Nu blommar det i Azaleadalen

Det har varit en rolig vår. Det händer mycket inom fotbollen nu och alla förändringar är – hör och häpna – inte till det sämre.

Igår var jag i Ubbhult, Västergötland och höll en workshop för de tre samarbetsföreningarna i HUS FF: IFK Hällingsjö, Ubbhult IF och Sätila SK. Mot slutet av den fullmatade dagen, efter alla roliga och spännande samtal om klubbarnas gemensamma framtid, fick jag frågan: Hur ser framtiden ut för svensk fotboll? Frågan var ställd i skenet av den motvind många föreningar upplever, inte minst de som verkar på landsbygden. Jag svarade optimistiskt. Jag ser många små spirande vårtecken i svensk ungdomsfotboll.

Det finns stora utmaningar men det pågår också ett arbete att modernisera föreningsfotbollen. I vinter har jag träffat många föreningar som är på väg att flytta fram positionerna. Dagen i Ubbhult var ytterligare ett exempel på denna spirande rörelse. Runt om i Sverige har vi pratat breddutveckling, grupplänkar och puckelstyrka (och andra bra begrepp ur Så funkar ungdomsfotboll). Fram växer en mångfald av konkreta alternativ till gamla mossiga och destruktiva hjulspår (läs: elitism, toppning och talangselektion). Jag ser grunddragen av en ny, modern och socialt hållbar folkrörelseidrott växa fram. Det är riktigt glädjande.

Det finns många vårtecken i svensk barn- och ungdomsfotboll. På nära håll har jag glatt mig åt Azaleas och GFF:s alla lag och den överraskande starka försäsongen. I de yngre lagen ser det riktigt bra ut. Lagen vibrerar av energi och stora kullar är på väg in i verksamheten. Mest glädjande har ändå utvecklingen i juniorlagen varit. För det vet vi alla: det är relativt lätt att starta upp knattelag, men det är betydligt svårare att hålla lagen vid liv i tonåren. Våra årgångar födda i slutet av 90-talet är små och har haft det tufft. Trots det: Vi är nu representerade med både flick- och pojklag på juniornivå. Det blommar i Azaleadalen!

Vårt systematiska arbete med grupplänkar (åldersgruppintegration) och en uthållig satsning på utbildning av både ledare och spelare har gett betalt. Lagen tuffar på i ett långt tåg. Vi lyckas hålla igång en bra verksamhet även i små och klent bemannade årgångar. Rälsen är kanske inte spikrak, men resan är rolig och omväxlande – alla som vill får vara med! Det är självklart i de flesta föreningar. Vi fokuserar dock på att få alla ungdomar att vilja vara med! Där ligger en liten men betydelsefull skillnad.

Jag måste också säga att fotbollskunnandet har utvecklats i våra ungdomslag. På min tid hade vi starka stadslagspelare i lagen och vi vann våra matcher på ett ganska primitivt sätt. Årgångarna som nu nått junioråldern har inte alls samma individuella spetsar, men jag frapperas av att lagen spelar en vårdad fotboll. Spelarna är trygga med bollen. Bollen spelas längs med marken. Det kommer att komma välutbildade och goda seniorspelare också ur dessa led. Konstgräset har gjort sitt till för utvecklingen, men störst förtjänst ger jag Göteborgs Fotbollförbunds projekt Spelarlyftet. (Se: http://www.spelarlyftet.se )

Genom Göteborgs Fotbollförbunds projekt får klubbarna ett fantastiskt stöd i att utbilda spelarna taktiskt och tekniskt. Genom workshops och extraträningar och inte minst genom spelformerna tre-, fem-, sju-, nio- och elvamanna flyttas fokus från att maximera lagets spelstyrka till att se matchen som ett – roligt – utbildningstillfälle. När sedan spelarlyftets övningsmatris synkar ihop utbildningen med spelformerna är det lättare för föräldratränare och ideella föreningar att få ihop en linje i verksamheten. (Se Spelarutbildningsmatris)

När jag var aktiv fick vi ledare gissa oss fram hur vi skulle spela. Vi gissade slentrianmässigt 4-4-2. Ett kompakt försvar och långa bollar på en stark forward gjorde sedan susen. Det var otroligt viktigt att vinna sina matcher och gå upp i högsta serien. Kortsiktig resultatfixering fick stå oemotsagd. Nu finns ett helt annat stöd i distriktet för att fokusera på utbildning. Konsekvensen är att allt fler föreningar kan implementera ett långsiktigt tänkande hos sina ledare.

Även på min tid talades det på tränarutbildningar om att vi skulle vara snälla mot alla barn, men det fanns ingen koppling till de vardagliga svårigheter en tränare står inför: när olika viljor och drivkrafter i ett lag skall balanseras och matcher vinnas. Allt fler föreningar inser nu att det inte räcker med vackra formuleringar i policydokument. Om barnrätt och breddutveckling skall implementeras i verksamheten måste föreningen tänka till. Ledarna måste veta: Så här gör vi! Det här tränar vi på. Så här matchar vi våra spelare och våra lag. Så här samarbetar vi över åldersgränserna. Detta vill vi! Först när klubbens värderingar sitter i väggarna, och är en integrerad del i den dagliga verksamheten, kan vi i egentlig mening börja tala om en värdegrund.

Sedan i vintras ingår Azalea BK tillsammans med ett tiotal andra föreningar som testpiloter i ett projekt som siktar in sig på just denna sida av föreningsutveckling. Med stöd av Göteborg Fotbollförbund, Idrottslyftet, SISU, Göteborgs Stad samt ett par kranskommuner har testföreningarna anställt föreningsutvecklare. I Azalea har vi anställt legenden, mannen, myten Leif Skoog med uppgift att stötta ledarna i det praktiska arbetet och på samma gång stärka vår värdegrund. Leifs arbete innebär förstås ett rejält kvalitetslyft och ytterligare fokus på breddutveckling. Målet är att alla föreningar i distriktet skall ha ett sådant här stöd i framtiden. Det kommer att hända grejer!

Utgångspunkten i breddutvecklingens värdegrund är att fotboll skall spelas lokalt. Spelarna skall utbildas i sin lokala klubb. Alla spelare skall få chansen att utveckla sin fulla potential. Talangutvecklingen skall vara decentraliserad och flexibel just för att passa många. Först när man nått taket i den egna föreningens representationslag skall man gå vidare. Allt till gagn för fotbollen, våra landslag och folkhälsan.

Den stora pedagogiska uppgiften blir att förklara att det är bra och utvecklande att träna i blandade grupper i sin lokala förening. Det verkar ibland vara en omöjlig uppgift. Ni har hört argumenten: ”Det är så synd om stackars duktiga barn i detta land. De slutar med fotboll om de inte får vara för sig själva och favoriseras i elitmiljöer.” Mig veterligen slutar inte barn för att de tycker deras kompisar är för dåliga, däremot byter en hel del barn förening om nivån och kvaliteten inte är den rätta (eller vanligare: för att de tror att gräset är grönare någon annanstans). Följden blir att många starka spelare samlas i några få föreningar och det är oftast till men för dem själva på sikt och alltid till men för fotbollskulturen i stort. Fotbollsrörelsen klyvs i två delar och förlorar som helhet sin vitalitet. Spelarlyftet visar hur enkelt det är att vända denna trend.

Den centraliserade talangutvecklingen har förstås sina förespråkare ändå. De har så svårt att se att andra vägar är möjliga än de gamla hjulspåren. Men nu är det så lyckligt att den största talang som kommit fram i Göteborgsfotbollen sedan Kim Källströms dagar (enligt min mening) kommer från Fässbergs IF. Det var i Fässberg i idéerna bakom Spelarlyftets övningsupplägg arbetades fram. I Fässberg finns spelarlyftets stora arkitekt Patrik Gustafson och spelaren jag talar om är Patriks son, Simon Gustafson. Simon spelar idag i BK Häcken. Ungdomsåren tillbringades med kompisarna i Fässberg, seniordebut skedde i moderklubben och sedan – smash – har han gått rakt in i en allsvensk trupp och dominerar. Det är faktiskt lite av gem, set och match. Breddutveckling funkar!

 

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)