Klimatförnekarens ABC

Då tar vi det en runda till. Den här gången är det Mikael Renberg som tar bladet för munnen i SVT och säger: ”Ungdomsidrotten har ett obehagligt klimat” (se här). Han pekar ut höga kostnader och hetsig talanglogik som stora problem i barnidrotten. I en uppföljande intervju säger Rehnberg: ”Jag är nästan chockad över all uppmärksamhet. Det har varit mejl och kommentarer, och det känns i hjärtat när man hör dem som drabbats personligen” (se här).

Ishockeyns företrädare påstår däremot att Renberg är illa insatt. Inget av alla personliga vittnesmål verkar kännas i deras hjärtan.

En 13-årig ishockeyspelare berättar att han och sju andra lagkamrater just har fått veta att de har för låg nivå för Rögle BK. De uppmanas att söka sig till andra föreningar i grannkommunerna. Pojken berättar om våndorna sitt sista år i klubben: ”Den största skräcken var att bli petad” (lyssna här). Så hände det. Han blev petad. Det krävs inte mycket medkänsla för att bli berörd. Det är faktiskt hjärtskärande.

Hur hjärtskärande än de enskilda fallen är, borde inte själva principen för klubbens verksamhet vara i fokus? Tongivande föreningar i de stora lagidrotterna förbehåller sig rätten att bara ta emot barn på en viss nivå och sparka ut dem som inte duger. Ansvaret för dem som inte håller måttet skjuts sedan över till det övriga föreningslivet. I skydd av verksamhetsprinciper kan sedan empatin sättas ur spel. Den som sig i leken ger får leken tåla.

Ingen av dem som har makt och inflytande verkar ens tänka tanken att detta påverkar klimatet i all övrig barn- och ungdomsidrott. Men det är klart det gör. Om de stora lagidrotterna börjar sortera bort och värva när barnen är tretton gäller det att vara bra då om man vill vara med i racet. Börjar selekteringen vid 10-årsålder måste barnen vara bra då. Den krassa verkligheten sätter sedan spelreglerna. Det uppstår ett incitament för att specialisera sig tidigt, att vara bland de bästa och uppnå resultat tidigt. Många föreningar försöker stå emot, men alla tvingas ändå förhålla sig till de spelregler och den idrottskultur som skapas.

Det är det Mikael Rehnberg och många andra reagerar på. Alla verksamheter i alla idrotter påverkas. Ett hundra procent av alla idrottande barn. Därav det obehagliga klimatet.

Så finns det de som inte ens ser problemet. Allt är perfekt. Det finns fog att åter tala om ”innanförskapets aningslöshet”. De som är inne i maskineriet ser bara det fina i idrotten (läs min blogg  här). All kritik avfärdas med ett ”allt inte är svart eller vitt”. Jag skulle vilja säga att det är just det som är fallet. De som ser sig som vinnare i systemet tycker allt är bra. De som råkar i kläm tycker det är dåligt. Svart eller vitt. Det är dags för en blogg på temat klimatförnekelse. Hur kommer det sig att så många av dem som har ett stort inflytande över barn- och ungdomsidrotten inte ser några problem?

David Brax på Göteborgs universitet har skrivit en, för mig, väldigt klargörande artikel om svårigheterna med strukturella förklaringar (Läs här). Jag konstaterar: I en komplex och dynamisk verklighet, där det sällan finns ett entydigt samband mellan orsak och verkan, är det mycket lätt att ducka för sitt ansvar (jämför med klimathotets förnekare här). Strategin är given: Genom att luta sig mot bristen på enkla samband kan man glida undan sitt ansvar. Man lyfter istället fram vinnarna i systemet, de som inte behöver se problemen, och ett ”alla-måste-få göra-som-de-vill-argument” vinner kraft. Det må gälla bilköerna som i David Brax exempel; eller hotet om en ekologisk kollaps; eller strukturella obalanser i idrottens värld.

Det går exempelvis alltid att påstå att de som reagerar på missförhållandena svartmålar. På samma sätt som vi kan peka på en leende sommarhimmel och säga: Vadå klimatkris? Vädret är ju perfekt! En undersökning indikerade exempelvis att det bara är tre procent av dem som slutar med sin idrott i åldrarna 13-15 som uppger att det beror på att tränaren/klubben sagt att de inte platsade (läs här).

Tre procent är ju pyttelite, kanske tolvhundrasextio barn av de cirka 42 000 som enligt undersökningens skattning slutar idrotta på högstadiet (jämfört med antalet idrottande barn på mellanstadiet). DN skriver om en äldre undersökning med ett liknande resultat. För idrotten som helhet är talet om utslagning i denna mest extrema betydelse missvisande. Det rör sig enligt DN:s siffror om ett par tre tusen barn som årligen slutar idrotta för att de blivit utsparkade (om DN:s matematik stämmer, läs här). På de tretton år sedan artikeln skrevs är det i så fall trettiotvåtusen femhundra barn som slutat av den anledningen. Alla de barnen har säkert också arga föräldrar så det är ju fler som kan svartmåla idrotten, men de är ändå relativt få (typ bortåt etthundratusen människor, plus deras släkt och vänner förstås). Det går således lätt att peka på alla barn som fortfarande älskar sin idrott och förneka ett dåligt klimat. De tretton årens 100 000 surpuppor finns ju inte ens kvar i idrotten. Inte ett moln på himlen således.

Det finns dock ett mörkertal i statistiken. Det är det inte så att alla som blir utsparkade ur en förening slutar direkt. Min erfarenhet är att en stor andel fortsätter i en annan förening en tid till, innan de slutar för gott. Frågar man dem då så har de tappat intresset. De hamnar i samma kategori som den stora majoriteten av dem som slutar. De tröttnar (49 %) eller tycker idrotten tar för mycket tid (37 %) och så vidare. Nu blir det knepigt. Hur bevisar man att de tre procenten som slutar tvärt bara är toppen på ett isberg, ett tecken på att starka krafter har stulit idrotten från barnen?

Den obehagliga känslan av att något är fel är nämligen svår att leda i bevis – så länge vi kräver ett-till-ett samband. Empati eller en allmän känsla förslår inte långt. Klimatförnekarna kräver hårda bevis. De känner ingen obehaglig känsla. Jag är säker på att det finns miljontals föräldrar som kan vittna om att petningar, bänkningar, klumpig nivåindelning och sönderbrutna grupper har haft en negativ inverkan på det egna barnets motivation – idrotten har steg för steg blivit lite tråkigare, men igen: Hur bevisar man överhuvudtaget att det är en petning två år tidigare som gör att barnet tröttnar och slutar? Motivationens mekanismer är komplexa och verkar långsamt (se Inger Eliassons föreläsning här). Man kan alltid vända på resonemanget och peka på andra faktorer som också inverkar. Ok, han blev petad från Rögle och fick åka buss till grannkommunen för att spela ishockey, men var det inte för att han ville satsa på skolan som han slutade? Beror inte bristande motivation på dataspel och att dagens ungdom är lat och söndercurlad? Så fastnar vi i starka känslor och anekdotisk krigföring.

Vår indignation leder fel om vi överdriver ett samband och bortser från alla andra. Det är med andra ord inte åtta utsparkade barn i Ängelholm som är ensam förklaring till samtliga av idrottsrörelsens problem (på samma sätt som en enskild flygresa inte spelar en avgörande roll för klimatkrisen). Det är svårt att hitta balanserade argument, men största problemet är att i den här typen av problem med komplexa samband, där vinnarna tycker allt är perfekt och förlorarna är förbannade, hamnar bevisbördan alltid på den som pekar på ett missförhållande och hävdar att det är dåligt. Beviskraven blir omöjliga, faktiskt nästan löjeväckande. Det går att dra fram välgrundade vetenskapliga bevis för att exempelvis tidig specialisering är dåligt eller att selektionssystemen är djupt orättvisa. Ändå, i en komplex dynamisk värld går det alltid att peka på det som är bra och ifrågasätta om det som är dåligt verkligen är så dåligt. Som sista utväg kan klimatförnekaren alltid att luta sig mot individuella motexempel: ”Det här kanske gäller barn generellt, men vår verksamhet är till för unika barn (de som ligger långt fram). De barnen måste få göra som de vill”.

Efter ”allt-är-inte-svart-eller-vitt” kommer således nästa steg i argumentationen: ”Man måste få göra som man vill”. De stora elitföreningarna i de stora lagidrotterna har inte problem att fylla sina trupper. Vilken idrottsintresserad förälder vill inte ge sitt barn de bästa möjligheterna att lyckas? Då kan man tycka att det är upp till föräldrarna att avgöra vilken miljö som är bäst för det egna barnet. I det race som uppstår får barn till resursstarka föräldrar ofta ett ointagligt försprång (läs illustrativt exempel här). Frågan blir: Skall inte de barn ”som vill lite mer” kunna välja miljöer där de utmanas och vara där de själva tror att de optimerar sina chanser att lyckas?

Den förening som vill bagatellisera problemen, och den känsla Micke Rehnberg ger uttryck för, kan således alltid och i alla lägen, vända på steken genom att hänvisa till individens frihet.

Det intressanta med ”man-måste-få göra-som-man-vill”-argument är att de bortser från konsekvenserna bortom den egoistiska kalkylen hos en tänkt vinnare i systemet. Vi får ett fantasifoster, ett lidande underbarn, som offras om medelmåttorna får som de vill. Kontrasten till verklighetens kille i Ängelholm som lider på riktigt är slående. Ett win-win utfall där alla får det bra kan inte den som vaktar sina privilegier föreställa sig. Vi går varvet runt. Utan att rodna kan dessa företrädare sedan ducka bakom känslokalla verksamhetsprinciper. Varje argument för att bromsa en nedbrytande talanglogik och i stället skapa incitament som stärker mångfalden och en verklig valfrihet – genom demokratiska principer och genom att stärka de mindre föreningarnas och de små idrotternas verksamhet − ses som en inskränkning av individens frihet. I det uppmärksammade TV-inslaget säger Rehnberg att elitföreningarna ”skiter fullständigt i sitt ansvar för breddidrotten”.  Förstås, så länge den egna föreningen står som vinnare måste just vinnarna i systemet få göra som de vill!

Det är klart att inget barn skall tvingas vara i en dålig och icke utvecklande verksamhet, men frågan handlar inte om den typen av självklar valfrihet. Frågan handlar om föreningarnas gemensamma ansvar att göra idrotten så bra som möjligt för så många barn och ungdomar som möjligt. När det då tvärtom satsas enorma resurser på att stärka den destruktiva rörelsen där vi är på väg från en pluralistisk modell till tidiga specialiserade, selekterande och centraliserade satsningar, så har idrotten ett strukturellt problem utan hopp om lösning.

Så låt oss därför en gång för alla slå fast: Argumentet att ”alla måste få göra som de vill” leder ingenstans alls. Det är bara ett försåtligt sätt att säga att allt måste vara som det är, även när det är bevisat dåligt.

1 Svar till “Klimatförnekarens ABC

  1. Martin Hagman

    Hej,
    Mycket intressant läsning som jag fått många nya spännande tankar av! Jag har en fråga som rör hur öppna du anser lag ska vara som jag skulle vilja få din syn på. Utslagning sker i storstadsområden från båda håll. Dels slutar barn spela fotboll helt, kanske tom slutar idrotta eller byter sport. Dels byter man lag, inte sällan till ”akademier eller akademiliknande verksamhet.
    Hur bör lagen och föreningen se på dessa spelare om och när de önskar återvända? Givet ambitionen om folkhälsa mm så bör väl alla alltid vara välkomna? Min känsla är att det inte alltid blir så. Hur ser du på det?

    Sedan är jag nyfiken på om du vet hur stor utslagningen är? Eller egentligen, ökar eller minskar den? Här i Stockholm har St Erikscupen ökat med 20% fler lag de sista fem åren, det talar väl för att fler spelar fotboll och därmed att utslagningen avtagit (i procent i alla fall)

    Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)