Lagandan lyfter Sverige

Jag har egentligen fullt upp med Azalea BK:s föreningsmanual, men en liten blogg så här inför semestern kan ju inte vara fel.

Landslagsfotbollen har dominerat sista veckorna. Dam-VM var ju ingen succé, men ärligt talat, var inte massmedia lite väl kränkta över Sveriges resultat? Det var allmänt missflyt. Magin infann sig inte, men så är ju fotbollslivet ibland. Tre oavgjorda matcher mot bra motstånd och så däng mot Tyskland i en VM-åttondel är väl ändå inte riktigt den katastrof experterna fick det att låta som? Nog om det.

Då är det ju så mycket gladare tongångar i presskåren efter Herr U21-EM.  I fotboll kan ett på pappret sämre lag vinna över ett bättre. U21-laget bevisade det gång på gång. Jag kom att tänka på det man brukar säga om humlor − att humlans flygförmåga trotsar aerodynamikens lagar. I U21-landslagets framgång fanns allt som gör det tillsynes omöjliga möjligt: Smart taktik, laganda, kämpaglöd, en hel del skicklighet och så lite härligt medflyt.

En enig sportjournalistkår lyfter fram lagandan i truppen. Bra! För visst är laganda en underskattad framgångsfaktor? De senaste decennierna har Svensk ungdomsfotboll färgats av en individualistisk och konkurrenspräglad värdegrund. Unga talangfulla spelare har uppmuntrats att överge sina moderklubbar och sina ursprungliga lag för att kunna utvecklas i elitföreningarnas mer konkurrenspräglade miljöer. Där kan laganda också finnas, men den är inte prioriterad. De som inte håller måttet åker ut; De som är bäst i laget skall vidare i karriären och lämna lagkompisarna bakom sig − det är själva poängen i verksamheten. Det är inte så förvånande om nutidens unga elitspelare uppfattas som mer egoistiska än dåtidens. Spelarna fostras från unga år att se om sitt eget hus och, faktiskt, skita i laget.

U21-landslaget visar att lagandan fortfarande är en stark konkurrensfördel och att det går att hitta en balanspunkt där laget blir större än jaget, även på elitnivå.

Jag får vatten på min kvarn. Jag har pläderat för att vi måste bli bättre på att vårda lagandan, inte minst i barn- och ungdomsfotbollen. Om laganda är viktigt och om laganda är en konkurrensfördel måste vi också sända ut den signalen till barnen. Vi måste bli tydligare och lära barnen värdet av att ta ansvar för både sig själv och sina lagkompisar, inte signalera att en stark spelare per definition är för bra för sitt lag. Sätter sig lagandan i ryggmärgen stärker Sverige sina odds att besegra de stora fotbollsnationerna, garanterat.

Den stora frågan handlar förstås inte om landslagens slagkraft. Den stora frågan är hur fotbollen skall förvalta sitt samhällsmandat: Vår huvuduppgift är att stärka folkhälsan och erbjuda ungdomen demokratisk fostran.

Folkhälsa handlar (enligt WHO) om delaktighet, om att få finnas i ett meningsfullt sammanhang och att därigenom må bra psykiskt och fysiskt. Demokrati bygger på tilliten mellan människor; att vi litar på varandra; att vi ställer upp för varandra och att vi tar ansvar både för vår egen utveckling och för kollektivets. Folkhälsa och demokratisk fostran handlar helt enkelt om laganda. Fostrar vi våra barn och ungdomar att vara lojala med sina kompisar och kämpa för laget så stärker vi samtidigt fotbollsrörelsens förmåga att leverera folkhälsa och demokrati. Jag hoppas U21-lagets framgång sänder en kraftfull signal ut i fotbollssverige!

Men vänta nu. Laganda i all ära, men är inte U21-landslagets framgång framför allt beviset att tidiga satsningar i konkurrenspräglade miljöer är nödvändiga om vi vill få fram en internationell elit? Det är ju faktiskt en hel rad tongivande spelare i laget som kommer från en bakgrund i elitföreningars barnfotboll. Ta exempelvis Ludwig Augustinsson, Robin Quaison, Simon Tibbling, och John Guidetti.

Jag satt hela turneringen och tänkte: det här kommer SEF se som argument för tidig selektion och ett än mer avskilt ”elitförberedande spår” i barn- och ungdomsfotbollen. Så blev det förstås. Frågan pockar på: Är U21-landslagets framgångar och dess relativt tunga representation av ”tidiga akademi-spelare” det slutgiltiga beviset för att vi måste skilja av en elitförberedande barnfotboll från den breda folkrörelsens folkhälsoprojekt?

Påpekas bör kanske att spelarbakgrunderna i U21-laget visar att olika distrikt valt ganska olika spår (beroende på hur elitföreningarna i distrikten agerar). Det är egentligen bara i Stockholm tåget till eliten går när spelarna är i lågstadieåldern; många spelare i laget tog steget i gymnasieåldern (exv. de från Göteborg). Tendensen är nog ändå att selektionen kryper ned i åldrarna (Läs här).

Ni som läst Så funkar Ungdomsfotboll känner till det främsta argumentet för tidiga satsningar och ”elitförberedande spår” i barnfotbollen: Det är bråttom om man vill etablera sig på internationell elitnivå. Debuten i allsvenskan bör ha kommit i de sena tonåren. Steget ut i Europa bör tas något/några år senare. Starka ungdomslandslag blir ett viktigt skyltfönster. Där någonstans ser vi argumentet: Vi måste hitta barnen som kan bli bra snabbt och träna dem så att de är redo för seniorelitfotboll tidigt!

Det finns avigsidor. Det medger alla. Vi favoriserar dem som blir bra tidigt och försvårar för dem som blir bra sent. Den relativa ålderseffekten hänger med U21-landslaget. 74 procent i truppen är född första halvåret och 26 procent det andra (mot förväntade utfallet 52/48). Effekten är inte lika stark som i de yngre landslagen, men den finns där och kommer förmodligen följa med upp i seniorlandslaget. Födelsedatumen i truppen ger en bild av problematiken (men berättar långt ifrån allt om all destruktiv dynamik med tidig selektion). Om förespråkarna för ”det elitförberedande spåret” har rätt måste vi helt enkelt offra några potentiella stjärnor för att få fram internationell elit.

Vi får se hur det går om några år då de här aktuella årskullarna skall bära A-landslaget.

Kanske har vi tur. Kanske får vi fram tillräckligt många starka spelare för att skapa slagkraftiga A-landslag. Kanske har vi alldeles självmant försämrat oddsen drastiskt genom att slänga bort delar av vår talangpool. Vi får se. (Glöm inte bort: Fotboll handlar inte bara om tur utan om en hel del om otur också).

Den mest dramatiska effekten med tidig selektion bortser vi ofta helt från när frågan diskuteras: Med det tidig selektering dödas tanken på en sammanhängande fotbollsfamilj. Vi får en knivskarp skiljelinje mellan ett brett samhällsfinansierat folkhälsoprojekt och elitfotbollens kommersiella arenaidrott. Utfallet av en sådan splittring på yppersta landslagsnivå har i sammanhanget marginell betydelse, men desto större blir effekten på föreningslivet och fotbollskulturen som helhet. Så min poäng till slut: Istället för att diskutera vilken spelarutvecklingsmodell som ger bäst utväxling på seniorlandslagsnivå måste vi diskutera utväxlingen för föreningslivet. Effekterna av en splittring av fotbollsfamiljen är svåra att överskåda, men jag tror att många av dagens förespråkare av tidig selektering kommer tvingas ompröva sin ståndpunkt − Kom ihåg var ni hörde det först.

För oss i den breda folkrörelsefotbollen är jag egentligen inte så orolig (fast jag borde vara det). Det händer så mycket positivt nu. Det kan bli riktigt bra. När jag läser de vackra orden i Azaleas uppgraderade manual blir jag nästan tårögd. Fotbollen har en enorm potential. Laganda är ordet!

Boka in mig på en workshop i höst så kan jag komma och sprida detta vackra budskap.

Med dessa tankar önskar jag er alla en trevlig sommar!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)