Det är ju processen som inspirerar

Förra helgen satt jag i bilen på väg hem från en workshop tillsammans med ledare och styrelse i Åsa IF. Snön vräkte ned på E6:an och långtradarna skvätte kaskader av vatten mot vindrutan, och jag tänkte: Nu är det dags för en blogg!

Tre timmar i halländska Åsa med ett femtiotal engagerade föreningsmänniskor. Tre timmar diskussioner om hur de tillsammans skulle kunna göra fotbollen roligare för barnen, ungdomarna och deras tränare. Massor av energi! Många bra idéer. I Åsa IF är processen är igång. Dagen innan hörde min vän Mattias från IFK Klagshamn nere i Malmö av sig. Jag hälsade på hos dem för snart två år sedan. Han hade glada nyheter. Nu hade de, efter en lång process med intensiva diskussioner och många möten spikat sina Riktlinjer. Så kul! Jag minns när jag var där. Det fanns mycket engagemang, och vi lyckades hitta de brännpunkter där värderingarna bland tränarna skildes åt. De behövde en process för att få en samsyn. Det behövs det alltid. Det finns ingen quick fix. Värdegrundsarbete kräver tid. Ännu viktigare: föreningsutveckling kräver en kritisk massa av ledare och föreningsaktiva som ser värdet i själva processen.

Mina år som kringresande föreningsutvecklare har lärt mig att processen är allt. En enstaka föreläsning ger inget alls, om den inte fångas upp av möten, stormiga diskussioner och handlingsplaner. Jag har rest genom Sverige och mött allt från väldigt trötta, väldigt frågande, väldigt tvångskommenderade åhörare till dessa livliga tillställningar, där de frågor jag lyfter redan sprakar i åhörarna. För mig har nyckelordet blivit ”inspirationsföreläsning”. Blir jag ombedd att hålla en ”inspirationsföreläsning” är risken stor att värdegrundsfrågor och föreningsutveckling ligger långt ned på agendan hos de flesta i föreningen. Då blir det nära nog meningslöst att komma mässande om värdekompasser, grupplänkar, puckelstyrka, ”the eternal circle of fun” och andra i och för sig mycket användbara begrepp från Så funkar ungdomsfotboll. Pyspunka på de föreläsningarna. Nu börjar jag lära mig. Jag frågar alltid om det finns en process i gång. Diskuterar ni behålla-perspektivet? Har ni mycket konflikter och spänningar i och omkring lagen? Har tränarna börjat inse värdet av samarbete mellan grupperna och en mer enhetlig linje i föreningen? Är svaret ja? Då blir det bra tryck i samlingen.

Ja, processen är allt. Nu börjar jag dessutom få kläm på hur man startar en process och väcker frågeställningarna så att en kritisk massa kan fortsätta bära fram utvecklingsarbetet tillsammans. Fotboll är kul. Om inte fotboll är kul så blir det tråkigt och då slutar barnen. När vi får tränarkollektiv och föräldragrupp att fundera på hur idrotten blir kul så har man snart en bra process igång. Kul är en bra ingång, för ingen vill vara den ledare som gör världens roligaste idrott tråkig. Kul betyder delaktighet och utveckling för både individ och lag. Kul betyder kompisar. Kul betyder schyssta ledare och en begriplig och tydlig vuxenvärld. Hur får vi till en sådan verksamhet?

Se där är mitt tips för att få igång tankarna om föreningsutveckling i de breda lagren av tränare, föräldragrupp och föreningsaktiva. När frågorna väl är väckta inser varje människa att värdekompasser och årshjul är kanon för värdegrundsarbete.

Nästa helg bär det av mot Falkenberg och Vinbergs IF. Jag längtar redan.

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)