Barnrätt kan väl inte vara fel?

 

Om svensk barn- och ungdomsfotboll skall vara finansierad av samhället gäller det att leva upp till barnrättsperspektivet: Alla barn ska ges samma värde i verksamheten. Det är en demokratisk grundprincip och kravet är uttalat. Det spelar ingen roll om du är duktig eller dålig, ambitiös eller stökig, flicka eller pojke – en fotbollsförening måste se varje barn som värdefullt oavsett förmåga eller förutsättningar. Stenhårda krav på en offentligt finansierad verksamhet således. (Läs idrottsministerns syn på barnrätten här.)

Därför måste skattefinansierad svensk barn- och ungdomsfotboll bygga på inkluderande principer. Alla måste få plats. Fotbollens spela lek och lär betonar denna tanke och barnrättsperspektivet är centralt i den nya spelarutbildningsplanen. (Läs mer här.)

Riksidrottsförbundets definition av toppning är glasklar: Toppning
[är en] form av selektering som innebär att de bästa vid ett givet tillfälle får en eller flera av följande fördelar i tävlingssammanhang: en given plats i laget, mer speltid eller av de aktiva betraktat en attraktivare position i laget/gruppen.
(Läs mer här.)

I RF:s definition av toppning har politiker ett effektivt verktyg att välja ut verksamheter som uppfyller barnrättens grundläggande kriterier och därmed kan stödjas av samhället. Idag är det få politiker som vågar ta i denna heta potatis. Toppning är inte förenligt med barnrätten.

Föreningar toppar när vissa barn favoriseras och andra behandlas som mindre viktiga. Resultatfixering leder till en sådan favorisering: stjärnorna spelas på centrala positioner; det blir fasta uppdelningar i förstalag och andralag; ledarna utser talanger och bänknötare. Det hjälper förstås inte att kalla toppningen ”nivågruppering”. När nivågrupperingen innebär att utvalda spelare favoriseras och andra nedvärderas så är det toppning. När klubbar värvar in spelare utifrån och sedan kickar ut egna spelare som inte håller måttet är det också toppning. Starkt selekterande miljöer uppfyller helt enkelt inte barnrättens grundläggande krav. Det går inte heller att dribbla med en dubbelmoral: Stockholmsmodellen, där man inom föreningen placerar utvalda barn i en ”elitgrupp” och alla andra i ”breddgrupper”, är typexempel på toppning i Riksidrottsförbundets definition. Jag försäkrar, om de här så kallade ”elitförberedande” barn- och ungdomsverksamheterna hade varit genomsyrade av barnrättsperspektivet hade de inte sett ut som de gör idag.

Det är sant att snart sagt all barn- och ungdomsfotboll har inslag av toppning. Idrott handlar ju i sin mest uttalade tävlingsform faktiskt om att mäta sig med andra. De som lyckas bäst får ju också högst status. Hierarkier uppstår av sig själva i idrotten och de skapas genom spelarnas olika fysiska mognad, olika föräldrauppbackning, olika talang och intresse. När tränare värderar spelarna olika förstärks dessa hierarkier. Inkluderande fotboll, å andra sidan, handlar om att åtminstone inte medvetet förstärka hierarkierna, eftersom de låser in spelare i givna roller med givna förväntningar. För den individuella utvecklingen är det hämmande för både de ”bra” och de ”dåliga” spelarna. Ambitionen är att möta varje barn utifrån dess egna förutsättningar. Det gäller att få varje enskild individ att mäta sig med sig själv snarare än mot andra. Alla skall få chansen att glädjas åt sin egen utveckling utan att tränare, genom coachning, laguttagningar, gruppindelningar och många andra signaler, berättar för dem att de är dåliga och talanglösa.

Skövde KIK har fattat ett uppmärksammat beslut. Klubben skall inte toppa sina barn- och ungdomslag. Så här skriver man på sin hemsida: Tillsvidare är det [RF:s] definition som gäller i föreningen och vi skall alltså motverka [toppning] å det starkaste i ALLA barn- och ungdomslag. Motverka resultatfixering, man kan tävla utan toppning. Glädje, gemenskap och utveckling är våra ledord! (Läs mer här.) Man ställer sig med andra ord bakom Fotbollens spela lek och lär och tar tydlig ställning för barnrättsperspektivet. Det är en mycket bra början.

Sedan kommer en vardag och en verklighet som öppnar massor av frågor. Hur skall tränarna agera om gruppen är spretig och ojämn? Hur skall ledarna göra när några spelare är dåligt motiverade och andra högmotiverade? Skall de lägga nivån så att det passar de minst motiverade? Vad händer då om spelare lämnar klubben om vinsterna uteblir eller om träningar känns för dåliga? Vad gör föreningen om det är tränarna som tillsammans med sina barn sticker till andra föreningar?

För de här typerna av värdekonflikter uppstår, det vet vi. Alla i ett lag har olika ingångar in i sin idrott. Alla har olika förväntningar och olika ambitioner. Som ledare skall man balansera dessa motstridiga viljor. Inkluderande fotboll är en kompassriktning och inte ett stabilt lyckorike. Det är bra att ha en kompass när man skall kryssa mellan blindskären (köp kompassen här), men även med en tydlig kompassriktning innebär allt ledarskap i fotboll en balansgång.

SvFF:s spelarutbildningsplan säger också att ” hänsyn till variationer i utvecklingstakt ska tas”. Vad betyder det? Är det inte det nivågruppering handlar om? Jag tror det är här nyckelfrågan för barnrättsperspektivet: Hur hanterar man olikheter i en lagidrott?

Budskapet måste trumpetas ut: I grunden är den blandade spretiga gruppen en bra inlärningsmiljö! Olikheter är bra ur ett socialt perspektiv – man lär sig att samarbeta. Den spretiga gruppen är också bra för en problemlösande och kreativt fotbollsutveckling – i alla fall om tränarna har ett långsiktigt utbildningsperspektiv och guidar upptäckarlusten. Det finns en övertro på disciplin och struktur som motbevisas gång på gång. Allt blir inte bättre av att spelare formstöps under konkurrensens piska. Varför litar vi inte mer på kraften i leken och det lustdrivna kunskapssökandet? En fotbollskarriär står och faller inte med om man har lite stökiga och omotiverade lagkamrater när man är tolv år. De stökiga och omotiverade kan ju rent av bli landslagsspelare (läs här).

Sedan tror jag att man som förening måste arbeta med öppna grupper (grupplänkar) för att kunna ge spelarna flexibla utmaningar. Mindre låsta grupper innebär också mindre uttalade hierarkier. Det är bra att byta roll beroende på lagsammansättning och fotbollen blir roligare med fler kompisar. I en sådan här modell blir det mycket fotboll och lärorik fotboll för alla som vill.

Den stora framtidsfrågan för svensk folkrörelsefotboll är hur vi utvecklar verktygen för spelarutveckling i spretiga grupper. Jag tror Göteborg Fotbollförbunds Spelarlyft och Föreningslyft är viktiga pusselbitar i detta arbete. Mark O Sullivans blogg är en annan inspirerande utgångspunkt om man vill fundera över utvecklande ledarskap (läs här). Det händer mycket nu. Jag följer exempelvis utvecklingen i Qviding FIF och Enskede IK med spänning. Sedan vill jag också slå ett nytt slag för lärgruppsmaterialet till Så funkar ungdomsfotboll – tänk om det kom igång en riktigt bred diskussion ute i klubbarna, vilken styrka vi kunde ge varandra.

Men skall man inte få välja, vi lever ju i ett fritt land? Vi vill ju det bästa för våra barn. Skall inte de föräldrar som har duktiga och motiverade barn få välja akademierna om barnet är så bra att de platsar där? De är ju onekligen väldigt många som drömmer om en plats i de ”elitförberedande” miljöerna (lyssna här). Problemet är bara att ju mer föreställningen breder ut sig, att man bara kan nå seniorelitnivån genom konkurrensen i en strömlinjeformad akademi, desto mer sant kommer det bli. SEF:s massiva satsning att stärka sina medlemsföreningars ställning kväver samtidigt den breda folkrörelsefotbollen. Vi riskerar en tudelning av fotbollen och SEF-föreningarna riskerar att mista sin största rekryteringsbas.

Om utvecklingen fortsätter som SEF vill kommer föräldrar med fotbollsglada små barn snart att få stå inför ett ”antingen eller” när de skall välja barndom åt sina barn: Antingen social fotboll bara för att det är ”skoj” i en breddverksamhet utan idrottsdrömmar, eller en fullskalig satsning mot eliten (om barnet är bra nog). För de flesta, oavsett hur föräldrarna väljer, riskerar fotbollen ganska snart att bli meningslös. Samhället får dock ett enkelt val: pengarna skall gå till de verksamheter som betonar barnrätten och vars syfte är att stärka folkhälsan.

Det sorgligaste med en uppdelning av barn- och ungdomsfotbollen i ett breddspår och i ett elitförberedande spår är att vi som tror på kraften i leken och det lustfyllda drivet aldrig får chans att bevisa att vi har rätt. Tråkmånsarna vinner.

Jag förespråkar ett både och. Först lekfull gemenskap och fotbollsutbildning till alla, sedan när ungdomarna är stora nog att välja själva skall de få göra sin satsning. Den elitförberedande verksamheten skall sättas in när spelarna växt ut den lokala seniorfotbollen – på det sätt som mitt exempel Simon Gustafson gjorde. Man skall inte behöva välja spår när man är barn. Politiker däremot måste bestämma sig här och nu: skattemedel ska väl bara gå till föreningar som följer barnrättskonventionen?

5 Svar till “Barnrätt kan väl inte vara fel?

  1. Manne

    Viktiga fråga! Kanske vore en bra ide om klubbarna införde likabehandlingsplaner?
    Det är inte bara ‘talanger’ som får mer speltid. Har sett att tränarbarn får fördelar just för att de är tränarbarn, t.ex att de blir kallade till fler matcher, kallade till andra lags cuper och träningsläger osv. Några som är väl medvetna om detta är de ‘vanliga’ spelarna. Beklagligt att vuxna människor som är i en situation då de agerar förebilder för barn/ungdomar beter sig så.
    Tjänster och gentjänster som förekommer i vår klubb är nog inget ovanligt. En kultur som kanske skulle kunna motverkas med hjälp av ett dokument som just en likabehandlingsplan!

    Svara
    • Fredrik

      Likabehandlingsplan kanske inte är en så dum idé. Åtminstone beträffande klubbens övergripande strukturer. En sådan plan skulle hjälpa att sätta ut kompassriktningen. Sedan kan man ju i slutändan inte komma ifrån den enskilde ledarens fingertoppskänsla och val. Rättvist ledarskap är ingen helt exakt vetenskap. Som ledare sänder vi ju hela tiden ut medvetna och omedvetna signaler genom våra beslut och genom hur vi väljer att förstärka beteenden och hur vi väljer att uppmuntra vissa spelare hellre än andra. Det finns inget enkelt sätt att skapa den totala rättvisan tänker jag. Däremot tror jag att om vi etablerar en ifrågasättande kultur där ledare hela tiden reflekterar över hur de agerar och huruvida de håller sig till barnrättsperspektivet så är mycket vunnet.

      Svara
  2. Kent Lindahl

    Fantastiskt bra skrivet! Se gärna mina inlägg på FB. Välkommen på lunchbesök på RF om du har vägarna förbi…

    Svara
    • Fredrik

      Skall omedelbart kolla in din Fb-sida. Är i Stockholm i slutet på nästa vecka. Fast efter att ha kollat på din fb-sida verkar det ju som om du bor i Örebro 🙂

      Svara
  3. Ledsen förälder

    Ser att det är ett tag sen detta skrevs men måste säga att jag tycker det var fantastiskt bra skrivit och delar din åsikt till fullo!

    Har själv tröstat en 12-årig fotbollstokig son ikväll som drömmer om att spela anfallare och som står hemma på kvällarna och nöter i sin egna rebounder (M-station, som han sparat till själv). Men i laget är tyvärr anfallspositionerna redan ”upptagna” av de allra bästa i laget och han får alltid spela back, och detta i ett lag som inte själva säger sig vara stolta över att de inte toppar. Utan det råkar visst bara ”slumpa” sig att vissa barn alltid får bättre positioner och mer speltid än övriga spelare på matcherna. Skadar sig något barn under en match så är det förstås bara de som tränarna bedömer som allra bäst som får hoppa in etc., men toppar det gör de absolut inte… utan det är bara sånt som de andra lagen ägnar sig åt. Ja, suck så less man kan bli.

    Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)