Goodwill växer inte fram ur badwill

Härom veckan tröttnade Enskede IK på att behöva möta Hammarby IF:s råtoppade lag i fel åldersklass. Enskedes fotbollsansvariga hade fått reda på att Hammarby IF matchar ett lag med 03:or i en serie för pojkar födda 01. Enskede påtalade för Hammarby före matchen att de ville möta normalstarka 01:or och inte hårt selekterade minderåriga spelare. Enskede kontaktade även Stockholms Fotbollförbund som gav dem helt rätt. Det Hammarby tänkte göra stred mot gemensamma överenskommelser i Stockholmsfotbollen. På ett ytligt plan är det hela således en fråga om vett och etikett.

Konflikten är väldigt intressant. Det handlar nämligen inte bara om vett och etikett utan den berör också grundläggande värderingar. Samtidigt belyser händelsen hur svårt det är att sätta fingret på ungdomsfotbollens värdekonflikter. Vad är problemet? Hammarbys agerande före och efter visar att de står fullständigt aningslösa inför den ilska deras agerande väcker. Det förstår verkligen inte problemet. ”En storm i ett vattenglas” kallar man händelsen i ett DN-reportage (Läs här). Jag känner mig manad att försöka förklara.

Som ni märkte följde jag RF:s definition av toppning och skrev ”råtoppade lag”, där Hammarby IF skulle kalla det ”akademilag” eller ”elitförberedande talangverksamhet”. Jag tror RF:s definition är en bättre ingång till att förstå konflikten. Det sätter ljuset på att Hammarby väljer ut och favoriserar vissa barn genom att ge dem överdoser av prestige och uppbackning, på andra unga fotbollsspelande barns bekostnad.

Som sagt, på ytan handlar det om vett och etikett: I Stockholmsfotbollen har föreningarna kommit överens om att inte matcha underåriga åldersgrupphomogena lag i äldre åldersklasser. Istället har förbundet infört en extra svår serienivå i sjumanna-fotbollen. Denna extra svåra serie drevs igenom av de föreningar som, i strid mot barnrättsperspektivet och Riksidrottsförbundets policy, väljer att råtoppa sina barnlag. Föreningarna som gör det har nämligen svårt att hitta lämpligt motstånd för sina mest toppade lag. Det är självklart att om man väljer ut de 10-15 starkaste i en åldersgrupp i ett urval på två-tre ibland fyrahundra barn blir lagen för starka när de möter vanliga föreningars lag. Jagar man sedan dessutom spelare utifrån för att göra det råtoppade laget ännu starkare blir svårigheterna än värre: samtidigt som man gör sitt eget lag starkare så gör elitföreningen sin omgivning ännu svagare. (Läs här om Enskedes syn på barnfotboll.)

Hammarby IF var med och drev igenom överenskommelsen om de extra svåra serierna, men ansåg uppenbarligen samtidigt att överenskommelsen som helhet inte gällde dem. De ställde sig faktiskt helt oförstående till Enskedes begäran. Eftersom ett tydligt regelverk saknades kunde inte heller Stockholms Fotbollförbund göra något. I efterhand konstaterar dock förbundets kanslichef i DN-reportaget att Hammarbys agerande var ”respektlöst mot regelverket” och ”omoraliskt”. Hammarby såg å andra sidan inte ”något ovanligt i det här”, ”så hade man gjort i 30 år”. Konflikten har med andra ord funnits där i 30 år utan att något hänt. För att driva saken till sin spets och som man sa ”statuera ett absurt exempel” valde Enskede att ställa upp med ett 04-lag i matchen. Händelsen blev tillräckligt absurd för att bli en nyhet i DN.

Jag inser att konflikten ter sig ganska obegriplig om man inte är insatt i barn- och ungdomsfotbollens förutsättningar. En del av läsarkommentarer gick på i samma aningslösa stil som Hammarbys ledning. Jag försöker sammanfatta argumenten: ”Vadå? Hammarby har supertalangfulla spelare och är en akademi. Det är klart att de måste få matcha sin lag på ett bra sätt. Hade Enskede ställt upp med sina 01:or hade det blivit en jämn match. Så vad är problemet?”

Ja, vad är problemet? Jo, detta:

Där Hammarby och deras supportrar ser sund en satsning på unga talanger ser de allra flesta som är engagerade i barn- och ungdomsfotboll ett växande haveri. Att selektering och favorisering av tidigt utvecklade barn är destruktiv för fotbollen som helhet känner alla till, även de inblandade föreningarna. Ändå uppstår dessa akademier. När man pratar med akademiernas företrädare brukar många ursäkta sig med att de är tvungna att göra så eftersom alla andra toppar och jagar barnstjärnor. Det har blivit allt för viktigt att utveckla ”egna produkter” för att låta bli.

Det uppstår en dragkamp om talangfulla spelare och det är här de råtoppade lagen kommer in i bilden. De råtoppade, eller skall jag skriva de ”elitförberedande talanglagen”, blir viktiga symboler i marknadsföringen. Det uppstår en paradoxal devis: ju hårdare toppat lag desto bättre är fotbollsutbildningen.

De råtoppade lagen sänder ut signaler. Det är det som är poängen. De som längtar efter nya unga talanger i Hammarby IF:s seniortrupp får en tydlig bild att nu är Bajen på väg. Det kan verkligen vara svårt att inte bli imponerad av hårt selekterade bolltrollande 11-åringar när de möter spretiga blandlag där barnen befinner sig på olika mognadsnivå. Det toppade laget spelar så elegant och överlägset. En naturlig första tanke är att föreningarna som råtoppar är otroligt skickliga på att utbilda spelare. Se bara så bra de spelar! Kolla så bra vår ungdomsverksamhet är!

Det är nu det blir intressant. Ser man bara denna sida av saken ser man heller inte problemen. Riktigt duktiga barn får riktigt goda förutsättningar att närma sig senioreliten. Vad kan vara fel med det? Supportrar ser förstås bara denna sida. De betraktar barnfotbollen med samma ögon som seniorfotbollen. Så länge Hammarby vinner och kan rekrytera starka spelare tycker fansen att allt är bra. Föräldrarna till de utvalda barnen är i regel lika nöjda. Vem skulle inte bli stolt om ens barn var en utvald supertalang?

För dem utanför elitsatsningen − det stora flertalet − sänder toppningen ut helt andra signaler. Ni som bara tycker det är positivt med supertalanger i toppade lag har vanligtvis svårt att förstå betydelsen av detta, men för dem som verkar (i den betydligt större!) fotbollsvärlden utanför de utvalda elitgrupperna gör det. Detta händer: De spelare som inte blir utvalda får en tydlig signal: klubben tycker inte att de är bra i fotboll. De får tillhöra ”bredden”, med lägre status och sämre uppbackning från föreningen. Urvalsproceduren brukar bli en självuppfyllande profetia men framför allt strider den fullständigt mot folkhälsomålen och barnrättsperspektivet: man stjäl idrottsdrömmen från de bortvalda barnen. De får mindre anledning att lägga sin tid på fotboll. Vi som ser fler syften med fotbollen än att få fram seniorelitspelare till Hammarby IF tycker klubbens agerande är helt igenom huvudlöst. För dem som ser barn komma i kläm blir bristande vett och etikett till omoral, just så som Stockholm Fotbollsförbund påpekar i DN-reportaget.

Det är dessa signaler som får människor att känna sig illa berörda när Hammarby och deras gelikar matchar sina råtoppade lag i äldre åldersklasser. För motståndarna får ju samma signal: Kolla på vår unga talanger! Så unga och så överlägsna! Det är också just det budskapet Hammarby och andra råtoppande föreningar vill sända ut när de talar om ”elitförberedande talangutveckling” och ”akademier” − ”Vi utbildar eliten och ni tar hand om bredden”. Det är detta budskap motståndarna prackas på när de skall möta Hammarbys toppade lag. Vad har en normalt utvecklad 13-årig fotbollskille med stora fotbollsdrömmar i Enskede för glädje av att möta Hammarbys 11-åringar? Han reduceras till sparring åt dem som påstås vara på väg att bli elit. Budskapet gnuggas in i Enskedes spelare att de kan sluta drömma.

Över huvud taget sänder toppningen ut fel signaler till alla. För det är ju inte så att barnakademier är en särskilt bra väg att nå elitnivån. Spelarna vaggas in i falska förväntningar och används i praktiken som förbrukningsvaror. De flesta gallras bort innan junioråldern är till ända (och det är ett annat kapitel). Det blandade laget däremot, där talangen får ta stort ansvar och i varje match måste gå utanför ramarna för att lösa problem, är en oslagbart bättre miljö för fotbollsutveckling (läs här).

Jag tror faktiskt Hammarby och andra råtoppare har stor nytta av att få det här förklarat. All den badwill toppningen skapar utanför kretsen av supportrar kan inte vara annat än dåligt för varumärket. Jag har ett kapitel i Så funkar ungdomsfotboll som heter ”Badwill är inte goodwill”. Där jag låter ledsna och besvikna människor komma till tals. Min känsla är att det finns väldigt många människor som tycker mycket illa om de råtoppade akademierna och vad det gör med barn- och ungdomsidrotten. Badwill är inte goodwill! Nu vänder jag mig direkt till alla er Bajenfans (jag tänker mig er, med rätt eller orätt, som sympatiska människor med hjärtan fyllda av humor och underdog-ideal): Stödjer ni verkligen råtoppning? Vill ni inte hellre ha en mindre allvarstyngd och roligare ungdomsfotboll där fler får chansen att bli riktigt bra?

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)