Fotbollen visar vägen

De ensamkommande flyktingbarnen är här. Idrottsföreningar runt om i landet kliver fram och visar sin goda vilja. Läs exempelvis hur Qviding FIF öppnar sitt klubbhus för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn (här). FC Fryshuset i Stockholm (här) och Sandarnas C-lag i Göteborg (här) är andra inspirerande exempel. Den stora utmaningen för idrottsrörelsen kommer i nästa steg. När flyktingarna skall bli en integrerad del av verksamheten i ute i föreningarna. Det kan sätta idrottsrörelsen på prov. (här kan ni exempelvis läsa Göteborg FF:s strategi).

Det är klart, en olyckskorp kan ju kraxa att det är en sak att bedriva politiskt korrekta CSR-projekt och en helt annan att mitt i höstrusket ta emot sex afganska flyktingar med minimal fotbollsbakgrund och integrera dem i ett juniorlag. Jag säger: Då har man inte fattat vilken kraft det finns i fotbollen och vilka mervärden som skapas om vi anstränger oss. Det är dock sant att det går inte av sig självt. Vi måste anstränga oss.

I våras var jag i New York och hälsade på min äldste son som bor där sedan några år. Jag såg det legendariska korpgänget Blatte United FC – New York spela match (läs om dem här). Laget består av en salig blandning New York-svenskar med svensk invandrarbakgrund. I Göteborg finns deras systerförening Blatte United FC – Göteborg (där flera av mina gamla Azalea P91-pojkar spelar, läs om dem här). Det var så min son kom i kontakt med gänget i New York och det är så fotbollen skapar globala nätverk – med finansmän på Wall Street och kändiskockar i Harlem, via killar i Biskopsgården och Majorna till rötterna i Kroatien, Bolivia, Småland, Chile, Somalia, Nigeria, Norrbotten, Irak, Iran och så vidare. Då jag såg matchen tänkte jag att den här förmågan att skapa starka, roliga, värdefulla sociala nätverk är fotbollens verkliga kärnvärde.

Efter matchen ”förbrödrades” jag med det sociala gänget på deras stamkrog på Lower East Side. Jag tänkte ”Vad fotbollen ändå är bra”. Sedan tänkte jag: Vad händer i de samhällen som inte lärt sina barn att känna tillit människor emellan, trots olikheter i bakgrund och trots de inte känner varandra?  Jag tror det är en av de stora ödesfrågorna i vår tid. Det har aldrig varit viktigare. Ve de samhällen där människor inte kan formera starka sociala band, så att säga ur intet. Föreningsidrotten kan, och måste rent av, visa vägen.

Jag turistade som sagt. Låt mig sätta saker i perspektiv nu när en del tror att ensamkommande flyktingbarn kommer dränka oss i en stormflod. Jag läste på Fotbollskanalen att engelska fotbollssupporters var bekymrade. Läktarna på Premier League fylls varje år med 800 000 utländska besökare. Den stora mängden utländska fans ökar biljettpriserna och gör att klubbarnas identiteter suddas bort mer och mer (Läs här). Inget är sig likt. Ingen Fever Pitch precis.

Det är bara att hålla med de engelska supportrarna. Turister är som Egyptens bibliska gräshoppor. I dryga slängar åkte 11 miljarder turister utomlands 2014 (Läs här). Sverige tog emot 19,9 miljoner besök från utlandet 2014. När kineser och indier får starkare ekonomi kommer turistströmmarna explodera. Prognoserna pekar mot en ökning med 50 miljoner årligen. Alla som varit i en turistort vet hur turismen stöper om livet där den drar fram. Om ni inte reflekterat över det så tycker jag ni skall läsa Jennie Dielemans bok Välkommen till Paradiset (Läs här). Det är verkligen inte bara turistorterna i tropikerna som omvandlas av turismens flodvåg. I Barcelona, Berlin och New York dränks det lokala livet av turisthorderna, när turisterna tar över töms hela stadsdelar på vardagsliv (läs här om turisthatet).

Det bör ge lite perspektiv på allt vad främlingsrädsla heter. Det finns ca sextio miljoner flyktingar i världen, tjugo miljoner är på flykt utanför sitt eget land. Det stora flertalet av dessa befinner sig i gigantiska läger i fattiga utvecklingsländer. En bråkdel av alla flyktingar letar sig till Europa (läs statistiken här). Jag tänker att även om flyktingströmmarna innebär prövningar är de egentligen är en marginell företeelse jämfört med alla andra av globaliseringens konsekvenser.

Det är inte bara turismen som exploderat och som kan sätta främlingsskräcken i perspektiv. Enligt FN:s bedömningar är det bortåt 232 miljoner människor som arbetar/studerar eller lever pensionärsliv i ett annat land än där de är medborgare i (läs här), av dem är cirka 660 000 svenska medborgare (Läs här). Av äventyrslust och hopp om ett bättre liv flyttar en flodvåg av svenskar utomlands.

Vi som har just utflugna barn vet att utvecklingen tycks accelerera. Dagens unga vuxna tar det för självklart att resa, plugga och jobba utomlands. I hundratusentals svärmar svenskarna över världen. Så omformar globaliseringen samhällen. Även om vi stänger ute flyktingströmmarna helt måste det svenska samhället fyllas på rejält av människor och kompetenser från jordens alla hörn. Det måste bli så, annars blir det tomt.

Inser vi att globaliseringen är över oss, vare sig vi vill det eller ej, så inser man också vikten av att barn- och ungdomsfotbollen fokuserar på sina kärnvärden − laganda och gemenskap. Jag är övertygad om att fotbollen både kan och måste bli bättre på att ge barn och ungdomar en bild av att olikheter inte är ett problem. Det är lätt att glömma det med vuxenvärldens ryggmärgsreflex att sortera barn så att bara spelstyrkan räknas.

Alla barn är olika. Barn växer och utvecklas på olika sätt. Barn förändras. Barn finns i ett socialt sammanhang. Några backas upp av sina föräldrar, andra inte alls. Det kommer nybörjare. Det kommer flyktingbarn. Det är klart att i grupper med många olikheter så uppstår det friktion. Gruppen blir störd. Då uppstår också ryggmärgsreflexen: Barn är olika, därför måste vi sortera dem i grupper så att alla blir lika! Så splittrar vi lagen och barn lär sig att konflikter löses bäst genom att man tar sin mats ur skolan. Skall man komma in i värmen är det provträning som gäller. Vuxenvärldens syn på samförståndet i laget blir en bild av samhället.

Varför hör vi så sällan: barn är olika därför måste vi lära dem att arbeta tillsammans med sina olikheter. Vi människor har det ju egentligen i generna. Fotbollen kan ju visa det! Bättre än så: Fotbollen kan visa att laganda får oss att må bra. Fotbollen kan visa att vi lär av varandras olikheter. Fotbollen kan visa hur tilliten får oss att växa och göra oss dubbelt så starka. Det är här vi måste anstränga oss mer.

Som jag ser det har SvFF gjort sitt i den nya utbildningsplanen. Den säger: Undvik att nivåindela. Med ett kreativt ledarskap och lämplig pedagogik kan alla få individuella utmaningar ändå. Det ger andrum i barngrupperna. De behöver inte splittras.

Det är förmodligen en tidsfråga innan seriesystemen i ungdomsfotbollen anpassats efter de nya riktlinjerna. Det kommer bli färre incitament att toppa lagen och fler incitament att formera spelstyrkan jämt i lagen. Det kommer bli roligare.

Jag är glad om det blir så. Jag gläds för folkrörelseidrottens skull, men mest gläds jag ur ett mänskligt perspektiv. Vi rustar barnen för framtiden.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)