Extra extra extra … trist

Jag måste medge att jag blev rätt deprimerad när jag läste om IFK Göteborgs nya strategi. Rubriken löd: ”Elitsatsningen skall börja med 8-åringar”(GP 2014-03-04). I klartext betyder det att IFK skall bli restriktivare med spelarrekrytering. Bara de ”extra extra extra intresserade” (och de tillräckligt bra, förmodar jag) skall beredas plats i barnverksamheten. En satsning för högre kvalitet och vassare trupper redan från start i IFK:s talangverksamhet. Konkurrensen från utländska akademier spelar säkert in. Nu lockas 12-åringar över till England. Det sätter käppar i hjulet när en elitförening vill bygga upp en stark miljö för talangutveckling.

Men ett annat argument överskuggar: IFK vill bli tydligare. Verksamheten går ut på att få fram herrelitspelare. Man hoppas kunna undvika de problem man nu har med ojämna spelartrupper och besvikna utgallrade barn. I en miljö präglad av selektion och gallring och orealistiska förväntningar mår barn extra dåligt (se GP 2014-03-05). Tar man bara in de riktigt starka och inte så många behöver man inte gallra lika hårt. Verksamheten förväntas flyta bättre och förhoppningsvis med mindre bitterhet och besvikelse i kölvattnet.

Man skulle rent av kunna säga att en avsmalnad och tillspetsad barnverksamhet i elitföreningarna är bra för breddfotbollen. Vi skulle slippa den strida ström av aningslösa föräldrar som skjutsar sina barn bort från breddföreningarna och till elitföreningarna till verkligen ingen nytta alls. Ett smalare ”elitspår” enligt den modell som IFK nu förespråkar skulle (i teorin) ställa till med mindre skada för fotbollen i stort. Så varför är jag deprimerad?

Jag får ju dessutom rätt i min profetia från Så funkar ungdomsfotboll: Vi är på väg att få två skilda typer av barn- och ungdomsfotboll med två distinkt olika värdegrunder. Den ena är inriktad på folkhälsa och idrottsgemenskap. Syftet är där att inkludera så många som möjligt, att få barn och ungdomar att utvecklas genom att må bra och känna ett sammanhang. Den andra drivs av elitfotbollens logik: att hitta starka spelare för att vinna matcher eller för att sälja vidare med vinst. De spelare som inte håller måttet är inget värda. Denna verksamhet har noll komma noll procent med folkhälsan att göra.

Vi får två idrotter på helt olika värdegrund och med två helt olika syften. I Stockholm finns en modell där stora föreningar kan inhysa båda typerna av idrott: föreningen har ett ”elitspår” och ett ”breddspår”. I princip är det ingen skillnad från IFK:s smala modell eftersom elitspåret i dessa föreningar så uppenbart alltid prioriteras på breddspårets bekostnad. Min samlade bedömning är att IFK Göteborgs smala modell skadar den breda folkrörelsefotbollen något mindre. I IFK:s modell slipper vi dessutom dubbelmoralen.

Med IFK:s modell blir det också tydligare att samhället måste definiera vilken typ av verksamhet som skall finansieras med allmänna medel: Alltså färre miljarder till nybyggda arenor och fler till bollplaner för att stärka folkhälsan. Det blir också tydligare för föräldrar att se vilka värden som präglar respektive idrott. Det skulle kunna locka till ett mer aktivt och reflekterat val: Vilka värderingar vill jag att mitt barns idrottande skall präglas av? Varför vill jag överhuvudtaget att mitt barn skall idrotta? Vad får en idrottssatsning kosta i form av tid och uppoffringar?

Tänk om vi andra dessutom kan formulera grunderna för en modern och socialt hållbar föreningsidrott som betonar folkhälsa och existentiellt viktiga värden. Det skulle kunna bli riktigt bra! Det behöver ju inte vara en nackdel att vara tydlig med värdegrunden. Så varför är jag deprimerad?

Jag är deprimerad för fotbollens skull. Jag gillar verkligen idén om en enhetlig idrott där bredd och elit hänger ihop. Där talangutvecklingen i barn- och ungdomsfotboll sker på bred front i mindre föreningar och där idrottsdrömmarna drivs av lek och spontanitet. En idrott med många vägar till framgång. En idrott där många tillåts drömma om landslaget – länge!

Min utopiska vision om en inkluderande och moderniserad folkrörelseidrott står verkligen inte i motsats till en stark och vibrerande elitfotboll. Tvärtom. Just därför tror jag att akademierna är en dödgrävartaktik. Elitfotbollen förvandlas till ett själlöst och i mina ögon ett ganska osympatiskt maskineri.

När jag var aktiv ungdomsledare i Azalea var det fullt möjligt att för ett kvartersgäng att daska till elitföreningarnas ungdomslag ganska högt upp i åldrarna. Det var himla roligt. Än viktigare: Drömmen om landslaget kunde drömmas i de mest udda miljöer. Göteborgs elitspelare kommer ännu idag från småklubbar så som Kongahälla, Fässberg, Morlanda, Zenit, Torslanda och Masthugget, Azalea och många fler − och alls inte från elitföreningarnas barnakademier. Det är spelare som man kan identifiera sig med. Det är kul och gör fotbollen färgstark. Nu skall verksamheten strömlinjeformas. Elitspelare skall stöpas i en form. Så trist.

Det finns en reell hotbild: Jag ser framför mig hur IFK kommer ”bjuda in till provträningar” och börja fylla på sina knattelag med ”supertalanger” och berätta för dem att de behöver träna ”extra extra extra mycket”. De andra elitföreningarna i hela Västsverige kommer göra samma sak. Talangjakten kommer att pressas nedåt i åldrarna och lägga sin skugga över all ungdomsfotboll och riva upp stora sår i breddföreningarna. Ju tidigare de starka och drivande spelarna rycks bort ur verksamheten desto svårare blir det att hålla liv i ett breddlag. Om IFK, Häcken, GAIS, Elfsborg och Halmstad skall hugga på allt som rör sig i barntalangväg kan det bli omöjligt att bygga upp positiva idrottsmiljöer i mindre föreningar.

Kruxet är förstås också att det inte finns någon koppling mellan att vara bra i 8-årsåldern och att vara bra som vuxen (så länge alla får en liknande chans). IFK:s modell kommer selektera fysisk mognad inte talang. Det finns heller ingen koppling mellan att träna extra mycket som barn och att nå elitnivån. Tvärtom hopar sig bevisen att för mycket specialiserad träning som barn leder till släckt motivation, förslitningsskador och en långsiktigt sämre utveckling. Kort sagt, elitföreningarna värvar kanonmat till sina barngrupper. Det blir nödvändigt ständigt jaga påfyllning av bättre och hungrigare talanger… till slut finns det inte många spelare kvar att välja mellan. All barnelitism äter spelare och kväver sin omgivning.

Nej, det känns faktiskt lite deppigt. Särskilt om man inser att allt kunde vara så himla mycket bättre … Men det är tändvätska också: Vi måste se till att en inkluderande folkrörelsefotboll blir det självklara valet för alla som älskar fotboll! Om du själv fick välja, vad tar du: press och ångest eller glädje och gemenskap? Och vad väljer du helst åt ditt barn?

 

4 Svar till “Extra extra extra … trist

  1. Kalle

    Vad sägs om glädje, gemenskap, mängd och kvalitet? Det verkar som om många ser valet som en motsatsfråga.

    Svara
    • Fredrik

      Glädje, gemenskap, mängd och kvalitet kan kombineras, men problemet uppstår när de hamnar i motsatsställning, exempelvis i miljöer som gallrar ut eller om mängden blir ensidig och påtvingad.

      Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)