Fotbollens Lattjo Lajban-låda Del 2

Jag fick ett telefonsamtal härom veckan. En ledare från Stockholm hörde av sig och tog upp frågan om nivåanpassning och nivågruppering. Vi hade ett trevligt och givande samtal som satte igång min tankeverksamhet. Vi var ense om mycket, men inte på en central punkt. Jag hade kört en hård linje i min blogg − för hård, menade ledaren. Hur skulle han göra med nybörjare och andra ovana? Nu kom föräldrar som läst min blogg och ifrågasatte att han (under delar av passet) nivåindelade en spretig grupp med sjuttio 8-åringar.

Jag fick medge att det finns situationer när nivågruppering ter sig som en lockande metod. När jag var aktiv ledare hade vi en väldigt spretande grupp, med både blivande elitspelare och många ”ovana”. Sommaren då spelarna var tolv tillkom dessutom ett tiotal nybörjare. Den hösten nivågrupperade vi ofta, både under träningar och matchspel. Så jag förstår verkligen drivkrafterna bakom sortering. Ändå hade jag haft ett helt annat upplägg idag. Inte mycket av det jag gjorde då var, utifrån det jag nu vet, motiverat av ett utvecklingsperspektiv. Nästan allt vi gjorde var tvärtom präglat av tävlingslogiken i seriesystemen. Det finns fortfarande enskilda lägen då jag tycker man kan använda sig av nivågruppering, om det sker under delar av ett pass och under begränsad tid. Exempelvis om det kommer tio helt nya barn och man snabbt vill lära dem lite grundläggande övningar. Det är när nivågrupperingen understöds av tävlingsformer och blir en generell metod för sortering av spelare som den blir destruktiv. Detta tänkte jag på när vi lagt på luren.

Efter samtalet kände jag att det rått begreppsförvirring. Vi pratade om lärande och hamnade direkt i sortering. Många tränare tänker att spelare måste få utmaningar på en lagom nivå för att utvecklas optimalt. De tänker att de bästa måste vara tillsammans på sin nivå och de svaga eller ovana på sin, och lösningen blir då nivågruppering. Så sett betraktas nivågrupperingen som individanpassning. Inte sällan blandar vi sedan ihop de två begreppen och talar om ”nivåanpassning”. RF:s definition av individanpassning är därför viktig att ta med sig: Individanpassning -Träning anpassad till var och en utifrån färdighets-, kunskaps- och mognadsnivå. Kan genomföras oavsett hur träningsgruppen eller laget är sammansatt. (läs här)

Individanpassning, hävdar riksidrottsförbundet, kan genomföras oavsett hur träningsgruppen eller laget är sammansatt. Jag skulle vilja tillägga: om tränaren förstår utveckling ur barnens perspektiv och har de rätta verktygen. Idrottsrörelsen och inte minst fotbollen har varit riktigt usel på att förklara hur individanpassningen i så fall skall gå till. De flesta tränare som går utbildningar får inga som helst verktyg att hantera spretande barngrupper. De får höra många vackra ord om glädje och gemenskap på kurserna. Sedan kommer de hem utan att se andra alternativ än att sortera.

Pedagogisk forskning är tydlig: Om nivågruppering tillämpas som generell metod förlorar alla på det, alltså även de starka (Skolverkets översikt av nationell och internationell forskning tankas hem på pdf här, läs kapitel fem). Idrottsforskningen säger det samma: Inkluderande principer funkar bäst. Det gäller även i en idrott som fotboll och särskilt om idrottens samhällsansvar skall beaktas (Läs Jean Côtés forskningssummering här eller Mark O Sullivans blogg här). Låt mig därför återigen slå fast: Den blandade gruppen och inkluderande principer erbjuder många fler möjligheter för barnen att utforska spelet på egna villkor och − just det – på sin egen nivå!

Alla barn utvecklas ryckigt och åt olika håll hela tiden, emotionellt, kognitivt, motoriskt och fysiskt. Barngrupper är därför per definition spretiga. Barn är också (nästan per definition) uppfyllda av lekens logik: de är kompisorienterade, nyfikna, lustdrivna och lekfulla. Ger man dem social trygghet i en inkluderande miljö börjar de sin upptäcktsfärd. De är programmerade att lära sig alldeles av sig själva. Begreppet nivåanpassning kan därför i barn- och ungdomsfotboll egentligen bara betyda att man som ledare anpassar sina metoder till det faktum att nivån är ojämn och stadd i konstant förändring.

Det behövs också ett klargörande: Nivågruppering handlar i grunden inte om individ utan om kollektiv. Det är barnen som skall anpassa sig till tränarnas kategorisering av dem. På individnivå förstärker sorteringen ofta skillnader istället för att ”hantera” dem. Låt säga att vi delar vi in en grupp barn i två nivåer, starka och svaga. På individnivå kan skillnaden egentligen vara försumbar, men på gruppnivå blir skillnaden i spelstyrka enorm. Multiplicerad blir effekten stor: Om spelarna i den starkare gruppen är bara aningen bättre än motsvarande spelare i svaga gruppen blir de ”starka” som helhet överlägsna det ”svaga” kollektivet i spelstyrka. Tränarna ser de väldiga skillnaderna mellan grupperna och får bekräftat att de gjort det enda vettiga. Nivågrupperingen skapar på så vis inlåsningseffekter som är svåra att bryta sig ur, särskilt om nivågrupperingen leder ett steg längre, till nivåseparering. För barn stadda i multidimensionell utveckling demoraliserar nivågrupperingen ”de svaga” medan barnen i den starka gruppen missar all den dynamik en blandad grupp har att erbjuda. Alla barn hamnar på fel nivå. Tänk på Brasses Lattjo lajban-låda (se del 1). Barn kan erbjuda varandra oändligt många fler dimensioner för utveckling än bara den som sortering i spelstyrka ger.

Hur gör man då om man inte skall nivågruppera? Svensk fotboll har varit och är fortfarande dålig på att ge svar, men metoderna börjar faktiskt konkretiseras. Deliberate play, guided discovery, self-determination theory är på allt fler läppar. Finns inte kompetensen i den egna föreningen skall ni absolut kräva utbildningsinsatser från distriktsförbunden. Det är den stora framtidsfrågan för svensk fotboll! Egentligen är det inte svårt under låg- och mellanstadieåldrarna: Man kan lita på glädjen i spelet och barnens upptäckarlust. Små ytor, mycket spel i olika varianter och allsidig teknik/koordinationsträning med mycket bollkontakt är ett grundrecept som minskar skillnader istället för att betona dem. En instruktör behöver egentligen bara vägleda och uppmuntra barnens egen upptäcktsresa genom att tillföra kluriga regler för att styra spelet och trigga tankeverksamhet och spelförståelse. Syftet med träningen skall vara att skapa trygghet hos barnen, oberoende var de befinner sig på i sin utveckling just nu, så att de under många år framöver vill experimentera tillsammans. Sortering är det sista man behöver tänka på.

Eller rättare sagt: En grupp på 70 barn kan delas upp på miljarder sätt. Lärmiljöerna och instruktionerna därtill kan varieras i det oändliga: Barnen som är coola kan få möta barnen som är kaxiga. Barnen som lyssnar kan vara i en grupp och barnen som inte lyssnar i en. Barnen som alltid passar bollen kan få möta barnen som bara dribblar. Målfarligaste anfallarna och darrigaste försvararna kan möta bästa försvararna och största målsumparna … eller så kan man bara låta slumpen styra och fånga upp de situationer som uppstår. Så länge spelargruppen är blandad förstärks inte skillnaderna. Oftast blir det jämt och ibland ojämnt, alltid på olika sätt. Varje konstellation innebär ett unikt tillfälle att lära känna varandra och att hantera olika situationer i spelet. Ingen tar skada av att vara med kompisar i en accepterande miljö. En duktig instruktör kan ge nycklar till alla barn. En duktig instruktör kan dessutom ta det med ro att indelningen ibland skapar obalanser. Det gör inget. Det är också ett tillfälle att lära sig något.

Efter telefonsamtalet insåg jag också att forskning, kunskaper om träningsmetodik och goda intentioner spelar mindre roll. Det är den logik tävlings- och spelformer skapar som avgör möjligheternas ramar för en enskild tränare. För så är det: Föräldrar, barn och tränare är tvingade att inordna sig i en tävlingslogik vare sig man vill eller inte.

I en Stockholmskontext (och i många andra distrikt) blir därför tanken på individanpassning utan nivågruppering totalt främmande. Där understöds nivågruppering och nivåseparering effektivt av tävlingssystemet från 10 års ålder. I takt med att tävlingssystemet ger allt större betydelse åt matcherna blir nivågrupperingens logiska konsekvens nivåseparering. De som sedan slugt listar ut tävlingslogikens förutsättningar, och konstruerar sina föreningars ”utvecklingsmodeller” efter det, vill sällan ens försöka förstå de utvecklingsdynamiska argumenten mot toppning och systematiserad nivåseparering. Det vet ju redan hur allt funkar. Tävlingslogikens strukturer förstärks på så vis från två håll och föräldrar, barn och tränare kläms fast i elitismens skruvstäd. I spetsen går föreningarna som slåss om att rekrytera barnstjärnor för att skapa råtoppade förstalag. Det arrangeras ”SM för tioåringar” (läs här). Förståelsen för att elitismen är destruktiv finns inte hos dem som sätter agendan. Över allt trumpetas ut att barnen i Stockholm måste sorteras för annars tar både de och elitklubbarna skada. Hur skall enskilda ledare kunna värja sig?

Ju tidigare nivågrupperat seriespel och ju större spelartrupper desto hårdare tryck att sortera. Det är klart att de i stunden tio starkaste i en grupp på sjuttio barn blir oerhört mycket starkare än de som bedöms vara de tio svagaste. På individnivå kan hela skillnaden bero på vilken tid på året man är född, föräldrauppbackning, mognad med mera. Det är skillnader som är fullständigt irrelevanta den dag spelarna växt och mognat färdigt bortåt ett decennium senare.

Vi får ett system som förstärker skillnader och sätter igång en söndermalande logik: Spelarna delas upp efter spelstyrka enligt tränarnas suveräna måttstock. Om barngruppen är stor blir också skillnaden i spelstyrka mellan de olika nivåerna extrem. I seriesystemet blir de starka lagen överlägsna de svaga lag. Spelarna som känner att de är på fel nivå måste byta lag. De starka lagen blir starkare och de svaga lagen bryts ned. Till slut koncentreras alla starka spelare i några få klubbar och de får de välkända problemen att hitta jämnt motstånd i trakten.

Det jag vill säga är att i en värld helt präglad av tävlingsmomenten blir det i regel omöjligt att hålla tungan rätt i mun. Man talar om individanpassning när man menar nivågruppering. När tävlingslogiken råder handlar nivågruppering alltid, vågar jag hävda, om toppning (enligt RF:s definition läs här). De bästa måste vara tillsammans för annars vinner vi inte lika många matcher – och då spelar de bästa på fel nivå och då är det synd om dem.

Nivågrupperingen framstår inte som en anpassning till barnen utan en anpassning till resultaten. Mitt budskap är därför mycket enkelt: Vill vi förändra barnfotbollen till det bättre så ändra tävlingssystemen och ge klubbarna verktygen att jobba med blandade grupper.

Jag själv är ett exempel på den här kopplingen mellan tävlingsformer och metodik. Vi matchade våra lag på olika nivåer i sjumannaspelet för att, som jag intalade mig själv, individanpassa svårighetsgraden. Vi toppade inte − oh nej − men lagen var anmälda till olika nivåer: ett i svåraste serien, ett i mellersta och ett i lättaste. Vi sa att vi skulle rotera spelarna mellan nivåerna för att skapa flexibla utbildningsnivåer, men startspelarna i respektive serie var så gott som alltid desamma. Givetvis uppfattade spelarna den fixerade uppdelningen.

Det tog förstås extra skruv när seriespelets upp- och nedflyttningar blev en realitet. Jag hade studerat spelupplägg på Tipsextra i åratal och visste exakt hur det borde se ut. Vi övade uppspelsvarianter och överflyttningar med mera. Stort fokus på det kollektiva spelet. Mönster skulle nötas in (utifrån min förståelse av spelet). Jag tog min uppgift på allvar. Vi skulle slipa en taktik som utnyttjade våra starka spelare optimalt. Det blev viktigt att vinna. Resultatet i matchen var ju trots allt testet på mina kunskaper. Nykomlingarna i laget blev därför ett problem som störde speluppbyggnaden, inte primärt ett roligt nytillskott i gruppen.

(Bara som parantes: Nybörjarna var ett roligt tillskott i gruppen. De som senare nådde seniorelit har än idag flera ur nybörjargänget som nära vänner – tur att vi inte nivåseparerade dem som barn!)

Om jag var tränare idag skulle jag befinna mig i ett helt annat sammanhang. Det måste sägas. Jag har inte blivit godare och finare, men mina goda sidor skulle få ett bättre stöd. På de tio år som gått har Göteborgs barn- och ungdomsfotboll reformerats. Min utbildning som ledare hade följt spelarnas färd genom 3-, 5-, 7-, 9- och 11-manna tack vare Spelarlyftets utbildningar och workshops. Varken jag eller mina spelare skulle stå inför något radikalt nytt vid tiden för 11-manna. Vi hade arbetat med ett helt annat lugn. Jag hade inte trevat mig fram med mina ”tipsextra-glasögon” och försökt pressa in barnen i den mallen.  Kort sagt, jämfört med Göteborgs ledare av idag var jag, trots att jag gått alla kurser, ytterst bristfälligt utbildad. Det är också därför jag kan uttala mig i DN att Stockholms ledare är outbildade (läs här).

Det är inte ens möjligt att nivågruppera lagen i barnfotbollen nu. I Göteborg gäller så kallade föreningsstyrka som anmälningsprincip. Föreningsstyrka innebär att en förening bara kan anmäla sina lag på en och samma spelnivå. Man får inte nivågruppera. Föreningar måste jobba med den blandade gruppen i barnfotbollen. Flera föreningar, däribland den ytterst framgångsrika spelarutvecklaren Qviding FIF, väljer att jobba med jämna lag upp till och med när barnen fyller fjorton.

Kors i taket, tänker alla elitister: tvingas de tidigt mogna superdupertalangerna spela med medelmåttiga barn – wåaaat? Går det? Hur går det då med resultaten i inofficiella barnelit-SM? Stackars, stackars elitbarnen!

Idag, om jag vore tränare för tolvåringar, hade det varit helt naturligt att fokusera på spelets kreativa problemlösande aspekter. Jag skulle trycka ännu mer på tillit och lekens logik. Jag skulle skippa nivågruppering (utom möjligen under en kortare period när de tio nybörjarna var helt ovana vid allt). Jag skulle göra det av principiella skäl (se del 1), men också för att barnen skulle bli bättre fotbollsspelare. Spelet är ett öppet universum. Kreativitet och innovativa lösningar är själva poängen. Så det skulle vi träna på. Jag skulle uppmuntra spelarna att se lösningarna själva hellre än att nöta in spelmönster. Några av våra spelare var galet bra för sin ålder. Jag skulle uppmuntrat nybörjarna att vara galet smarta i duellerna mot dem. Jag lovar, de starka skulle lära sig massor de också. Alla barnen hade sugit upp energi i den bejakande miljön. Tids nog skulle de få ta kliv mot hårdare specialisering och större fokus på kollektivets prestation. Det ena utesluter inte det andra. Jag skulle själv också haft roligare på träningarna och sovit med gott samvete på nätterna. Allt skulle stämma mycket bättre med mina grundläggande värderingar.

Så hänger det ihop! Spelformer, tävlingssystem och utbildning är helt avgörande för hur ledare och föreningar agerar.

Nu för tiden pläderar jag för grupplänkmodellen och åldersgruppsintegrerad verksamhet då barnen närmar sig slutet på högstadiet. Dels för att det stärker föreningar och ger dem möjlighet att skapa stabil verksamhet för äldre ungdomar, men också för att på individnivå skapa flexibla spelnivåer utan toppning och inlåsningseffekter. På så vis kan de ungdomar som vill mer få extra utmaningar i äldre lag och extra mycket träning. Också här är tävlingssystemen avgörande. Idag tävlar Göteborgs ungdomar i åldersgruppintegrerat divisionsspel i junioråldrarna 16-19 för flickor och 17-19 år för pojkar. I praktiken, för att ungdomarna skall hinna lära känna varandra, måste åldergruppintegrationen försiktigt påbörjas åren innan dess. På min tid gällde första året i 11-manna som en kvalificering till prestigeserierna högst upp i 14-årsserien. Tacka sjutton att det blev viktigt att toppa laget och fokusera på resultat redan det första året i 11-manna. Idag är det anmälan till valfri nivå även för 14-års lag. Nu skulle vi kunnat anmäla truppen till en lagom nivå 13-årsserien och haft vårt fokus på att utveckla spelarna istället för resultat. I 14-årsklassen ett år senare hade vi haft två starka lag. Under de kommande åren, då mina spelare närmat sig gymnasieåldern, hade jag sedan kunnat jobba med att rotera spelare i andra åldersgrupper snarare än att vässa spelstyrkan i ett toppat ålderhomogent lag. Det skulle ge dem en bild av den kommande junioråldern och seniorspelet. De som ville satsa på fotbollen skulle alla få möjligheter att bli riktigt bra.

När jag läser invändningarna mot försiktiga reformer som föreslås i Stockholms tävlingssystem för barn- och ungdomar är det som att flyttas tio år bakåt i tiden. Det var då Göteborg började reformera sina tävlingssystem. Reformerna har varit inriktade på att stärka utbildningsperspektivet och få ett system som tydligare lutade sig mot intentionerna i Fotbollens Spela lek och lär. De konservativa gubbarna tyckte då att precis alla förslag stred mot spelets idé. Att införa regler som främjade speluppbyggnad istället för tjongande och resultatfixerad taktik var helt uteslutet i deras värld. Tankar på att styra upp byten, så att alla fick rättvis speltid, var det dummaste de hört: tränaren måste ju få avgöra om en spelare orkar spela eller inte. Dummast av allt var förstås införandet av föreningsstyrka som anmälningsprincip i barnfotbollen. Nu ser vi hur den första generationen ”spelarlyftsspelare” etablerat sig på elitnivån. Simon Gustafson verkar inte tagit skada. Inte ens elitföreningarnas ungdomssektioner verkar ha tagit skada: Tre av de senaste fyra årens U19-mästare bland pojklag kommer från Göteborg.

Viktigast är förstås att förändringarna har gett barn- och ungdomsfotbollen förutsättningar att bli det den utger sig för att vara − nämligen sympatisk.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)