En god fortsättning

Hoppas julgröten smakade och att tomten hade med sig många runda paket i sin säck.

Lite sent att hoppa på debatten nu, men jag tycker det är riktigt bra att tävlingsformerna kommit i fokus. Ett av de allra effektivaste styrmedlen för barn- och ungdomsidrotten är hur vi organiserar barnens tävlande. Nu blir det lite mindre av seriespelsdramatik och nagelbitande i cupspelet för de yngsta barnens tränare och föräldrar. Det är bra för de föreningar som vill jobba med ett långsiktigt utbildningsperspektiv. För så fort matcherna blir extra viktiga i de vuxnas ögon uppstår också anledningar att fokusera på resultat. När de ”viktiga” matcherna skall avgöras går det förvånansvärt lätt att lämna både barn- och utbildningsperspektivet hemma. Det drabbar inte bara de barn som ”valt” att vara med i selekterande miljöer. Alla andra lag tvingas spela med i elakt spel. Ingen vuxenutbildning biter när incitamenten till toppning ligger i tävlingsformen.

Så nu tar fotbollen (och flera andra idrotter) flera steg framåt för att hitta stödjande strukturer till styrdokumentens ambitioner. Det mesta är ju redan sagt i debatten, men jag måste få kommentera en missuppfattning som diverse experter och ”idrottsprofiler” torgfört: att de nya tävlingsformerna skulle hindra barnen från att tävla. Man tar sig för pannan. Det kommer tävlas mer och det kommer vara kanonkul! Fler lag kommer vilja åka på cuper och där kommer fler lag få spela fler matcher. Vuxenvärlden får samtidigt enklare att fokusera på glädjen, gemenskapen, långsiktiga utbildningsmål och barnens sociala och emotionella behov – läs här.

Tävlingsformerna kan heller inte ses lösryckt från SvFF:s nya spelarutbildningsplan och medföljande tränarutbildning. En genomgripande förändring av barn- och ungdomsfotbollen har rullats ut under året. När vi uppdaterade Azaleas föreningsmanual insåg jag omfattningen av nytänkandet. Det är matchlika spelövningar och stafetter sida upp och sida ned. Det kommer bli mycket mer tävling för våra barn och ungdomar, inte mindre! Skillnaden från tidigare ideal med passningsdrill och abstrakt nötande är remarkabel. Det blir mycket roligare!

I våra uppdaterade riktlinjer har vi också funderat mycket kring formerna för att stödja Azaleas alla ledare, både genom rätt utbildningsinsatser och genom stödjande klubbfunktioner. Jag tror faktiskt det blir kanon och en modell som borde passa fler föreningar. Jag hoppas kunna presentera vår manual här i bloggen och på Facebook-sidan under januari. Det kommer vara fritt fram att låna idéer och formuleringar, men jag kommer också gärna till din förening och berättar både om tankarna bakom vårt upplägg och hur vi i Azalea gått från ord till handling.

Jag måste också nämna Facebook-sidan Såfunkarungdomsfotboll. Den uppdateras regelbundet med länkar som kan inspirera till en inkluderande barn- och ungdomsidrott. Så är tanken. Man får gärna tycka till i kommentatorsfältet, men jag har tyvärr inte tid att vara med i diskussionen. Viktigast trots allt är att folk läser och tar med sig diskussionen ut i föreningarna. På så sätt vet jag att sidan fyller sin funktion.

Vi har ingen som helst ambition att lyfta åsikter vi inte tror på eller som strider mot våra grundläggande värderingar (som en del kommentatorer önskar att vi gjorde). Vill ni hitta argument för en mer resultatfixerad barnfotboll får ni helt enkelt leta på andra ställen.

Så slutligen en sista reflektion. I debatten om tävlingsformerna har underhållningsindustrins experter i stort tyckt en sak och idrottsutbildare och distriktsförbund en annan. Mitt analysverktyg, värdekompassen från Så funkar ungdomsfotboll, illustrerar motsättningen tydligt och pedagogiskt (och det känns bra!). Kompassen, för er som inte hunnit läsa boken än, förklarar de inbyggda spänningar som finns i fotbollskulturen. Spänningarna bottnar i värdekonflikter mellan starka intressegrupper med motstridiga mål och syften. Vi kan inte låtsas att spänningarna inte finns. Värdekonflikter kräver avvägningar och kompromisser. Med en barngrupp kan vi vuxna inte vara resultatfixerade råtoppare och inkluderande humanister samtidigt. Vi måste välja. Det samma gäller en enad fotbollsfamilj. Det är den dimensionen som verkar ha gått experterna förbi: Vill vi hålla ihop fotbollsfamiljen krävs ett samförstånd kring hur vi skall göra; vi måste komma överens om hur värdekonflikterna skall balanseras. Hela tanken att vi kan dela upp barnfotbollen i en inkluderande bredd och en selekterande spets (en uppdelning mellan två fundamentalt olika typer av verksamhet, med olika värdegrunder, med olika mål och syften, och i förlängningen olika tävlingssystem och regler) och ändå bevara enheten är ett tankefel. En sammanhållen Fotbollsfamilj kräver kompromisser: Inte ett antingen eller; inte ett både och; utan en balanspunkt där vi först lägger tyngdpunkten på det ena sidans värden och sedan på den andra sidans. Balanspunkten handlar i mina ögon om att först låta barn och ungdomar få tävla i fred och på sina villkor, samtidigt som vi skapar en livskraftig grund för den konkurrenspräglade senioridrott som tar över sedan.

Det vore en god fortsättning på debatten om fler experter förstod det.

1 Svar till “En god fortsättning

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)