Hakuna Matata

Det är relativt få som känner till Max Wertheimer och vem han var (eftersom så få läst min avhandling, låna här). I vilket fall: Max Wertheimer föddes i Prag 1880 och var en banbrytande filosof och varseblivningspsykolog. Jag tänkte berätta en anekdot från hans tidiga år.

Max Wertheimer växte upp i ett kulturellt hem, präglat av föräldrarnas intresse för musik och litteratur. Det berättas att Max Wertheimer, tio år gammal, blev så uppslukad av 1600-talsfilosofen Spinozas skrifter att hans föräldrar till slut införde restriktioner. Då fortsatte han att läsa Spinoza i smyg. Resten är, som det heter, historia. Max Wertheimers skarpa iakttagelseförmåga kom att förändra vår förståelse av människan och vår plats i naturen.

Det är kämpigt att läsa Spinoza. Det flesta skulle nog säga att texterna är ganska sega (läs lite här). Wertheimers föräldrar lyckades väcka intresset för de stora filosofiska frågorna hos den unge Max. De lyckades så bra att han själv sedan trampade upp egna stigar. Det är som Jeff Goldblum säger i Jurassic Park: Life finds a way (se här).

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, jag tror inte det går att överskatta kraften i ett barn som drivs av sin egen inre motivation. Däremot tror jag vi ibland underskattar betydelsen av själva motivationsklimatet, alltså den komplexa väv av bakgrundsfaktorer som gör ett barns intresse väcks och i bästa fall bibehålls. Det var ju denna väv av bakgrundsfaktorer som egentligen är det intressanta i anekdoten: Hur lyckades föräldrarna skapa ett klimat som motiverade till spontana Spinoza-studier och sedan ett livslångt intresse för de stora filosofiska frågorna?

Vi glömmer lätt myllan utifrån vilket allt spirar. Istället misstror vi barnens drivkraft. Vi tror att vi måste driva på och, utifrån vårt eget perspektiv, berätta vad som måste till. Vi litar inte på Jeff Goldblums sentens. Tänk om föräldrarna sagt till lille Max att han måste studera Spinoza tio tusen timmar, enligt ett noga uttänkt schema, om det överhuvudtaget skulle vara någon idé att förstå Spinoza. Tänk om de sagt att han var talanglös, eftersom han (som 10-åring) tolkade texterna fel. Eller, om de fått honom att förstå att i jämförelse med andra barn − som tragglat Spinozas texter mycket hårdare och som i stunden hade kommit längre – hade han inte alls samma talang för att förstå Spinoza. Det skulle varit en effektivare strategi för att få pojken att tappa lusten än restriktioner.

Vi tror vi vet vad som krävs. Vi organiserar och pressar på. Faktorer som längtan, lek, nyfikenhet, självbestämmande och gammalt hederligt hakuna matata passar inte in i ekvationen. Istället är det barnen som skall passa in i vår ekvation. Vi skapar mallar där till slut mycket få har lust att passa in.

Därför är det glädjande att diskussionerna nu handlar om motivationsklimatet i föreningslivet: Hur får vi fler ungdomar att vilja idrotta.

Johan Norberg på Centrum för Idrottsforskning kommenterade svinnet av aktiva: Vår huvudanalys är att landets föreningar är jättebra på att ta hand om de som verkligen brinner för sin idrott, men klubbarna är inte jättebra på att ta hand om de som bara vill ägna sig åt idrotten ibland. (Se här).

Jag håller inte riktigt med. Det stora problemet, som jag ser det, är att vi är dåliga på att få ungdomar att brinna för sin idrott. Vi lyckas med vissa, men varför misslyckas vi med det stora flertalet? Än värre, tiotusentals ungdomar har faktiskt ett brinnande intresse när de är barn, men lågan kvävs när de blir äldre.

Det är i och för sig bra om idrotten hittar modeller för att ta hand om de ljumt intresserade, men jag tror inte det kan vara mer än ett litet del av svaret på föreningsidrottens framtid, inte huvudanalysen. Ideella föreningar kan aldrig bygga sin verksamhet på dem med ett ljumt intresse.

Analysen blir riktigt farlig om den tolkas i riktning mot en tudelning av idrotten. Den breda föreningsidrotten tar hand om dem som bara är lite intresserade medan ett ”elitförberedande spår” organiserar sönder idrottsambitionerna för dem som brinner. Jag tror det är ett skräckscenario både för ”bredd” och ”elit”. Tänk om vi kunde mångdubbla antalet gymnasieungdomar som brann för en idrott. Det skulle inte bara gynna folkhälsan och det breda föreningslivet utan också verksamheter på elitnivån.

Jag tar till ett annat anekdotiskt exempel. Joggingvågor sköljer ju över oss med regelbundna intervaller. I början av 1990 talet sköljde en våg över mig. I tio års tid kretsade det mesta runt löpning för min del. Inte bara för mig. I kvarteret där jag bodde var vi många som greps av samma feber. Vi var småbarnsföräldrar som stod i sandlådan och diskuterade löprundor, träningsupplägg och tider på ”Varvet”. Tre-fyra pass i veckan var standard – trots att satsningen bara handlade om att komma under 1.50, 1.40 eller två timmar på halvmaran.

Idrott är roligt. Den skapar mening. För oss seriösa och mycket intresserade joggare handlade det inte om att bli bäst, utan om tillfredställelsen av att träna och utvecklas. Ur det perspektivet borde det vara lätt att få många, många fler gymnasieungdomar att ägna sig åt föreningsidrott – det är ju oslagbart kul att utvecklas i en idrottsgemenskap. Varför skulle det inte gå att locka ungdomen?

Det handlar om motivationsklimatet förstås. Det gäller att hitta former för idrottandet så att det sker på ungdomarnas egna villkor. Om någon kommit till oss nyfrälsta joggare och presenterat en lång lista på krav och uppoffringar för att vi skulle få jogga, då skulle det funnits en eller annan småbarnsförälder som avstått. Det verkar som om många ungdomar tänker på samma sätt.

Vi måste tänka mer på hur vi gör idrotten lockande, än hur vi hittar formeln för den perfekta talangutvecklingen. Ibland kanske vi rent av måste ta ett steg tillbaka, så att barnen och ungdomarna själva kan hitta sina vägar. Life finds a way – men inte om man dödar motivation och lust.

Motivationsklimat handlar således om så mycket mer än bara vinna nästa superviktiga match, 10 000 timmar av genomtänkt tråkig träning eller modeller för sortering för att vi ur ett snävt vuxenperspektiv skall optimera spelarutvecklingen. Man inser fort att det finns så väldigt många kranar att skruva på och många frågor att fundera kring. Hur får vi exempelvis: Roligare träningar, mer självbestämmande, en mer lockande föreningskultur, mer inkluderande verksamhetsprinciper, effektivare styrning i bidragssystemen, bättre utbildade tränare (som kan lika mycket barn- och ungdomspsykologi som drillövningar), mer och effektivare stöd åt de ideella ledarskapet, vettigare tävlingssystem, fler och mer inbjudande idrottsplatser, mer utbyte mellan idrotter, och så vidare?

Föreningslivet står inför en spännande utmaning. Dynamiken är så komplex att små förändringar i en ände kan få oanade konsekvenser i en annan. Svaren är på så vis långt ifrån givna. Vi har mycket tankearbete framför oss. Och rolig försöksverkstad när vi prövar nya former.

Ni som deppar över att ungdomarna inte vill spela fotboll längre − Gör inte det!

Det inte är Spinoza vi försöker pracka på ungdomarna. Vi försöker få dem att gilla världens roligaste idrott!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)