Framtidens fotboll

Vårveckorna rusar fram och det har varit en hel del kul fotboll. Det känns som om det var i går, men det är tre veckor sedan jag var hos Vinbergs IF och körde en workshop på temat ”the eternal circle of fun”. I Halland händer det grejer. I Vinbergs IF, liksom i Åsa IF någon vecka tidigare, fanns bra idéer hur vi skall göra fotbollen så kul, så bra, så utvecklande för så många som möjligt så länge möjligt. Aldrig har jag känt mig så hoppfull för föreningsfotbollens framtid som nu. Kanske är min optimism något överdriven.  Perspektivet blir förstås lite snedvridet efter möten med framåtblickande dynamiska föreningar; helhetsbilden är kanske en annan. Fast vad gör snedvridna perspektiv när solen skiner och himlen är blå?

Helgen därefter sken solen i Göteborg. Jag var på en inspirerande konferens: Framtidens fotboll i SvFF:s och Göteborgs FF:s regi (läs här). Under två dagar presenterades och diskuterades våra nya spelformer. Tre mot tre, fem mot fem, sju mot sju, nio mot nio och elva mot elva. Allt såg bra ut, men särskilt knattefotboll tre mot tre och fem mot fem med sarg känns så självklart att det är svårt att begripa varför knattefotboll inte alltid spelats så. Själv gillade jag stor sju mot sju med offsidelinje allra mest (gäller det sista året i spelformen.) Snacka om utvecklande fotboll. Tack vare spelskickliga lag såg vi hur konstruktivt och bra regelförslaget är. Sju mot sju med offsidelinje blir riktig fotboll. Jag jämför med hur folk runt omkring mig för ett tiotal år sedan ansåg att tolvåringar borde spela elva mot elva ”för att vänja sig” – sicket skämt. Tjong och fysisk styrka skulle premieras framför speluppfattning och teknik. Nu låter det som en skröna att någon tänkt så, men då var det verkligen en infekterad diskussion i min förening. Vad är mer uppiggande än att nu få vatten på sin kvarn? Ett barnanpassat lärande gör fotboll kul och utvecklande. Vem kunde egentligen tro något annat?

Några till reflexioner på samma tema. Konferensen fick mig att inse att det trots allt fortfarande finns motståndare till barnanpassad fotboll. Alla som verkar i distrikt med barnanpassad fotboll vet att förändringarna är bra och uppskattas av alla ­…när de väl är genomförda, men att vägen dit är full av motstånd. De distrikt som ännu inte tagit steget såg många problem. Visst, för en viss typ av tävlingsfixerade ledare är förändringar jobbiga. För dem tycks spelformer vara inskrivna i himlen. Det är ledare som lärt sig spelets regler genom Tipsextra och listat ut hur de skall vinna matcher med just dessa vuxenregler. Den självklara logiken blir att ju tidigare barnen i den egna truppen kan spela ”riktig” fotboll, desto bättre (helst ett eller två år tidigare än konkurrenterna). Denna kategori av konservatism diskuterades flitigt under konferensen. Jag kan konstatera att distrikten kommit olika långt i sitt utvecklingsarbete. Ibland flyttades jag tillbaka i tiden.

Konferensens andra dag gick vi runt och tittade på matcher. Det var givande att umgås med duktiga instruktörer och diskutera allt från spelformen i stort, till hur lagen jobbade med utbildningsmål och hur ledare och domare agerade. Det är min erfarenhet från Azalea också. Det är nyttigt att tillsammans med andra ledare studera matchspel och träningar utifrån. Man kommer bort från coachning och fokus på kampen och börjar titta på helheten. Det är ett tips att ta med: Samla ledarna i en åldersgrupp eller en spelform och åk och titta på matcher. Ha med enkla analysfrågor anpassade efter spelformen och utbildningsnivå: Hur använder laget ytor respektive lagdelar? Hur jobbar laget i försvar respektive anfall? Är alla spelare trygga med bollen? Vågar alla visa sig för bollhållare? Och så vidare. Min erfarenhet är att man får igång en bra diskussion som både sätter målbilder och väcker frågor om hur vi når dit. Utbildning och utveckling kommer i fokus, inte resultat. Så gör det! Snacka målbilder och syftet med matchen. Då tar ni stora kliv mot framtidens fotboll redan i vår.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)