En idé om ett demokratilyft

Det lackar mot jul. Har ni inget att göra i väntan på tomten kan jag tipsa om att en Så funkar ungdomsfotboll-sida nu finns på facebook med hjälp av Tomas i Töreboda. Nu är det bara att göra tummen upp om ni gillar julens budskap om en inkluderande fotboll (y).

Själv tänkte jag kasta fram denna blogg innan julledigheten.

Jag har nämligen en idé! Vad sägs om en ”arabisk vår” inom fotbollen – ett demokratilyft!

För några veckor sedan hade jag IFK Göteborgs och Riksidrottsförbundets före detta ordförande Gunnar Larsson hemma på fika. Vi hade en trevlig pratstund om idrotten förr och nu. Jag fäste mig vid berättelsen om hur min gäst blev engagerad i föreningslivet.

Gunnar Larsson var en ung spelare i Hisingsföreningen Lundby IF. På föreningens årsmöte reagerade han på något som sagts och utan att tänka sig för satte han upp sig på talarlistan. Gunnar Larsson sa det han tyckte och meddetsamma fick han bekräftat att andra höll med. Det var, berättar han, en enorm kick för en ung man. Han kunde påverka. Han började engagera sig i föreningen och resten är, som det heter, historia.

Vi började prata om idrotten som demokratiprojekt. Det är just detta som är grejen med fotboll. Det är mer än bara lagandan och glädjen i spelet. Det är samtalen vid sidlinjen, fikabord, ledarträffar, utbildningar, föräldramöten och styrelsearbete. Jag vet inget som engagerar mer. Ur fotbollen uppstår en gemenskap, en förening av människor som på ideell grund bygger något tillsammans. Däri består fotbollens magi. Känslan när man får människor med sig är fantastisk. Saker börjar hända. Det är mer än bara magi. I en förening gäller att jämka motstridiga viljor och gå vidare i konflikter. Det är lärorikt. Det ger mer genomtänkta förslag. Men mötet med oliktänkande skapar också förståelse och tolerans, och det är just det som lägger grunden för tilliten som bygger samhällen. Därför tycker jag det är bra om barn och ungdomar tycker det är skoj att spela fotboll i en förening!

Annars kan man kanske undra hur viktigt det är…. För i ärlighetens namn, demokratin är bara den ena sidan av fotbollen. Fotbollen är också auktoritär. Tränaren bestämmer och väldigt lite beslutsfattande lämnas över till spelarna. De får strängt taget bara bestämma om de vill vara med eller ej. Ibland inte ens det. Är det demokrati?

Det är illa om vi lär det uppväxande släktet att demokrati på sin höjd handlar om individens valfrihet att välja bort, inte om individens rätt och skyldighet att ta ansvar för det gemensamma.

Tänk om vi verkligen skulle ge ungdomar chansen att få inflytande i våra föreningar? Inte bara över sitt idrottande utan i föreningen. När min fru var sex år skrev hon sina första föreningsstadgar. (Första paragrafen lydde: ”kluben skall heta kluben”). Vet ungdomar av idag ens vad stadgar är och vad de är till för? I min demokratiska vår tillhör styrelsearbete allmänbildningen. Jag föreslår: Låt alla unga spelare gå en kurs i föreningsdemokrati. Adjungera ”supertalangerna” in på praktik i styrelserna. Ge dem makt. Vilken kick.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)