Mitt i prick om nivågruppering

Först såg jag sista avsnittet av ”Fotbollsfabriken”, fotbollskanalens hyllning av IF Brommapojkarnas selektionsstruktur. Sedan läste jag en artikel om BP:s lagkapten Mauricio Albornoz som berättade att han blev utvald till BP lag 1 som 11-åring. På frågan hur det gick med dem som blev kvar svarade han: ”vårt lag splittrades rejält. Många slutade. Jag och en till gick till BP 1, en annan till BP 2.” Jag började fundera på detta med nivågruppering. Ibland ses det som en lösning på alla problem.

Slutligen såg jag det avsnitt av Idrottens Himmel och Helvete som handlade om utanförskap och vikten av att se och inkludera alla barn. Jag tyckte särskilt Martin Mutumbas berättelse var gripande. Berättelsen handlade om ett smärtsamt utanförskap, men också om hur svårt det kan vara, mitt i lagets gemenskap, att se barnen i periferin. Det är en annan sida av problemet med att rangordna barn. Då kom jag att tänka på årets svenska film: Anna Odells ”Återträffen”.

När jag kom ut från biosalongen efter att ha sett Anna Odells ”Återträffen” kände jag att det var en träff mitt i prick. Som Daniel Sandström i SvD Kultur (14-01-19) skriver: Anna Odell ”blottlägger innanförskapets aningslöshet”. Flera av Odells forna klasskamrater anade inget och kunde därför inte förstå de anklagelser som i vuxen ålder riktades mot dem. De hade haft en fin skoltid. Sammanhållningen i klassen hade varit kanon. Anna Odell sätter fingret på mobbningens grundläggande mekanism – barn nederst i hierarkin förvandlas genom sitt utanförskap till ett ”ingenting”.

Efter filmen tänkte jag att alla fotbollstränare borde se den. Parallellen till lagidrottens värld är uppenbar. Varje laguttagning/matchcoachning/gruppindelning baserad på spelstyrka skapar knivskarpt utmejslade hierarkier i barngrupper. Barn (och deras föräldrar) högst i hierarkin blir stolta. Barn (och deras föräldrar) längts ned hierarkin får en klump i magen som ingen mer än de själva tänker på, än mindre känner. Aningslöst skapar vuxenvärlden ett utanförskap mitt i gemenskapen.

De flesta tycker allt är bra, särskilt de röststarka och engagerade föräldrarna till spelarna högst upp i hierarkin. De ser inga problem. De tycker allt är toppen. Laganda, gemenskap och glädjen i spelet – allt är roligt. Man vet visserligen att toppning är dåligt men: Är det inte lite synd om de starka barnen, som tvingas spela med sina kassa kompisar? Frågan om nivågruppering kommer upp: Vore det inte en bra idé att splittra gruppen? Vore det inte rent av bra för alla, så de dåliga slipper känna sig dåliga?

Nivågruppering är lagidrottens rumsrena form av selektering. Argumentet att skilja de starka från de svaga handlar alltid om att kunna möta barnen utifrån deras individuella färdighets-, kunskaps- och mognadsnivå. Det handlar om att individanpassa verksamheten. Det låter ju bra, men sedan är det ofta lätt för föreningar, ledare och så föräldrarna till starka barn att övertyga sig själva om att barn utvecklas bäst på ”sin nivå”, starka för sig och svaga för sig. Nivågrupperingen betyder, mer eller mindre uttalat, en knivskarp nivåseparering. Som en positiv bieffekt kan matcherna spelas med toppade lag. Då handlar det om att vinna matcher i högre grad än att möta individer. Föräldrarna till de starkaste barnen blir nöjda. Deras barn får bekräftelse och prestige. Idrotten blir extra rolig för dem!

Föräldrar till de spelare som hamnat utanför befinner sig i ett ohjälpligt underläge. De ser inte att deras barn hamnat i ”rätt” nivå. De ser snarare vad rangordningen gör med deras barns intresse. Det är ändå svårt att komma med invändningar. De mest engagerade är ju både nöjda och välmenande. Alla får ju vara med på sin nivå. Det är opersonliga klubbstrukturer och deras egen ”nivå” som förvandlar de bortvalda till ingenting. Missnöjet tystnar. Träningsgrupperna slås sönder och barn slutar. Det uppstår en kontrast mellan dem innanför som tycker glädjen och gemenskapen är så fin och all osynliggjord bitterhet som finns utanför. Innanförskapets aningslöshet skulle man väl kunna säga?

Det blir uppenbart att betydelsen av begrepp som ”nivåanpassning” och ”nivågruppering” är helt avhängigt de värderingar och drivkrafter som finns bakom orden. Vad är syftet egentligen?

Man kan nivågruppera under en del av ett träningspass för att gnugga extra teknik med några nybörjare – då gör man det för att lyfta individer. Väljer man istället systematiskt ut och favoriserar de starka spelarna handlar nivågrupperingen om något annat. För låt oss vara uppriktiga: I 99 fall av 100 handlar nivågruppering om att välja ut de starkaste, för att vinna matcher och favorisera dem man tror är talanger. Så förstår alla barn och ungdomar selektionsmaskineriet. Skillnader, som har med mognad och olika ingångslägen att göra, förstärks istället för att minska. Trots att utfrysningen blivit strukturell framställs verksamheten som så fin, så fin – alla får ju vara med på sin nivå – det är inte föreningens fel om de bortvalda barnen tappar lusten. Jag tror man skall fundera mycket både på sina egna drivkrafter och över formerna för en individanpassning som varken exkluderar eller permanent separerar de starka för stunden från de svaga. Det kräver fingertoppskänsla och helt annorlunda föreningsstrukturer.

Det är helt onödigt att förvandla någon enda spelare till ”ingenting”. Av erfarenhet vet jag att starka spelare inte tar skada av att spela med sina svaga kompisar. Tvärtom det är ett roligt sätt att tillbringa sin uppväxt i blandade och spretiga kompisbaserade lag. Sedan är det också bra att prova olika roller i ett lag. Det är inte alltid bäst att vara bäst. Därför förespråkar jag en modell där åldersgrupperna i en förening länkas ihop genom ett kontrollerat flöde av spelare mellan grupperna. Lagen matchas på en lagom nivå som passar de flesta. Spelarna har sin hemvist i den egna åldersgruppen, men kan också matchas och träna med andra åldrar och få svårare matcher. Föreningen kan erbjuda individer flexibla nivåer i träning och match utan att lag toppas. Tränarna kan koncentrera sig på att inkludera och försöka utveckla alla sina spelare. Mitt råd blir därför: Skrota hierarkierna, skrota prestigen, skrota resultatfixeringen. Satsa på utvecklingen, gemenskapen, de individuella framstegen. Då blir det en rolig återträff för alla!

13 Svar till “Mitt i prick om nivågruppering

  1. Pär Ånell

    Hej, jag är ledare i ett P00-lag som till största del jobbat som du förespråkar. Vilket betyder att vi har över 40 spelare, där några började med fotboll så sent som i höstas. Hur ser du på att vi i seriespel har lag i två olika serier, en lite svårare. Det är öppet vilka som spelar i högre serien. Ifjol var det cirka 25 av 40 som provade på. Målet är att alla ska fixa det. Gör vi fel, tycker du? Svara gärna på min e-postadress.

    Svara
  2. Tina

    Tack för en bra skriven text! Ska ta den med mig och visa för min sons tränare, som ien förening som inte elitsatsar utan ska ha bredd, idag åker iväg på en inbjudningsturnering för akademilag…. Tror det är 12 killar som åker av 64 möjliga. Det är galet!

    Är själv innebandy tränare och vi kör efter novisen man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Alla spelar.

    Svara
  3. Karl Sandberg

    Läser ofta din blogg och tycker att du motiverar sakligt och logiskt utifrån de svagare spelares perspektiv. Tyvärr tycker jag att du även tar dig friheten att ge en gällande tolkning för vad de starkare spelarna ska tycka och anpassa sig till. Utan att ta parti för varken den ena eller den andra vägen (bredd/elit) undrar jag hur du får ihop resonemanget att inte gå med på att starka tycker åt hela gruppen men tycker samtidigt att det är helt ok att tycka åt de starka spelarna?

    Svara
  4. Fredrik

    Hej Karl, tack för dina synpunkter. Mina resonemang riktar sig i regel till föreningar och frågan hur de bäst skall skapa idrottsligt bra och socialt hållbara verksamheter. Jag tror vi i mycket högre grad skall sträva efter att bevara de heterogena grupperna och se styrkan i olikheterna – alltså mindre fokus på att dela in och dela upp och mer fokus på att skapa socialt inkluderande miljöer. Det av en rad skäl, låt mig bara nämna tre: 1. uppdelandet bryter bevisligen ned intresset för fotbollen bland dem som kommer långt ned i rangordningen. 2. Vi ser bara fysisk mognad när vi delar upp och sänder ut helt fel signaler om hur man blir bra i fotboll. 3. De heterogena grupperna är (långsiktigt) mycket mer lärorika både socialt och fotbollsmässigt än homogena.
    Ryggmärgsreflexen hos ledare och föräldrar tycks i dessa dagar vara att så fort en barngrupp spretar så skall man separera barnen från varandra. Jag tror den här reflexen gör väldigt mycket mer skada än nytta. Därför tycker jag föreningar skall motverka de här tendenserna genom att exempelvis lära ut de väldigt bra pedagogiska verktyg som finns för att hantera heterogena grupper och bättre förklara för föräldrar till barn som drömmer om att bli proffs att de flesta som blir proffs i regel under hela barndomen och åtminstone upp till mitten av tonåren spelat en otrolig mängd spontanfotboll (med sina kompisar), hållit på med många olika fysiska aktiviteter (organiserat och oorganiserade) förutom en liten dos organiserad fotboll. Framgångsfaktorn verkar faktiskt inte alls ha att göra med hur den organiserade fotbollen delar in och sorterar sina barn (som sagt, ofta är denna sortering kontraproduktiv. De flesta som blir bra blir det trots uppdelandet, inte tack vare det).
    Observera att detta INTE har med föräldrarnas eller barnens egna val att göra. All idrott är frivillig och alla får välja de verksamheter de vill. Jag diskuterar hur fotbollen/föreningar kan bli bättre på att uppfylla barnrätt, folkhälsomål och skapa bättre miljöer där fler kan bli riktigt duktiga i fotboll (när de växt färdigt).
    Jag har stött på många föräldrar som säger ”mitt barn vill så mycket med sin fotboll, hen vill bli proffs” . De tar sitt barn från den miljö som väckt barnets passion för fotboll till en konkurrenspräglad miljö. Två år senare har barnet i frapperande många fall slutat med fotboll. Man önskar att vi var bättre på att förklara för dessa föräldrar till dessa (starka) barn vad de väljer och vad de väljer bort.

    Svara
  5. Hans

    Det här är ett jättproblem som gör att massor med talanger slutar alldeles för tidigt. Det du skriver är så mitt i prick. Jag har hört individ- och nivåanpassning till leda. Ingen pratar om att det dåliga passningsspelet till stor del beror på att de tidigt utvecklade barnen som lirat hemma sedan två års åldern tillåts transportera boll upp och ner, skjuta långskott, ta alla frisparkar då ledaren oftast är deras förälder. Jag har gått flera förbundsutbildningar som ungdomsledare. Ingen utbildare lägger tid på vad forskningen säger om framgångsfaktorer för att behålla så många kvar i idrotten så länge som möjligt. Glädje och självförtroende överskuggar allt annat. Att vara tidigt utvecklad och delta i landskapslaget har inget att göra med om man är den riktige talangen eller ej. Det skulle visa sig mycket senare om alla fick samma förutsättningar. Tyvärr verkar inga ambitioner finnas hos förbundet att ta tillvara talangerna.

    Svara
  6. Helene

    Tack för ett fantastiskt inlägg! Upplever just nu en jobbig period med min son 11 år som spelat fotboll sedan han var sex. De senaste åren har många nya börjat och två lag har därför delats upp av tränarna där de bästa spelarna spelar i ett lag och de mindre utvecklade i det andra. Min pojke som alltid älskat fotboll och varit en självklar spelare i det ”bättre laget” har nu, utan förklaring blivit nedflyttad till det andra laget. Han har alltså från att vara en av de bättre spelarna i lag ”A” inför sina forna lagkamrater blivit degraderad utan att detta har föregåtts av någon som helst förklaring eller dialog från tränarna. Utelämnad med sina egna tankar och funderingar om varför han inte får spela med sina kompisar längre har min son bara på några veckor förvandlas till en ledsen och grubblande kille. Den glädje han kände inför fotbollen och gemenskapen med sina gamla lagkamrater är som bortblåst och han vill nu sluta spela. Så fort kan det gå att ta ur en 11 årig grabb kärleken till en sport. Som mamma känner jag mig arg och förtvivlad men det är så svårt att veta hur man som förälder ska agera. Klubben och dess ledare hyllar detta med nivåanpassning och verkar inte förstå vilka konsekvenser detta kan få för många barn, eller så bryr dem sig inte så länge deras egna barn är bland de bästa. Jag blir vansinnig på att detta individ och elit-tänk får ta sån stor plats så att glädjen inför fotbollen för många barn byts ut till något jobbigt. Tack för en mycket klok och intressant blogg, det är ett stort stöd för mig att ta del av det du skriver.

    Svara
    • Fredrik

      Tack för dina uppskattande ord och förlåt att jag inte svarat förrän nu (En uppdatering på hemsidan gjorde att inskickade kommentarer försvann under min radar). Så tråkigt att höra om din pojke. Jag har hört så många liknande historier och de är alla så beklämmande. Än mer beklämmande är alla dessa myndiga fotbollstränare som gärna berättar hur bra det är att sortera barn helt oberoende av deras känslor och sociala relationer. Jag bedrev en ”kampanj” förra hösten för att åtminstone försöka problematisera nonsensbegreppet ”nivåanpassning” och det som sagt just mycket problematiska begreppet ”nivågruppering” (Läs gärna bloggarna ”Fotbollen Lattjo lajbanlåda del 1 och två”, om du orkar – de är mycket långa). Hoppas att din pojke hittar glädjen i fotbollen igen, för det är trots allt världens roligaste idrott!

      Svara
  7. Andreas

    Som vanligt så känns allt du skriver som att jag kunde skrivit det själv och/eller är självupplevt.

    Jag och Leif kontaktar dig Fredrik inom kort för fortsatt dialog.

    Mvh Andreas Lövdahl

    Svara
  8. Niclas

    Strålande inlägg! Mitt i prick! Inte sällan upplever jag att det just är föräldrar till ambitiösa barn som driver frågan. ”Jag tycker att ni behöver utmana NN. Hen är så ambitiös, satsar så hårt. Kanske kan hen få flytta upp en åldersgrupp?” Tycker också att GiH-studien för några år sedan (Vi som stannat kvar, eller nåt) också bekräftar just det sociala perspektivet. Hur viktigt det varit för de som valt att fortsätta idrotta att man just gjorde det med sina kompisar. Detta sociala perspektiv kan vi inte lyfta nog mycket. Men som sagt, mitt i prick. Tack!

    Svara
  9. Thomas

    Jag tycker att det är bra att det finns olika nivåer inom ungdomsfotbollen. Vill man inte tillhöra en elitsatsande förening går det utmärkt att välja en förening som erbjuder idrott för alla.

    Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)