Den svenska breddutvecklingsmodellen

I somras presenterades rapporten ”Den svenska utvecklingsmodellen”, författad av SEF:s Stefan Lundin och Claes Eriksson, på SvFF:s ordförandekonferens. Många i fotbollsverige reagerade starkt på skrivelsen och på sättet den lanserades. Problemet är inte partsinlagan från SEF och pojklandslagsfotbollen i sig. Problemet är snarare att diskussioner i svensk fotboll så ofta sker i slutna rum och att stora delar av fotbollsrörelsen sedan ställs inför fullbordat faktum. Jag skrev en blogg där jag konstaterade att den som vill vara med och driva utvecklingen av svensk fotboll måste formulera sin egen vision, särskilt om man vill driva utvecklingen i en annan riktning än SEF. (Läs här)

”Den svenska utvecklingsmodellen” var trots allt tänkt som ett diskussionsunderlag och som sådan var den lovvärd. Vi måste få igång en ordentlig diskussion om hur föreningslivet skall möta framtiden och, i förlängningen, om herrelitfotbollen överhuvudtaget skall vara del av folkrörelsefotbollen.

I rapporten konstateras inledningsvis att det går att hålla ihop fotbollsfamiljen. Det går att bevara mångfalden i svensk spelarutveckling. Det går att hitta former för god och stimulerande utbildning utan utslagning och utan negativ träning och matchning.

Därefter serveras dock ett gammalt recept från Svensk elitfotboll – akademier, selektionsstrukturer och centraliserade satsningar på ”talanger”. Man föreslår helt enkelt att förstärka just de strukturer som drivit fram en tudelad barn- och ungdomsfotboll, en ökad press att specialisera sig tidigt och ett accelererat svinn av lag och spelare då ungdomarna når tonåren.

Det går inte att blunda för att en centraliserad talangutveckling splittrar ungdomsfotbollen, dränerar den breda föreningsfotbollen och undergräver varje försök att skapa mångfald i spelarutvecklingen. SvFF får helt enkelt bestämma sig. Antingen tänker vi helt nytt eller också lägger vi ned ambitionerna om en sammanhållen fotbollsfamilj.

Ett första steg att tänka nytt är att ta fasta på Fotbollens spela lek och lär. Fast inte stanna i de vackra orden utan faktiskt skapa stöttande strukturer i utbildnings- och tävlingssystem som leder fotbollen mot visionen om en stark och samhällsnyttig fotbollskultur. I Fotbollens spela lek och lär står: Några av alla barn och ungdomar som spelar fotboll kommer att bli morgondagens elitspelare, och grundidén är att låta alla få möjligheten att försöka. (Fotbollens spela, lek och lär 2009, s. 8). Dessa rader fångar essensen i folkrörelsernas tanke om barn- och ungdomsidrott: Vi måste låta alla få möjlighet att försöka! Det betyder att hela fotbollsverige måste leva. Det betyder att flickor och pojkar måste få samma chans. Det betyder att föreningarna måste se till hela barnet och alla dess behov i varje skede av barnets utveckling. Det betyder framför allt att vi måste ta hänsyn till barn- och ungdomars väldigt spretiga och hoppiga utvecklingstakt. Det duger inte att dela upp barn och ungdomar i ”elit” och ”bredd” långt innan de fått chans att visa sin potential.

En förutsättning för att svensk fotboll skall kunna erbjuda alla sina spelare en komplett resa hela vägen till seniornivå är starka friska föreningar. Kanske finns i hela Sverige fortfarande 500 föreningar som har verksamhet för både tjejer och killar och ambitionen att ha lag från de allra yngsta upp till seniorerna. Mår dessa 500 klubbar bra så kommer också svensk fotboll att må bra. Alltså skall vi satsa på stärka dessa miljöer på bred front, istället för att undergräva dem genom centraliserade satsningar på ett fåtal elitföreningars barn- och ungdomsverksamheter. Jag tror dessutom att vi genom samarbete och koordination mellan föreningar, mellan föreningar och skola och mellan olika idrotter skulle antalet friska idrottsmiljöer mångfaldigas långt över de 500.

Oavsett var man bor och hur förutsättningarna ser ut just där skall man känna att det finns möjligheter att bli duktig i fotboll. Det går att skapa en sådan fotbollskultur. Det krävs samordning och nytänkande. Regionala utvecklingscenter, som SEF-rapporten föreslår, är därför ingen dålig idé, så länge vi vänder bort från SEF:s selekterande sätt att tänka. Jag har tidigare lyft fram Göteborgs Fotbollförbunds projekt Föreningslyftet som väldigt lovande, liknande projekt finns i exempelvis Skåne. Det är modeller där föreningskonsulenter jobbar tätt tillsammans med ledarna ute i föreningarna. Ledarna får stöd, utbildning, pedagogiska verktyg och kontinuerlig feedback genom projektet. Föreningarna måste utvecklas. Samtalen om värdegrunden måste lyftas och fördjupas. Samarbetet inom föreningen stärkas. Samarbetet mellan föreningsliv och skola måste underlättas. Samarbetet mellan föreningar utökas. Spontanidrotten måste stimuleras. Uppstarten av nya barngrupper förbättras. På alla punkter kan föreningskonsulenter på plats ute i föreningar stärka och utveckla det ideella ledarskapet. Det handlar om folkhälsa. Det handlar om att göra föreningslivet och fotbollen till ett socialt nav med glädje och gemenskap i centrum. Föräldrar och föräldrar som tränare är en enorm tillgång i svensk fotboll. Vi behöver bara ge rätt signaler och kunskap för att de skall agera som en enad kraft för barnens och samhällets bästa. (Läs om Föreningslyftet här och hur det kan se ut i praktiken här och här).

Det är inte bara arbetet i den enskilda föreningen som kan utvecklas genom ett föreningslyft och regionala utvecklingscenter. Ofta är det en fördel att se bortom de enskilda föreningarna och samarbeta mellan föreningar och mellan idrotter för att öka kvaliteten. En sådan samverkan ger möjligheter till mer och bättre träning på områden där den egna föreningen inte räcker till. (Läs om Göteborg Fotbollsförbunds modell för spelarlyft här). Låt oss en gång för alla sluta likställa ”elitsatsning” med selektion och gallring. Ge alla som vill utvecklas verktygen att nå så långt deras ambitioner och talanger räcker. Låt oss i samma veva göra upp med alla föreningsstrukturer från stenåldern som delar upp och stänger ute.

En annan uppgift för de regionala utvecklingscentren blir en satsning på ett kunskapslyft. Först: En av de värsta vanföreställningarna som driver på tudelningen av fotbollen är att man måste specialisera tidigt och träna i en konkurrenspräglad miljö. Krossa den förödande myten om de 10 000 timmarna. (Läs en sammanfattning av forskningsläget om riskerna med tidiga vuxenidrottsliknande satsningar och tidig specialisering här eller på svenska här). Sedan: Styr bort från löjlig övertro på deliberate practice och släpp lös kreativiteten genom deliberate play, (läs här).  Slutligen: Ge våra ledare stöd för att övervinna ryggmärgsreflexen att sortera barn så fort det finns olikheter. Se olikheterna som en tillgång, satsa på och utveckla en pedagogik för inkluderande fotboll och mognadsmässigt spretiga grupper. (Läs här)

Skulle vi dessutom få slut på favorisering av tidig mognad skulle svensk fotboll göra enorma språng och vinna goodwill där vi nu bygger upp en allt större badwill. Vi skulle mångdubbla antalet spelare som når sin fulla potential och därmed också flerdubbla antalet spelare som kan konkurrera om platserna på den yppersta elitnivån. Jag förstår mycket väl svårigheterna en tränare kan uppleva med en spretig grupp 12-åringar, men nivåseparering/nivågruppering i barnfotbollen är i grund och botten destruktiv och onödig. Nackdelarna med att dela upp är långt många fler än fördelarna. I barnfotboll upp till 15 år behövs inte olika nivåer utan rätt pedagogik med tyngdpunkt i smålagsspel, varierande spelformer, individuell teknik och multiidrott. Efter 14-15 års ålder, under specialiseringsfasen, bör all individuell nivåanpassning (om den verkligen är motiverad) ske med rotering i grupplänkar och åldergruppintegration snarare än selektion och toppade lag.

Den mest centrala uppgiften för de regionala utvecklingscentren bör vara att driva och stimulera en satsning på spontan fysisk multiaktivitet. Vi vet inte vilket av alla barn som når längst inom idrotten. Vi vet däremot att generella satsningar på spontanidrott och mångsidig fysisk aktivitet är den enda form av ”elitsatsning” som träffar rätt för barn i åldrarna 0-15 år. Ser vi till att alla barn har en aktiv och rolig fritid ser vi också till att den kommande idrottseliten får en bra träningsbakgrund. Det är roligt för barnen, positivt för föreningsidrotten och helt avgörande för folkhälsan (se här eller här).

Den organiserade idrotten kan och bör inte vara annat än en liten del av all fysisk aktivitet för ett barn. Det organiserade föreningslivet kan däremot stötta och stimulera. Skapa idrotts- och fritidsallianser mellan föreningar, skola och samhälle där föreningskonsulenterna i Föreningslyftet samordnar initiativen. Sätt målen högt: alla barn skall, utifrån sina egna behov och sin egen motivation, ha lustbetonad fysisk och/eller social fritidsaktivitet minst 3 timmar om dagen. Ingen akademi och ingen selektering i världen kan återskapa samma fruktbara miljö som ett barn som tillsammans med kompisar får leka och spela sig igenom sin barndom. (Läs här ett exempel på satsningar i Helsingborg och här ett från Umeå och här Azalea BK:s vision kring Majvallen).

Det finns ett trängande behov av strukturella reformer i tävlingssystemen och spelformerna. Här kan jag bara uppmana att tänka kreativt och nytt. Vi måste ha klart för oss tävlings- och spelformernas helt avgörande betydelse för hur ledare och föreningar agerar. Enligt Fotbollens spela lek och lär skall resultatet ha underordnad betydelse i alla barn- och ungdomsfotboll. Uppdraget blir med andra ord att skapa tävlingsstrukturer som motarbetar resultatfixering i all barn- och ungdomsfotboll. En väg att gå är att sätta så kallad ”föreningsstyrka” som anmälningsprincip i 7-manna, 9-manna och första åren i 11-mannafotbollen. Det innebär att föreningar bara får anmäla sina lag på en för sina spelare i åldersgruppen genomsnittlig spelstyrkenivå. Så försvinner möjligheten att toppa lag och dela upp barn i ”elit” och ”bredd”. Per automatik får vi ett bra sätt motverka favorisering av tidigt utvecklade barn. Ledarna skulle tvingas att fokusera på helt andra saker än att jämföra barn och hitta skillnader. Andra bra reformer för att minska resultatfixering är att korta ned längden på seriespelet och kanske bedriva det i form av korta ”cupspel” där alla lag går till slutspel i nya spelgrupper. Införandet av ”hockeybyten” är ett sätt att garantera lika speltid för alla. Så mycket enklare det skulle bli för ledarna. En sak till: Grupplänkar, där åldersgrupperna i en förening arbetar ihop, är ett bra sätt att erbjuda flexibla utmaningar för spelarna i senare tonår. Spelarna får utmaningar samtidigt som åldersgruppen i sin helhet matchas på en genomsnittlig bekväm nivå. Samarbetet mellan ledarna stärker samtidigt föreningarna som helhet och gör verksamheten mer hållbar. I äldre åldersklasser upp i U21-nivån ser jag därför åldersklassintegrerat divisionspel som en lovande möjlighet.

Slutligen, om vi menar allvar med våra ambitioner att hålla ihop fotbollsfamiljen måste vi en gång för alla slå fast en närhetsprincip i svensk barn- och ungdomsfotboll. Fotboll skall spelas lokalt. Motverka de krafter som splittrar fotbollen och som utarmar den lokala junior- och seniorfotbollen. Skippa med en gång de nationella serierna i ungdomsfotbollen. Slopa alla onödiga bussresor. Matcha de starka spelarna i lokal och regional seniorfotboll om nu inte lokal juniorfotboll räcker till. Då skulle vi i ett enda trollslag slippa problemen med att råtoppade akademilag inte hittar motstånd.  Det är självklart: Om all barn och ungdomsfotboll i åldrarna 6-18/19 år, bedrevs ute i den lokala fotbollen, uppbackad av ett spelarlyft, skulle vi både ha en friskare fotbollskultur och optimerad talangutveckling. Gör därför Simon Gustafsons maxim till allmän lag: Först när man nått ”taket” i sin lokala förenings högsta nivå skall man lämna för högre nivåer (Läs om maximen här). Då skulle egentliga elitförberedande spelarutbilningen ske i åldrarna 18-25 och först efter seniordebut i lägre serier.

När det gäller landsbygden är behovet av nytänkande kanske extra stort. Med små föreningar och tunna åldersgrupper, blir minsta spelartapp förödande.  Närhetsprincipen blir helt avgörande för livskraftig lokal idrott liksom samarbetet mellan föreningar och idrotter: kanske skall vi arbeta fram modeller där ungdomarna tränar lokalt med föreningens åldersgrupper integrerade och sedan samordna matcherna regionalt, exempelvis genom sammandrag där spelare från olika föreningar spelar i sammanslagna lag. Här finns det naturligtvis lika många lösningar som det finns samhällen.

Licensiering kan vara ett bra sätt att kvalitetssäkra en verksamhet, men SEF:s licensiering träffar fullständigt fel. I breddutvecklingens modell blir det annorlunda: där licensieras de regionala utvecklingscentren, inte de enskilda föreningarna i isolering. Kriterierna skulle exempelvis kunna vara: Hur uppfylls folkhälsomålen? Ger regionen möjligheter för alla sina utövare att utvecklas? Finns en levande spontanidrott? Är ledarna välutbildade? Finns en bra föreningssamverkan? Ges alla spelare nycklar för en optimal utveckling? Hur ser det ut i de sena tonåren? Lyckas föreningarna behålla sina spelare till seniornivån?

Verksamheter som tar in 200, 300 eller 400 barn i sin knatteverksamhet och sedan värvar ytterligare spelare utifrån för att spetsa till sin ”elitgrupp”, men som sedan misslyckas med att ta med sig mer än några enstaka spelare till seniornivån, får noll stjärnor i breddutvecklingens licensieringssystem. För en sådan miljö är katastrofal för svensk fotboll.

Frågan vi måste ställa oss är: Varför låter vi destruktiva krafter kväva så stor del av vår ungdomsfotboll? Det är klart vi kan få fram en internationell elit utan att döda folkrörelsen. Det är snarare sannolikt att vi inte långsiktigt kan få fram en internationell elit genom att döda den.

Det finns en enastående kraft i barns och ungdomars kärlek till fotboll. Låt oss ta vara på den kraften igen.

1 Svar till “Den svenska breddutvecklingsmodellen

  1. Carina Jerlov

    Vad väl medveten om att vi är väldigt många ute i föreningar som stöttar dig och ditt jobb! Grymt att någon vågar, vill och kan visa en annan väg än ”etablissemanget”, du och Jesper Fundberg behövs för barn och ungdomarna i fotbollsfamiljen!! ”Endast döda fiskar flyter med strömmen” Tack!

    Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)