Fotbollens Lattjo Lajban-låda Del 1

Jag ångrar bittert att jag lät mina söner leka med mediokra barn. Alla dessa år med normalbegåvade kompisar hämmade deras utveckling. Det var ju heller inte bra för de medelmåttiga barnen att beblanda sig med mina synnerligen begåvade söner. Det är ju mycket bättre om de mediokra fått leka på sin egen nivå.

Jag gav just uttryck för en av ”vardagselitismens” mest hämmande vanföreställningar – att barn måste vara på ”samma” nivå och likadana för att utvecklas. Denna tes får inte stå oemotsagd. Med elitism som ideologi blir vi alla förlorare till slut.

Du kanske tänker att lek är en sak, men om man skall utvecklas målmedvetet måste man göra det på ”sin nivå”. Exakt där har vi vanföreställningen. Fotbollen blir ett bra exempel. Fotboll är skoj och väver fantastiska gemenskaper. Fotbollen lär barn och ungdomar att ställa upp för varandra. Fotbollen visar att om alla ställer upp för varandra så får vi också väldigt roligt. Laget blir starkt och alla utvecklas. Dessa upptäckter gör varje barn som börjar spela.

Så har vi detta att barn är olika. Olikheter tycks rimma illa med idrottens logik. I idrotten skall vi mäta oss mot varandra, efter en och samma måttstock. Varje tävlingsresultat blir ett kliv framåt eller ett kliv bakåt. Det lockar fram bilden av utveckling som linjär och endimensionell. Bilden förstärks i lagtävlandet. När lagets resultat blir måttstocken börjar bilden skeva för individerna: En stark spelare dras ned under sin rätta nivå då han eller hon spelar i ett lag med svaga medspelare. Det blir ännu mer fel när laget förlorar. De starka spelar då på för låg nivå och blir hämmade i sin utveckling. Tänker man så kan ”rätt nivå” bara vara när alla andra är exakt lika bra. Så fort en spelare är bäst i laget hindras denne i utvecklingen. Så uppstår den konstiga föreställningen att det är synd om de starkaste.

Åskådarens perspektiv förstärker ytterligare föreställningen om ”rätt” och ”fel” nivå. När man tittar på är spelet ett mönster av speluppbyggnad och lyckade passningar. I bästa fall ser man tränarens taktiska intentioner. Dåliga spelare eller spelare som misslyckas förstör mönstret. Ungefär som symfonisk musik. Musikerna utför automatiserade och synkroniserade rörelser i högt tempo enligt kompositörens intentioner. Vem kan ha falskspelare i orkestern? Åskådaren ser inget konstigt i orkesterliknelsen: De dåliga förstör och duktiga får spela på för låg nivå. Det är förstås också synd om de dåliga. Det kan ju knappast vara roligt att förstöra för de duktiga. Säger man.

Spelet ur spelarens perspektiv är något helt annat, något mycket mer dynamiskt och komplext. Det är egentligen inte alls som (min förenklade bild av) symfonisk musik. Fotboll är ingen utantilläxa. Fotboll är improvisation. För spelaren handlar spelet om att lösa uppkomna situationer utifrån sina egna och medspelarnas förutsättningar. Varje situation innebär i sig en mångfald handlingsalternativ. Spelaren är inte en kugge i ett mekaniskt verk. Spelet är ett öppet universum av fysisk kamp, laganda, kommunikation, beslutfattande, problemlösning, kreativitet och intuition där alla aspekter samverkar. Ett beslut på en del av plan inverkar på alla situationer som kan uppstå på alla andra delar. En snedstuds kan förändra förutsättningarna fullständigt. Lagets prestation har därför bara en indirekt koppling till den enskilde spelarens prestation. Den starke kan kämpa som två och den svage kan också göra sitt bästa, båda på sina respektive ”nivåer”.

Skall vi lära barn spelet krävs förstås att vi ser det ur spelarens perspektiv. Det krävs tålamod för att få alla bitar på plats. Den fysiska utvecklingen behöver sin tid liksom den kognitiva och emotionella mognaden behöver sin. För att utvecklas krävs experimentlusta och mångskiftande erfarenheter, både ute på plan och på ett personligt plan. Man måste få lyckas, men också få misslyckas. Man måste få gå in i återvändsgränder och hitta egna vägar runt svårigheter. Utvecklingen handlar om en mångdimensionell process som hoppar fram och tillbaka och leder i kringelkrokar. Vad är då rätt nivå? Frågan blir obegriplig. Och vad är rätt nivå på lagkamraterna? Skulle jag skjuta sämre för att min kompis skjuter lösa skott? Hur kan man ens avgöra hur långt man kommit i sin utveckling med en rätlinjig måttstock? I gemenskapen tillför man dessutom varandra erfarenheter som inte ens syns utanpå, men som stärker laget och personerna i det. Det skojas och skrattas i omklädningsrummet. Det trixas och fintas mellan övningarna. Man leker. Det uppstår en logik som inte alls har med nivåer att göra utan med trygghet och motivationsklimat. Man är olika personligheter som genom sitt sätt att vara tillför olika dimensioner i gemenskapen. De flesta av lärdomarna i fotbollen har knappt ens med fotboll att göra. Det är lärorikt, men inte rätlinjigt. Och, skall tilläggas, mycket kul!

Så står vi där som tränare med en grupp barn. De är uppfyllda av lekens logik. De tycker fotboll är skoj. De hänger på bollplan. De trixar och skjuter. De har lagkompisar runt omkring sig. Alla är olika. Alla har olika ingångar in i idrotten. Alla kan de ge varandra nya handlingshorisonter i fotbollen och i livet. Så uppstår ändå ryggmärgsreflexen hos ledare: Här behöver vi sortera och dela upp!

Det är som när Brasse i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter tar fram ”lattjo lajbanlådan” och tvärsäkert säger: tre hör ihop och en skall bort! (se här)

Det barnen sedan lär sig i programmet är att man kan kategorisera Brasses lattjo lajban-saker på så många sätt, så länge man är kreativ och lekfull. Alla hör ihop, fast på olika sätt. I barn- och ungdomsfotbollen glömmer vi vuxna den insikten. Lekens (och utvecklingens) multidimensionella logik får ge efter för tävlingslogikens endimensionella likhetslängtan. Jag vill bara ropa som Brasse: Fel, Fel, Fel, Fel!

De som betraktar fotbollen utifrån blir upprörda när de ser hur barnen sorteras och klassas, men inom fotbollen har det länge setts som både naturligt och helt nödvändigt för att fostra framtidens elit. Men vi har ingen aning om vem som skall nå seniorelitnivå, däremot vet vi att sorteringen dämpar och i värsta fall dödar intresset hos de bortsorterade. Ändå fortsätter fotbollsfamiljen att sortera sina barn. Oavsett konsekvenser och oavsett påvisbart magert resultat är övertygelsen stark: Vi måste sortera!

Vi vill utveckla barnen, men fastnar i modeller för hur vi skall sortera dem. Boo FF:s färska ”utvecklingsmodell” (här) blir en bra illustration. Efter inledande ord om ”så många som möjligt så länge som möjligt” och andra sympatiska intentioner så kommer man till slut, på sidan 15, till frågan hur de vackra orden skall förverkligas. Svaret blir: genom att sortera. Det är allt. Barnen skall sorteras i ett förstalag, ett andralag och de övriga i så kallade utvecklingslag. Sorteringen till ett förstalag börjar när spelarna är tio år gamla. Alla barn får spela på ”sin” nivå. Tankemodellen är ingalunda unik. Så tänker många.

”Alla barn måste vara på sin nivå.” Jag skall försöka komma runt den vanföreställningen. Jag kommer behöva två långa bloggar. Här i den första tar jag upp mina principiella invändningar mot sortering. I den andra funderar jag på hur vi istället bör ta hand om våra barn och ungdomar, i fotbollen och i livet. Det finns modeller, uppbackade av gedigen forskning, som visar hur vi skulle kunna organisera en barnfotboll helt utan nivågruppering, och en ungdomsfotboll utan utarmande selektering. Vi skulle kunna organisera en modern barn- och ungdomsfotboll som både skulle vara mycket mer effektiv ur ett spelarutvecklingsperspektiv, och framför allt mer positiv och mindre konfliktfylld ur ett samhällsperspektiv. Men först ut mina två principiella skäl till varför vi bör sluta med sorteringen.

Min första invändning är ett moraliskt ställningstagande. Det människor utanför fotbollens värld ser, men som många innanför tycks vara blinda för, är att grundläggande mellanmänskliga värden står på spel när vi börjar sortera barn och ungdomar.

Vi människor är ömsesidigt beroende av varandra. Barn och ungdomar måste lära sig se det och få uppleva sin betydelse för det gemensammas bästa. Utgångspunkten är inte djungelns lag. I grunden konkurrerar vi inte med varandra – vi samverkar, annars hade mänskligheten inte överlevt. Samverkan bygger på respekt och tillit, även när vi har olika ingångar och förmågor. Vi har glädje av varandras olikheter. Vi täcker upp för varandra. Olikheterna skapar dynamik. När olika perspektiv möts djupnar förståelsen. Vi ser saker från nya sidor. Vi utvecklas.

När det gäller barn och ungdomars utveckling kan man aldrig riktigt säkert vem som skall bidra med vad, eller ens vad som skall leda utvecklingen framåt på sikt. Livet är ingen utantilläxa som vi behöver störningsfri miljöer för att bemästra. Den skoltrötte klasskompisen kan vara den som klurar ut nya mönster där plugghästen pressar sig för att lära sig de gamla. Kanske är det rebellen längst bak i klassrummet som sätter fingret på det pompösa och som kan hjälpa den foglige att ifrågasätta det givna. Är matteboken redan uträknad? Då kan den snabbe hjälpa den långsamme att förstå. På samma gång tränas förmågan att förklara. I ett annat sammanhang kan rollerna bli ombytta. Där sortering och likriktning stänger dörrar öppnar våra olikheter nya handlingshorisonter.

Skiftande mognad och olika ingångvärden ställer onekligen större krav på ledaren. Det handlar om att möta varje barn och ge alla barn utmaningar, trots att de är olika. Det kan ta tid. Det kan krävas tålamod. Det uppstår glipor där barnen får hantera världen själva. Kanske det skojas och leks en del istället för koncentration och allvar. Kanske väcker oordning en längtan efter ordning? Då måste man ta ett gemensamt ansvar för att skapa ordningen. Barnen lär sig att ta ansvar för sig själva och varandra. Det bygger tillit och ur tilliten växer en fantastisk kraft som bygger samhällen. Samhällen där människor inte känner tillit för varandra faller sönder.

Där har fotbollen ett ansvar som är långt större än vikten av att vinna ”inofficiella SM” för tioåringar (se här). Vi måste lära barn och ungdomar hur man skapar tillit. Det är som Astrid Lindgren skrev: ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Elitism lär ut det motsatta: den som är stark är sig själv nog. Därför är elitism, om än i idrottens vardagliga täckmantel, motbjudande.

Min andra principiella invändning mot sortering är att alternativet är så mycket bättre – för alla! Blandade grupper byggda på lekfulla och inkluderande principer är roligare än sortering. Sortering skapar orättvisor som stänger ute. Det är lätt att inse det när ens tioåring inte klarade provträningen eller när sorteringen mal sönder barngrupper. Just nu under dessa höstdagar fattas beslut i otaliga föreningar om spelare som skall avvecklas och vilka som inte höll måttet under provträningen. Jag har pratat med tränare som mår väldigt dåligt av att sitta till doms över barn och ungdomars idrottssatsningar, men de har fått för sig att de är tvungna. Det är ett helt bisarrt fenomen. Varför inte satsa på alla som brinner för sin fotboll?

Det är klart att jag förstår tanken med att sortera. Resultatfixering är den främsta anledningen, längtan efter ordning och disciplin kommer sedan (tänk på orkesterliknelsen). Eftersom det kan uppstå oordning i en spretig grupp med barn och ungdomar med olika bakgrund och med olika förutsättningar kan det också bli svårt för ledaren att skapa struktur och disciplin. Det är då begripligt att vi vuxna får för oss att ”oordningen” som kommer av olikheterna är något dåligt. I en grupp där varenda kotte är disciplinerad, målmedveten och duktig och där ingen faller ur ramen finns inte den typen av svårigheter. Så tanken följer naturligt: Om bara de duktiga fick jobba på utan störningar så skulle de bli superduktiga. I bakgrunden spökar en mycket endimensionell bild av kunskap och utveckling. Här har vi det som gör vardagselitismens tankevärld så medioker. Man resonerar som om det fanns genvägar.

Serendipitet – det planlösa utforskandet av okända territorier som leder till slumpartade upptäckter − är ett fantastiskt begrepp (läs här eller i Sven-Eric Liedmans läsvärda bok Ett oändligt äventyr från 2001 eller se John Kays Ted talks om hans närbesläktade begrepp Obliquity här). På ett eller annat sätt ligger det till synes planlösa och nyfikna sökandet bakom praktiskt taget all innovation. Det är ingen slump. Komplexa uppgifter löses helt enkelt bäst genom omvägar. Anledningen är enkel. Man måste vandra in på okänd mark för att se nya saker. Upptäckter tar tid och de förutsätter en lust att utforska det okända, bara för sakens egen skull, utan att ens veta vad man letar efter. Serendipitet handlar om lust och nyfikenhet, och om förutsättningslös tillit i möten med andra. Det finns alltid något att lära av varandra utan att man ens tänker på det. Det duger inte att bara vara den som bäst nöter in gammal kunskap fortast.

Barn har leken som naturgiven instinkt. Fotboll, i ett barns perspektiv, är ett lockande okänt territorium. Serendipitet blir en konsekvens av lekens egen logik. Leken är lustdriven och nyfiken. Leken kräver sin tid. Leken skapar naturliga motivationsklimat utan att sortera och utan att bränna ut. Det lekfulla är den grund vi måste bygga på. (Läs Jean Cotés forskningssummering här eller Mark O Sullivans blogg här). Det talas om de svenska dataspels- och musikundren. Det är inte elitdrill av noga utvalda barn som åstadkommit framgångarna. Tvärtom består undret av barn och ungdomar som (planlöst) lekt och provat sig fram. Några hittade under resans gång en framgångsformel, delvis av en slump, delvis för att de utforskade en okänd terräng och delvis för att de var skarpsinniga på just det de höll på med. Det går inte att förutsäga var och när mixen skall uppstå. Serendipitet förklarar också varför spontanfotboll och deliberate play är så effektivt. Där det finns spontanitet och lust där uppstår också genialitet.

Vänta nu! Exceptionell skicklighet kräver förstås också målmedvetenhet och disciplinerad träning. Någonstans måste lekens planlösa upptäcktsfärd övergå i specialisering. Nyfikenhet och glädje måste omvandlas till målmedveten satsning. Så är det förstås: Leken föder motivationen och motivationen leder till målet. Lek och målmedveten disciplin är som två parallella trådar där det ena vävs in i det andra. Det händer av sig självt. När det händer skall vuxenvärden stötta och inte sortera.

Varje barn tar olika vägar genom uppväxten. Ingen kan riktigt förutsäga vart vägen skall leda. Det faktum att barn är olika får oss att sortera, men det är just på grund av att barn är olika som vi inte skall sortera dem, allra minst i åldrar när deras utveckling är som minst förutsägbar. Sortering är kontraproduktiv, orättvis och onödig. Utveckling kräver tid. 

Fotbollen är vår stora folkrörelse. Nästan alla barn kommer i kontakt med sporten och dess värderingar. Fotbollen kan kanske bättre än något annat samhällsfenomen visa på lekens och tillitens kraft. Vi kan faktiskt visa att elitisterna har fel.

Det är med andra ord hög tid att vi tänker till om fotbollens Lattjo lajban-låda. Hur skall vi dela in grupper och matcha våra spelare? Hur skall pedagogiken se ut för att bevara barnens upptäckarglöd och kreativitet? Det handlar om vilka värderingar vi skall bygga vårt samhälle.

Mer om det i del 2 av denna långa blogg.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)