Låt hjärtat va’ med!

Häromdagen när jag var på väg in för att handla på Hemköp, vid Stigbergstorget, såg jag en dyngsur rumänsk tiggare utanför entrén. Ni kanske har läst om händelsen? Jag fick senare veta att det var butikschefen som, i två omgångar, hällt en bunke vatten över henne. Jag kom just när dramat var över. (se GP http://www.gp.se/kulturnoje/1.2314378-ett-halsband-av-mynt )

Och visst är det jobbigt med alla dessa tiggare. De gör oss illa till mods. Vi drabbas av dåligt samvete, och vår solidaritet och medkänsla räcker liksom inte till. Deras fattigdom är inte vårt fel. 56 procent av svenskarna vill förbjuda tiggeri och därmed sopa misären tillbaka under mattan.

Händelsen fick mig att fundera på något jag ofta tänkt på. Varför har jag engagerat mig så i ungdomsfotbollens värdekonflikter istället för i något av världens alla mer trängande problem? Samma morgon hade jag läst en artikel i GP där SEF-direktören Stefan Lundin intervjuades om spelarutveckling. Om sanningen skall fram blev jag lika illa till mods av artikeln som jag blev av butikschefens agerande. I jämförelse med den extrema misären för Rumäniens romer väger väl ändå problemen inom svensk barn- och ungdomsfotboll lätt?

Det var förresten ingen anmärkningsvärd artikel, bara en av de vanliga partsinlagorna från föreningen Svensk [Herr] ElitFotboll (SEF): vi måste låta SEF-klubbarna elitsatsa mer och tidigare och på de riktigt duktiga barnstjärnorna. SEF driver tesen att andra länder börjar tidigare med sina satsningar. Därför får vi i Sverige inte fram en internationell elit längre. (http://www.gp.se/sport/fotboll/1.2305387-zlatan-det-goda-exemplet-pa-svensk-fotboll).

Vad är det värsta som kan hända om SEF får som de vill? Scenariot ser vi redan konturerna av. Tipselitprojektet har pågått i två decennier. Svenska ungdomslandslagsspelare ligger i världstoppen när det gäller timmar i organiserad träning. I våra största fotbollsdistrikt (Stockholm och Skåne) har vi dessutom exempel på fullt etablerade barnelitsatsningar. IFK Göteborg är också på gång. Svensk fotboll satsar på sina barnstjärnor fullt i klass med de stora länderna på kontinenten.

Nackdelarna att fokusera på barnstjärnor är uppenbara. Lundin poängterar faktiskt det i intervjun: ”Om vi börjar göra det nu kommer det innebära att vi behöver säga nej till vissa, eller rättare sagt inte upptäcka dem. En jättefarlig väg, men ändå nödvändigt att hitta formerna för. Det är den kanske viktigaste utvecklingsfråga vi har i svensk fotboll. ”

Konsekvenserna av denna jättefarliga väg ser vi redan nu vill jag påstå: Färre riktigt duktiga elitspelare (vilket SEF anser bara kan avhjälpas med ännu tidigare satsningar på ännu mer särbehandlade barnstjärnor); en krympt talangpool; mer förslitningsskador på unga fotbollsspelare; en spricka i svensk fotboll som förpassar idén om en enhetlig fotbollsfamilj till folkrörelsernas kyrkogård; i samma grav hamnar idén om elitfotbollen som del i ett samhällsfinansierat folkhälsoprojekt; om vi inte vänder trenden riskerar vi också en långsamt tynande breddfotboll. Trist för en som gillar fotboll, men jämfört med världens riktiga problem: hur katastrofalt är det?

Man behöver inte skicka sitt barn till en barnakademi om man inte vill. Och om barnet inte platsar i verksamheten, eller om intresset dör, kan det göra något annat roligt i stället. Alternativen är många. En ung kvinna i Rumäniens romska ghetton har egentligen bara två val: prostitution eller tiggeri (se DN http://www.dn.se/sthlm/livsvalen-tiggeri-eller-prostitution). I jämförelse framstår ett bortsorterat fotbollsspelande barns problem som en bagatell.

Men jag vet varför jag engagerar mig i fotbollen. Romernas misär förblir en abstraktion för de allra flesta. Vår solidaritet och medkänsla får inte riktigt fäste. Tiggarna är ett symptom på ett samhällskontrakt som havererat långt bort i ett annat land. Vi tänker: Någon annan någon annanstans borde känna solidaritet med dessa människor. Fotbollen däremot är konkret. Ett fotbollslag bygger på ett samförstånd och en förening av människor här och nu. Fotbollen kan i sina bästa stunder visa på kraften i gemenskap och laganda. Fotbollen kan i sina bästa stunder ge barn och ungdomar en bild av mening och sammanhang. Fotbollen kan i sina bästa stunder visa att det är tillsammans vi blir starka. Kort sagt: fotbollen kan visa varför solidaritet i det verkliga livet är bra. Tillit och medkänsla kan växa också utanför de nära relationernas trånga rammar. Det är den kraften som bygger samhällen.

SEF satsningar på barnstjärnor splittrar fotbollen och lär alla barn och ungdomar en helt annan läxa. I mina ögon är det en bild som bryter ner tanken på solidaritet. De starka skall vara för sig. De svaga skall vara för sig. Ta inte ansvar för någon annan än dig själv. Lämna din förening och ditt lag så fort du får chansen. Du konkurrerar med alla andra. Duger du inte så slänger vi ut dig. Om du misslyckas har du dig själv att skylla.

Ja, jag är helt säker på att en inkluderande barn- och ungdomsfotboll, med fokus på utbildning åt alla, skulle ge oss en starkare fotbollsrörelse och på sikt även starkare landslag. I det stora hela är inte det egentligen det viktiga. Jag tror att en barn- och ungdomsfotboll som tydligare fokuserade på det som är värdefullt i den lilla människans liv skulle ge oss mindre hjärtlösa butikschefer.

Därför blir jag illa till mods: Fotbollen förlorar sin större mening. Vi borde lämna den jättefarliga vägen helt och hållet. Den leder fel.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)