Mer jag-är-som-de-tänkande!

Tidigare i våras kom ett mail med en väldigt intressant fråga. Hur såg jag på att flicklag anmälde sig i pojkserier? Älvsjö AIK:s F04:or sökte nya roliga utmaningar och funderade på att ställa upp ett lag i en pojklagsserie. Idén var ifrågasatt och nu samlade lagets tränare in synpunkter från lite vart håll.
Jag avrådde. Jag framförde risken för att truppen som helhet skulle utsättas för påfrestningar. Utmaningen var säkerligen kul för vissa av spelarna, men var den verkligen det för alla? Jag var därför tveksam till om utmaningen gynnade gruppen på sikt. I stället föreslog jag att laget skulle närma sig pojklagen i klubben, träna tillsammans, åka på gemensamma läger och om det fanns tjejer som ville prova på pojkfotboll, låta dem prova på det i pojklagens seriespel.
Hur det nu var anmälde sig laget i en pojkserie och inte nog med det. Man vann de inledande matcherna ganska komfortabelt. De möttes av en hel del kritik, vilket gav rubriker i DN och SR (se här, här, här och här). Jag följde diskussionen på Facebook-gruppen Barn-ungdomsidrott (se här).
Å ena sidan: Här bröts normer. Tjejer kan spela mot pojkar och göra det bra. Å andra sidan: Kritiken som menade att tjejerna fick sin roliga utmaning på pojkarnas bekostnad. Följdfrågan var given: Ansågs det förnedrande för pojkar att få stryk av flickor? Var det i så fall inte bra att tjejerna kunde ge pojkarna denna knäpp på näsan?
Den extremt nivågrupperade barnfotboll som finns i Stockholm komplicerade saken. Genom toppning (favorisering/selektion av tidigt mogna och väl uppbackade barn) pumpas självförtroenden upp i de toppade lagen, hos de utvalda spelarna, och deras kadrer av ledare och föräldrar, på alla andras bekostnad. På så vis råkade Älvsjös F04:or ut för en ”perfekt storm”. Här kom ett ganska hårt drivet och mycket duktigt tjejlag och skulle möta svaga pojklag i en lätt serie. Flickorna utmanade normer, men marscherade samtidigt in i en helt annan sårigare konflikt. Motståndet hade inga uppumpade självförtroenden. Just de killarna behövde ingen knäpp på näsan.
Hur skall man tycka? Inte helt givet, va? Det blev en mycket intressant diskussion. Fast jag tänker att hur man än vrider och vänder på saken: Som normbrytare har projektet en ganska oklar träffbild. Vad blir signalen egentligen? Vi vill ju knappast leda i bevis att duktiga flickor (åtminstone) är bättre än kassa pojkar. Man kan ju vända på det i så fall: Varför inte − som en kul utmaning för killar − försöka bevisa att duktiga pojklag alltid är bättre än flicklag? Lagidrottens ”vi-mot-dem-tänkande” är helt enkelt en otymplig metod för att bryta normer. Det känns inte som om det är där vi skall börja.
Jag började fundera. Hur skall man göra? I min förening har vi haft förmånen att ha haft de båda genusforskarna Jenny Svender (läs här) och Sofia B. Karlsson (läs här) som inbjudna föreläsare. Det var fantastiska ögonöppnare. Jag kan konstatera: Det finns inget bättre sätt att samtala kring ledarskap än med ett par väl slipade genusglasögon på näsan. Då uppstår diskussionerna som borrar på djupet och det är i de diskussionerna man kan hitta svar.
Med genusglasögonen på ser man sitt ledarskap i kristallskärpa: Barn och ungdomar bombarderas med våra uttalade och outtalade förväntningar hela tiden. När sociala normer (för hur vi förväntas vara) låser oss fast i trånga, kanske rent av destruktiva mallar blir de ett problem. Kategorierna flicka och pojke blir ett paradexempel. Det räcker med att bläddra genom kvällstidningarnas sportbilagor för att förstå vad det handlar om. Där ser vi: Det är superviktigt att pojkar spelar fotboll, men inte att flickor gör det. Förväntningarna genomsyrar förstås inte bara sportsidorna utan allt i vår vardag. Hur många flickor har exempelvis en egen fotboll hemma? Det brukar inte vara särskilt vanligt (fråga runt så får ni se). Varför är det så? Svaret är enkelt: Vi förväntar oss inte att flickor skall vara så intresserade av fotboll. Förväntningar blir till självuppfyllande profetior (läs min blogg i detta ämne här).
Genusglasögonen blottlägger en hel kultur som sträcker sig från sportsidorna över köksborden till skolgårdarnas bollplaner. Vi ser saker som vi till vardags inte tänker en tanke på. Vi ser beteenden, förväntningar, sociala normer som vi tar för ”naturliga”, men som handlar om våra godtyckliga förväntningar på hur flickor och pojkar skall vara. De är dessa förväntningar som formar barnens identiteter. Det är bara att konstatera: pojkarna drabbas också av snäva ramar – allt förstärks i lagidrottens krav på att man skall passa in. Jesper Fundberg har skrivit i ämnet (läs här).  Och vi har Sofia B. Karlssons och AIK:s projekt Fotboll för alla(läs här). Genusperspektivet visar oss att det finns tusen och ett sätt som barn, pojkar likväl som flickor, skulle vinna på att inte behöva pressas in könsstereotyper.
Här ser jag också poängen med att låta flickor spela med pojkar och inte mot dem. Det är ju genom att lära känna varandras olikheter som man kan öppna ögonen för ett bredare register att vara människa, både på och utanför plan. En win-win som inte bygger på vi-mot-dem-tänkande!
Jag tror att mycket är på väg att hända i positiv riktning. Det blir allt vanligare att barngrupper startas upp med flickor och pojkar blandade tillsammans (exempelvis Älvsjö AIK). Jag tror det är den rätta vägen. Vi måste vara kreativa för att på alla sätt utveckla kontaktytorna mellan flickor och pojkar, också när ungdomarna blir äldre. Det skulle göra idrotten så mycket roligare.
Faktum är att genusglasögonen blottlägger mekanismerna bakom många andra självuppfyllande profetior. Det är ju inte bara i kategorierna flicka/pojke barnen sorteras in i fotbollens värld. I fotbollen bedöms dagligdags huruvida små barn är talanger eller inte; om de har karaktär eller inte; om de är motiverade eller inte; om de är startspelare eller inte; om de är backar eller inte, och så vidare. Tränare är ofta just kategoriska. Vi tänker inte på alla signaler vi sänder ut. Vi stärker självförtroenden och sänker självförtroenden. Omdömena klistrar sig fast. Vi formar identiteter. Vi begränsar barnen.
Det finns de som tror att de kan se om en 8-åring har rätt ”karaktär”. Sedan placeras barnen i lämplig träningsgrupp. De med ”karaktär” i en. De utan i en annan. Så skapas identiteter. Så skapas självuppfyllande profetior. Mognadsprocesser som i verkligheten sträcker sig över ett decennium framåt i tiden avgörs i en ögonblicksbild.
Barn utvecklas multidimensionellt, i språng och krumbukter, i en lång utdragen process. De är på väg framåt mot okända mål. Vi vuxna skall hjälpa dem på den långa resan. Vi skall inte placera ut dem i återvändsgränder.
Ledarskap handlar om att se individen där den befinner sig, för att sedan − bortom fördomar och förutfattade meningar − utveckla individen till dess fulla potential. Det är också så vi utmanar kvävande könsstereotyper. Inte vi-mot-dem utan tillsammans!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)