Det våras för ungdomsfotbollen

Försäsongen är i full gång. Det känns som om 2015 kan bli ett bra år för svensk fotboll.

Den nya tränarutbildningen som rullas ut i år lovar exempelvis gott. När Azalea BK:s föreningsutvecklare Leif kom hem från handledarutbildning sa han: ”Det är i och för sig alltid skoj att gå utbildning, men den nya tränarutbildningen är rolig på riktigt!”

Den nya utbildningen (och den nya spelarutbildningsplanen) uppmanar till det som fotbollens styrdokument lovar − spela, lek och lär! Fotboll är världens roligaste sport. Det märker alla barn som provar. Nu blir det ännu roligare. Lyckas vi dessutom bryta konstiga föreställningar om att barn måste vara ”lika” och sorteras efter spelstyrka för att utvecklas blir vinsterna än större.

Missförstå mig inte. Klart att man kan ta några nybörjare åt sidan och gnugga dem lite extra så att de lär sig övningarna snabbare. Därifrån är steget dock långt till att systematiskt sortera bort spelare för att få starka lag. Kalla det ”akademier” eller ”elitförberedande”, det är bara ett simpelt urval av de för stunden starka. Man kan bedriva ytterst seriös verksamhet utan att sortera. Barn kan spela i samma lag även om de inte är exakt lika starka ur en eller annan fysisk aspekt. Föräldrar behöver inte ta sitt barn från den lokala föreningen bara för att det finns lag som genom toppning vinner fler matcher i distriktet. Nog om det; den nya spelarutbildningsplanen stärker tron på den blandade gruppen.

För Azalea BK:s del rivstartade vi året med klubbrekord. Vi var över 70 ledare och föräldragruppsrepresentanter samlade på vår gemensamma planeringsdag. Så många ledare har vi aldrig tidigare lyckats samla på en och samma gång. Extra roligt att kunna inleda dagen med Idrottens Himmel & Helvete och reportaget från Azaleas sommarfotbollskola (Se här). Vi planerade träningsupplägg, spelarutbildning, läger, cuper, klubbgemensamma aktiviteter, åldergruppintegrering och mycket mer, allt utifrån våra riktlinjer.

Modellen med gemensam planering är ett bra sätt att hålla riktlinjer levande. Våra ledare träffades och bytte erfarenheter. De diskuterade igenom vad riktlinjerna och spelarutbildningsplanen sa. Sedan hjälptes de åt att planera och synkronisera verksamheten därefter. Det handlar om att gå från vackra ord i visionsarbetet till ett konkret: hur gör vi (för att realisera visionen)? Hur tränar vi? Hur matchar vi våra lag? Hur samarbetar vi mellan åldersgrupper? Vilka roliga saker skall vi göra tillsammans? Svårare än så är det egentligen inte.

Föreningsutveckling och värdegrundsarbete är verkligen på tapeten. Det är det som ger mig riktiga vårkänslor. Fler och fler inser kraften i inkluderande fotboll. Fler och fler inser vikten av att tänka nytt. Jag vet det eftersom jag under mina föreläsningar förra året träffade så många engagerade fotbollsmänniskor, från Skellefteå i norr till Malmö i söder. Jag hoppas få träffa lika många entusiaster till det kommande året. I veckan rivstartar min säsong med träffar hos IFK Kristinehamn på onsdag, Örebro Fotbollförbund på lördag samt Gatans Lag på söndag. Visst märks det att rörelsen för en schysst ungdomsfotboll växer sig stark i landet.

Då kommer jag osökt in på planerna på en nätverkskonferens som vi i Azalea BK hoppas kunna sjösätta senare i vår i samarbete med Göteborgs Fotbollförbund och SISU (besked om tid och plats kommer i förhoppningsvis i början på februari). Tanken är att formera styrkorna. Hur uppstår socialt hållbara föreningar? Hur får vi fler att vilja hålla på längre i den organiserade föreningsidrotten? Hur gör vi för att skapa motiverande miljöer med inkluderande, kul och lärorik fotboll? Det finns gott om människor med stora kunskaper, bra idéer och gedigen erfarenhet. Vi hoppas kunna föra dessa människor och föreningar samman och skapa en enad kraft i svensk fotboll.

Både ett fokus på föreningsutveckling och träningsmetodik således – för frågorna hör ihop: Hur blir det roligare att spela fotboll än att inte göra det? Det behövs både vitala föreningar och fotbollsspelare som trivs i dem.

Frågan är komplex brukar det heta. Jag får ibland känslan att många föreningar försöker göra fotbollen lite tråkigare − för så många som möjligt, i så unga år som möjligt – och sedan skylla på dataspel och internet. Jag tror det är en döfödd strategi att skylla avhoppen från den organiserade fotbollen på omgivande faktorer. Oavsett hur komplex problematiken är: Fotboll är världens roligaste sport. Tycker inte ungdomar att den är värd att syssla med har vi gjort något fel. Jag tror vi måste tänka nytt.  Jag tror exempelvis självbestämmande är ett nyckelord, inte selektion av fysisk mognad.

En av de mest konstiga invändningarna jag får höra är förresten att ”man måste väl få välja själv om man vill satsa eller inte”. Klart att alla som vill skall få satsa. Det är det som är poängen! Men klubbar som bygger sina framgångar på tidig fysisk mognad tillåter ju inte alla att satsa. Är du svag sorteras du i praktiken bort, oavsett hur träningsvillig du är. I råtoppade förpubertala lag är det tränarna som bestämmer vem som skall satsa eller inte. Det är extremt kontraproduktivt för fotbollen och har mycket lite relevans för en senare elitsatsning. Vi bevittnar hur barnfotbollen mals ned av missriktad ambition. Så jag förtydligar: Alla som vill skall givetvis få satsa. Framför allt är det viktigt att ungdomarna i de senare tonåren vill satsa och att de då verkligen får satsa. Vi måste tänka om!

Jag hoppas och tror att 2015 kommer att innebära att bevisbördan hamnar på dem som − trots alla dessa vittnesmål om motsatsen − tror att det är bra för föreningen och bra för fotbollen att systematiskt favorisera tidig fysisk mognad. Var har ni de vetenskapliga bevisen?!

Jag får också en hel del mail från föräldrar som berättar att de vågat ta diskussioner med tränare och föreningar som systematiskt sorterar och rangordnar barn. Det här är också ett bra tecken! Diskussionen formligen sjuder ute i folkrörelsen. På ett sätt är konflikterna som mailskrivarna berättar om dystra. De vittnar om tränare som ogenerat väljer ut sina favoriter och tar dem på extracuper och specialträningar. Några pumpas upp med en överdriven bild av sin förmåga medan alla andra får signalen att de inte duger. Frapperande ofta är det tio-årslag det handlar om – alltså knattefotboll! Mailskrivarna vittnar om hur missnöjet pyr, men också om en utbredd rädsla att stöta sig med tränarna. Det är förstås inte så bra om människor är rädda för att ta diskussionen. Konflikter är jobbiga. Samtidigt är det viktigt att orka säga ifrån.

Inför 2015 hoppas jag att ännu fler föräldrar vågar lyfta frågan. Mitt tips: Lyft upp diskussionen till föreningarnas årsmöten. Ni som ser de negativa konsekvenserna av sortering är ingen liten minoritet. Min erfarenhet är tvärtom att ni tillhör det stora flertalet. Det gäller bara att sluta er samman och ta er till årsmötena! Våga lita på kraften i föreningsdemokratin. Kräv att er klubb undersöker andra sätt att jobba med barn och ungdomar (be ert distriktsförbund eller Sisu om hjälp). Bryt innanförskapets aningslöshet hos dem som tycker allt är bra även när det är dåligt.

Den relevanta problemformuleringen börjar således klarna: Hur gör vi fotbollen lite mer lockande, för många fler, så högt upp i åldrarna som möjligt? Denna komplexa fråga är även ett bra grundtema för säsongsplaneringen. Frågeställningen bör genomsyra all verksamhet … varje dag.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)