Mitt i prick om nivågruppering

Först såg jag sista avsnittet av ”Fotbollsfabriken”, fotbollskanalens hyllning av IF Brommapojkarnas selektionsstruktur. Sedan läste jag en artikel om BP:s lagkapten Mauricio Albornoz som berättade att han blev utvald till BP lag 1 som 11-åring. På frågan hur det gick med dem som blev kvar svarade han: ”vårt lag splittrades rejält. Många slutade. Jag och en till gick till BP 1, en annan till BP 2.” Jag började fundera på detta med nivågruppering. Ibland ses det som en lösning på alla problem.

Slutligen såg jag det avsnitt av Idrottens Himmel och Helvete som handlade om utanförskap och vikten av att se och inkludera alla barn. Jag tyckte särskilt Martin Mutumbas berättelse var gripande. Berättelsen handlade om ett smärtsamt utanförskap, men också om hur svårt det kan vara, mitt i lagets gemenskap, att se barnen i periferin. Det är en annan sida av problemet med att rangordna barn. Då kom jag att tänka på årets svenska film: Anna Odells ”Återträffen”.

När jag kom ut från biosalongen efter att ha sett Anna Odells ”Återträffen” kände jag att det var en träff mitt i prick. Som Daniel Sandström i SvD Kultur (14-01-19) skriver: Anna Odell ”blottlägger innanförskapets aningslöshet”. Flera av Odells forna klasskamrater anade inget och kunde därför inte förstå de anklagelser som i vuxen ålder riktades mot dem. De hade haft en fin skoltid. Sammanhållningen i klassen hade varit kanon. Anna Odell sätter fingret på mobbningens grundläggande mekanism – barn nederst i hierarkin förvandlas genom sitt utanförskap till ett ”ingenting”.

Efter filmen tänkte jag att alla fotbollstränare borde se den. Parallellen till lagidrottens värld är uppenbar. Varje laguttagning/matchcoachning/gruppindelning baserad på spelstyrka skapar knivskarpt utmejslade hierarkier i barngrupper. Barn (och deras föräldrar) högst i hierarkin blir stolta. Barn (och deras föräldrar) längts ned hierarkin får en klump i magen som ingen mer än de själva tänker på, än mindre känner. Aningslöst skapar vuxenvärlden ett utanförskap mitt i gemenskapen.

De flesta tycker allt är bra, särskilt de röststarka och engagerade föräldrarna till spelarna högst upp i hierarkin. De ser inga problem. De tycker allt är toppen. Laganda, gemenskap och glädjen i spelet – allt är roligt. Man vet visserligen att toppning är dåligt men: Är det inte lite synd om de starka barnen, som tvingas spela med sina kassa kompisar? Frågan om nivågruppering kommer upp: Vore det inte en bra idé att splittra gruppen? Vore det inte rent av bra för alla, så de dåliga slipper känna sig dåliga?

Nivågruppering är lagidrottens rumsrena form av selektering. Argumentet att skilja de starka från de svaga handlar alltid om att kunna möta barnen utifrån deras individuella färdighets-, kunskaps- och mognadsnivå. Det handlar om att individanpassa verksamheten. Det låter ju bra, men sedan är det ofta lätt för föreningar, ledare och så föräldrarna till starka barn att övertyga sig själva om att barn utvecklas bäst på ”sin nivå”, starka för sig och svaga för sig. Nivågrupperingen betyder, mer eller mindre uttalat, en knivskarp nivåseparering. Som en positiv bieffekt kan matcherna spelas med toppade lag. Då handlar det om att vinna matcher i högre grad än att möta individer. Föräldrarna till de starkaste barnen blir nöjda. Deras barn får bekräftelse och prestige. Idrotten blir extra rolig för dem!

Föräldrar till de spelare som hamnat utanför befinner sig i ett ohjälpligt underläge. De ser inte att deras barn hamnat i ”rätt” nivå. De ser snarare vad rangordningen gör med deras barns intresse. Det är ändå svårt att komma med invändningar. De mest engagerade är ju både nöjda och välmenande. Alla får ju vara med på sin nivå. Det är opersonliga klubbstrukturer och deras egen ”nivå” som förvandlar de bortvalda till ingenting. Missnöjet tystnar. Träningsgrupperna slås sönder och barn slutar. Det uppstår en kontrast mellan dem innanför som tycker glädjen och gemenskapen är så fin och all osynliggjord bitterhet som finns utanför. Innanförskapets aningslöshet skulle man väl kunna säga?

Det blir uppenbart att betydelsen av begrepp som ”nivåanpassning” och ”nivågruppering” är helt avhängigt de värderingar och drivkrafter som finns bakom orden. Vad är syftet egentligen?

Man kan nivågruppera under en del av ett träningspass för att gnugga extra teknik med några nybörjare – då gör man det för att lyfta individer. Väljer man istället systematiskt ut och favoriserar de starka spelarna handlar nivågrupperingen om något annat. För låt oss vara uppriktiga: I 99 fall av 100 handlar nivågruppering om att välja ut de starkaste, för att vinna matcher och favorisera dem man tror är talanger. Så förstår alla barn och ungdomar selektionsmaskineriet. Skillnader, som har med mognad och olika ingångslägen att göra, förstärks istället för att minska. Trots att utfrysningen blivit strukturell framställs verksamheten som så fin, så fin – alla får ju vara med på sin nivå – det är inte föreningens fel om de bortvalda barnen tappar lusten. Jag tror man skall fundera mycket både på sina egna drivkrafter och över formerna för en individanpassning som varken exkluderar eller permanent separerar de starka för stunden från de svaga. Det kräver fingertoppskänsla och helt annorlunda föreningsstrukturer.

Det är helt onödigt att förvandla någon enda spelare till ”ingenting”. Av erfarenhet vet jag att starka spelare inte tar skada av att spela med sina svaga kompisar. Tvärtom det är ett roligt sätt att tillbringa sin uppväxt i blandade och spretiga kompisbaserade lag. Sedan är det också bra att prova olika roller i ett lag. Det är inte alltid bäst att vara bäst. Därför förespråkar jag en modell där åldersgrupperna i en förening länkas ihop genom ett kontrollerat flöde av spelare mellan grupperna. Lagen matchas på en lagom nivå som passar de flesta. Spelarna har sin hemvist i den egna åldersgruppen, men kan också matchas och träna med andra åldrar och få svårare matcher. Föreningen kan erbjuda individer flexibla nivåer i träning och match utan att lag toppas. Tränarna kan koncentrera sig på att inkludera och försöka utveckla alla sina spelare. Mitt råd blir därför: Skrota hierarkierna, skrota prestigen, skrota resultatfixeringen. Satsa på utvecklingen, gemenskapen, de individuella framstegen. Då blir det en rolig återträff för alla!

Skriv en kommentar till Anonym

  • (kommer inte publiceras)