Gör vi verkligen allt vi kan?

Höstsäsongen körde igång med en medial rivstart. Det började med en intervju i Svenska Dagbladet under rubriken ”Fotboll ingen lek för barn längre!” Redan i ingressen beskriver jag fotbollsklubbarna elitsatsningarna som ”ett kallhamrat maskineri”. Sedan klämde jag i: barn utsätts för saker i fotbollens värld vi aldrig skulle acceptera någon annanstans i samhället. (Läs artikeln i sin helhet här).

När jag läste artikeln tänkte jag: ”Oj! Det där skulle jag ha velat förtydliga”. Och jag fick omedelbart en ny chans. Tv4:s Nyhetsmorgon högg direkt. Det är nämligen svårt för media att hitta de kritiska rösterna inom idrottsvärlden. Jag har kallat det innanförskapets aningslöshet: De som vanligen hörs inom idrotten är de som hittat sin plats i värmen och som köpt spelets regler. De tycker det är som det ska. Allt är bra och om något är dåligt är det inte idrottens fel. Medierna är fyllda med devota hyllningar av lagidrotternas elitsatsningar för barn- och ungdomar. Supportrar och sportkonsumenter jublar så fort ett nytt superlöfte prövas. De som trängts ut ur idrottsfamiljens värme, och som är missnöjda, försvinner bort i ett ingenmansland. Där har de svårt att få sin röst hörd. (läs gärna min blogg om innanförskapets aningslöshet här)

Det är som berättelsen om kejsarens nya kläder. Det behövs någon som säger att kejsaren faktiskt är naken … på ett sätt att de inne i systemet förstår. TV4 ville ha indignation, men jag lovade mig själv att försöka styra det hela mot en mer lösningsorienterad approach. Jag letade efter det man i politiken kallar en game changer, en ny problemformulering som omformar hela spelplanen. Det gick väl så där … Det är inte mycket man hinner säga på fem minuter i direktsändning, klockan halv sju en tisdagsmorgon. Var skall man börja? (se inslaget här)

Låt mig börja i ingressen: ”Ett kallhamrat maskineri!” Fotboll är i grunden helt osannolikt roligt. Det framgick ju inte riktigt av citaten så det ville jag gärna förtydliga. När jag föreläser brukar jag påminna om hur det är när man startar upp nya knattegrupper. Glädjen lyser i ögonen på barnen och deras föräldrar. Fotbollen svetsar människor samman. Magi!

Magi är ordet, men sedan kommer vi på att det är jobbigt att hantera barngrupper som spretar i mognad, kunnande och ambitioner. Det blir lätt kaotiskt. Det uppstår en logik som ledare, föräldrar och föreningar har svårt att värja sig mot. Det skall vinnas matcher och som en konsekvens skall det satsas extra på de ambitiösa och talangfulla. Föreningar börjar sortera, dela in och sortera bort. På vägen upplever succesivt allt fler att det som i början var så roligt och värdefullt i fotbollen går förlorat.

Citaten i SvD-artikeln är hämtade från det första kapitlet i min bok om ungdomsfotboll. I kapitlet beskriver jag känslor som jag vet att många känner. Jag har under åren med boken hört oräkneliga vittnesmål om barn som kommit i kläm. Man blir faktiskt paff. Det är som jag skriver i kapitlet: Väldigt många människor tvivlar på att lagidrotten tillför något gott för samhället. Det var ju förstås därför rubrikmakarna lyfte fram citaten och TV4 ville ha mitt perspektiv i studion. I botten handlar historierna om föreningar som inte riktigt orkat utbilda vare sig sina ledare eller föräldragrupper, men också om en logik som tävlingsmomentet och själva lagidrotten tycks driva fram.

Obetänksamma ledare kan agera hjärtlöst. Men det är först när besluten inte beror på obetänksamma ledare utan på föreningsstrukturer som det uppstår ett kallhamrat maskineri. De enskilda ledarna lutar sig då mot klubbens strategier att sålla fram talanger och kan i media förklara sorteringen med att ”alla fått veta vad som gäller”. När barn och ungdomar sålunda sorteras och slängs bort utan hänsyn till deras behov, känslor, drömmar, uppoffringar och lojaliteter blir lagidrotten kallsinnig och känslolös!

Vi behöver uppenbarligen ett barn som säger att kejsaren är naken. Jag läste en krönika av 20-årige Albin Blomqvist, tidigare juniorlandslagsman i ishockey: ”Jag ville ju bara bli bäst”. Han beskriver känslan att gå från att vara talang till värdelös i lagidrotternas ”elitförberedande” maskineri: Jag var bara en pjäs på spelplanen, och trasiga pjäser byter man ut. […]Vem tar ansvaret när dessa tonårsdrömmar krossas?[…] Det borde finnas fler än jag som skäms när vi ser hur spelare inom vår idrott behandlas. Gör vi verkligen allt för att hela världens hockeyspelare ska må så bra som möjligt, och glädjas åt det de gör, såsom de gjorde när de första gången tog på sig sina skridskor? (läs hela krönikan här).

Jag tycker orden träffar mitt i prick och ger oss en ny problemformulering: Hur bevarar vi glädjen och lusten hos idrottande barn och ungdomar? Tänk om vi kunde förskjuta balansen bara lite, från fokus på resultat och sortering, till de värden som gör fotbollen så där rolig som den är i början? Tänk om vi kunde få föreningar, tränare och föräldrar att vårda känslan av glädje och inkluderande gemenskap? Jag är säker på att vi skulle få fler barn och ungdomar att hålla på med idrott längre. Jag är också säker på att vi skulle få fram fler och bättre seniorspelare.

Med nya problemformuleringar ser man också nya möjligheter. Frågan blir inte längre hur vi skall splittra kompisgäng för att kunna placera dem vi tror är talangerna i homogena och störningsfria grupper. Det är överhuvudtaget inte de ojämna nivåerna som är problemet i barn- och ungdomsfotbollen. De är en tillgång! Problemet är vår tendens att se det kaotiska i ett spretigt men sammankittat kompisgäng som ett hot och inte en möjlighet till inlärning. Vi tror att fotboll är en utantilläxa, ett mönster att nöta in. Ve det barn som faller ur ramen.

Det handlar om kunskap: Vi behöver få ut kunskaperna som förklarar varför de spretiga grupperna, byggda på inkluderande principer, är roliga, trygga, lärorika och utvecklande. Framför allt: Föreningar behöver handfast stöd och pedagogiska verktyg. (Läs exempelvis Mark O. Sullivans inspirerande och informativa blogg om modern fotbollspedagogik här.) SvFF:s nya spelarutbildningsplanen är ett stort steg framåt. Där betonas både barnrättsperspektivet och en dynamisk syn på lärande. Det behövs emellertid fler och mer djupborrande insatser för att implementera de värderingar som finns i SvFF:s riktlinjer.

Här ser jag en stor och lovande framtid för modeller som exempelvis Göteborg Fotbollförbunds pilotprojekt Föreningslyftet (läs här). Jag har varit inne på projektet tidigare: Anställda föreningsutvecklare arbetar i direkt kontakt med ledarna på klubbnivå. Arbetet går ut på att stärka föreningarna och den inkluderande fotbollen genom utbildning och tät feedback. Insatser görs också för att stärka samarbetet mellan föreningar. Andra ben i projektet är att stärka spontanidrotten och samarbetet mellan olika idrotter. Det finns ljuspunkter på den svenska fotbollshimlen!

Ungefär det hade jag tänkt säga, men det hann jag inte.

Jag hann däremot med en trevlig pratstund i fikarummet innan sändningen med SvFF:s Spelarutbildningsansvarige Claes Eriksson. Kanske sådde jag där och då ett litet frö av tvivel på att nivåseparering är universalmetoden i spelarutveckling. Vem vet?

Kampen går vidare − på alla plan!

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)