deras elitbarn från medelmåttorna ifrågasätts allt mer. Destruktiva akademier kritiseras, de resursslösande ”elitlägren” demonteras och värst av allt: cupspel och serietabeller slopas för de yngsta. ”Vad falls? Nu har väl curlandet ändå gått för långt?” ylar tigermammorna. Förtörnade klagar de på barnen bäddas in i bomull och hindras från att lära sig något i livet hårda skola.

Fotbollsmammorna, å sin sida, vill ju skydda sina barn. Läxorna ”i livets hårda skola” drabbar ju bara deras barn och inte de frampushade, uppbackade och starka barnen. De har inte insett att de har sig självt att skylla. I en hårt uppdriven konkurrenssituation måste man curla och inte bara sopa.

Så är det: smärtsamt många verkar tro att hela diskussionen handlar om att tillvarata det egna barnets intressen. Tröttsam curling helt enkelt – oavsett vilken sida av skranket man står. Särskilt tigermammorna tycker det är så tröttsamt: Varför skall deras intressen behöva stå tillbaka för andras? Förlorarna har sig själv att skylla.

Min poäng är att debatten tolkad på det viset låser in oss i en falsk dualism där tigermammans världsbild tas för given. Den får oss att tro att det bara finns två alternativ: tigermammans eller fotbollsmammans, fastän de egentligen bara är två sidor av samma mynt. Curlandets logik säger: låt föräldrarna välja! Som tigermamma till ett elitbarn måste man få välja den selekterande typen av verksamhet. Som fotbollsmamma till ett mediokert barn (som man vill skydda från weltschmertz) måste man kunna välja en annan. Ja, hela frågeställningen genomsyras då av curlarnas sätt att tänka och tömmer idrotten på det som gör den riktigt kul. Den riktiga striden i svensk barn- och ungdomsidrott borde stå mellan curling och icke-curling.

Varför inte göra idrotten till ett öppet universum för barnen själva att utforska? Vi behöver ett paradigmskifte. Släpp fram energin från lekens, skrubbsårens och kompisgängets logik istället för att försöka kväva den. Jag är säker: Om curlarna tar ett litet steg tillbaka skapas ett utrymme där alla barns rättigheter bättre tas tillvara – att få vara med, känna sig delaktiga och utvecklas. Reformerna av barnidrotten som nu rullas ut kan ses på det sättet – lite mindre av curlande och lite mer av icke-curlande! Nu är vår stora chans att skapa en friare, busigare, kreativare och mycket mer lockande idrott.

Låt barnen vinna och förlora; skoja och bruka allvar; prova på och satsa; allt efter egen upptäckarlust och inifrån kommande drivkrafter – och inte efter sorteringens och resultatfixeringens curlinglogik. Man inser det direkt. I en fri idrott duger inte curlarnas trånga fållor. Barn är brötiga och olika. De utvecklas i stötiga krumbukter. De lär av olikheter och misstag. De gillar att röra sig. De älskar att tävla. De vill leka och ha kul samtidigt som de drömmer om att bli proffs. Det ena behöver inte motsäga det andra. Bara curlare tror det.

Det är ju enkelt: Visa barnen hur kul det är att idrotta och lär barnen att respektera och ta ansvar för varandra. Det var ju så som leken funkade som bäst när vi själva var barn. Lite curlande omtanke behövs förstås. Låt väl utbildade ledare guida barnens upptäcktsfärd och visa på möjligheterna. Klart att det uppstår konflikter och besvikelser! Därför behövs kreativa ledare som ur friktionen hjälper barnen att hitta lösningarna. Det bra att det uppstår friktion! Barnen lär sig massor.

Sedan måste curlaren i oss ta ett steg tillbaka. Vägen mot en ”seriös” idrottssatsning går inte att beräkna i detalj. Det finns många krokiga vägar att utforska, många vägar till utveckling. Alltså: Låt bli att förvandla leken till vuxet allvar och inte arbeta så hårt för att göra idrotten meningslös för de flesta. Låt barnen själva upptäcka glädjen i en idrottssatsning och njutningen att träna riktigt hårt. Show, don´t tell!

Tids nog blir satsningen fokuserad. När tiden är inne. När ungdomarna är mogna att själva bestämma. Så tigermammor, var lugna: Den idrott som lär barnen att själva ta ansvar för sin utveckling erbjuder också många besvikelser på vägen; ”livets hårda skola” behöver inte vuxna regissera. Fotbollsmammorna kan också vara lugna: Vuxenvärlden kan aldrig bygga bubblor till skydd mot weltschmertz, men den skall finnas där för att hantera konflikter och hjälpa barnen att lära sig av sina nederlag. Lite weltschmertz och lagom curling det är melodin.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)