Akademiskt trams

I måndags tog jag tåget ned till Skåne för ett besök på Idrottsvetenskapliga institutionen på Malmö Högskola. Jag var inbjuden av Tomas Peterson för att presentera tankar och begrepp i min bok Så funkar ungdomsfotboll på ett seminarium. Riktigt lyckat. Samtidigt passade jag på att förhöra mig om vad idrottsforskarna hade att säga om den svenska idrottsrörelsen.

Det är uppenbart: Ett förändrat samhälle ändrar förutsättningarna för idrottsrörelsen. Utflyttning från landsorten och inflyttning till städerna är ett påtagligt exempel. På ena stället står fotbollsplanerna i träda och på det andra står barnen i kö för att få spela.

Vi konstaterade att överlag så minskar antalet utövare i föreningsidrotten, inte minst inom fotbollen och i synnerhet bland tonåringar. Vi noterade också att barn börjar allt tidigare med idrotten i en allt mer organiserad verksamhet. Det är kanske inte så konstigt att de tröttnar? Särskilt i åldrarna då det börjar talangsatsas och selekteras och de allra flesta får signalen att de inte duger. Idrottandet blir inte värt sitt pris. På ett liknande sätt löper förmodligen utvecklingen av det ideella engagemanget: Vi engagerar oss ideellt, men är engagemanget mer kopplat till de egna barnen och mindre till föreningen? Som ledare håller man på några år när barnen är små och kraven låga sedan vill man helst lämna över. Är idrottsrörelsen rent av på väg att förvandlas till barnidrott? Klyvningen av fotbollen i en samhällsfinansierad breddidrott och en ”elitförberedande gren” blir kanske i så fall en realitet.  (Något bara den som gillar själlös underhållning kan uppskatta.)

Vi diskuterade också huruvida föräldrar är mer beskyddande och bevakar sina barns intressen mer än tidigare generationer. Konsekvensen skulle i så fall vara att föräldrar ställer högre krav, både på rättvisa och kvalitet. Det kan skapas en kraft inom idrotten att ta barnrätten på allvar, men förstås också tendenser till professionalisering och att förvandla leken till ”utbildning”.

Vi konstaterade att kunskapen växt till en överväldigande bevisning: En ideellt buren barn- och ungdomsidrott som betonar folkhälsa, lustfylld lek och inre motivation går utmärkt att kombinera med seniorelitidrott. Inte bara det: God inkluderande pedagogik är alltid överlägsen nivåseparering och resultatfixering. Selektion av tidig fysisk mognad, utslagning och barnelitism är alltid bara korkat.

Allt sammantaget visar väl att det händer mycket nu. Förutsättningarna förändras. Samtidigt finns stora möjligheter! I en tid då allt omprövas kan man tänka nytt! Man behöver inte tro att allt är som det måste vara.

Dessvärre är det tyvärr så här: Inom fotbollen vimlar det av människor som vet hur allt är och utifrån denna kunskap sluter sig till att de vet hur allt måste vara. När jag nu träffade Tomas Peterson – som i forskningsprojektet De avgörande åren och boken Talangutveckling eller talangavveckling grundligt bevisat att ungdomslandslag selekterar fysisk mognad och bygger på helt felaktiga och för fotbollen destruktiva principer – kunde jag inte motstå att berätta om något jag nyligen läst i GP.

GP:s Mattias Balkander återgav i sin krönika ”Fotbollen slutar inte i Ystad” (15 januari 2014) en intervju med Stefan Lundin (SEF) där Lundin fick kommentera Tomas Petersons forskning. Stefan Lundin konstaterade att trots att vi vet att ungdomslandslag är destruktiva inte kan ta bort dem. Sedan levereras en hemmasnickrad analys av motivationens drivkrafter: Vi är påtvingade våra landslag från 15 års ålder. Vi kan inte lägga ned. Då skulle vi vara enda landet i världen som skulle säga nej till att ha ungdomslandslag. Då skulle ingen spela fotboll, då skulle alla lägga ned fotbollen, om det inte fanns ett landslag … När du frågar en sjuåring får du svaret att de skall bli landslagsspelare och bli som Zlatan. Den drömmen kan vi inte ta bort med akademiskt trams. Balkander kommenterar citatet: Jag gillar det Stefan Lundin säger. Bra rutet.

Akademiskt trams alltså. Tomas Peterson visar att rådande selektionsstrukturer slänger bort de allra flesta talanger och krossar drömmar på löpande band till ingen nytta alls. Zlatan spelade aldrig i ett pojklandslag. Hur noga talangjägarna än letade så hittade de inte honom. Det var andra som favoriserades. Som tur var, och det var bara ren tur, slutade Zlatan inte drömma.

Jag drömmer också: Om världens roligaste idrott! För alla, länge! Akademiskt trams? Kunskapsförakt är en slapp hållning. Om vi förenar teori och praktik tror jag fotbolls-Sverige blir bättre.

3 Svar till “Akademiskt trams

  1. Thomas Johansson

    Jag håller just på med att läsa boken om Zlatan. Om man skall tro det han berättar där så är det inte precis tur som gjort honom till den han är i dag. Han är född på hösten, i oktober, han var liten och klen som barn, han rättade inte in sig i ledet och gjorde som tränarna sa. Klart att han inte platsar i ett distriktslag. Än mindre i ett landslag.
    Jag håller alltså inte med om att det var tur att han inte slutade drömma. Hans dröm var bara tillräckligt stark.
    Vi kanske inte skall vara det enda landet i världen som inte har ett pojklandslag. Ett av våra något äldre lag lyckades ju med en stor bedrift i U17 VM. Hösten innan såg jag dom få stryk av Skottland två gånger (sju av de spelarna fanns kvar i VM-truppen). Problemet är att hålla motivationen upp hos dem som liksom Zlatan har potential men inte drömmer lika starkt.
    Eller så skall vi våga ta det steget. Men hur skall vi då få spelare till vårt landslag? I dag är ju de allsvenska trupperna ganska unga eller fulla med utländska ”talanger” som vill visa upp sig på väg till lukrativa kontrakt. Allt medan proffsklubbarna spionerar på våra ”talanger” i Gothia Cup för att erbjuda dem ungdomskontrakt. Via tipstjänst premierar vi klubbar som tidigt matchar ”talanger”…
    Det kommer tyvärr att ta lång tid innan akademisk kunskap får fäste i den konservativa myllan ute i våra klubbar. Jag är rädd att den ideella eran i svenskt idrottsliv kommer att kommersialiseras bort innan det sker…

    Svara
    • Fredrik

      Hej Tomas, jag grundar också all min kunskap om Zlatan på David Lagerkrantz bok. Visst är den intressant och bra – vad som är den objektiva sanningen i berättelsen om hur Zlatan nådde framgång är förstås inte helt fastslaget. Jag har funderat på om Zlatan drömde intensivare än många andra eller om han bara hade tur (tillskillnad från så många andra som drömt lika mycket) att han hann börja växa till sig innan han blev bortsorterad eller tappade sugen. Enligt vad både han själv och hans tränare berättar var det ju väldigt nära att han lagt av.
      Jag håller med dig om att den stora utmaningen blir att hålla drömmarna vid liv för de som inte hamnar i talangprogrammen och hos dem som spelar andrafiol inne i talangprogrammen (som i fallet med Zlatan).
      Jag håller också med både dig (och SvFF), det är svårt att rucka på de strukturer som finns i form av U-landslag och tipselitprojekt och internationella proffsklubbars ”jakt” på svenska barn. Utvecklingen skenar och ibland är det svårt att se alternativen när krafterna som formar fotbollen är så starka. Jag tycker ändå vi skall unna oss att vara utopister – för i princip kan man ju faktiskt förändra alla strukturer om vi skulle vilja.

      Svara
  2. Dennis

    Tycker Stefan Lundins kommentar om att 7-åringar skulle drömma om U-landslag är befängd. Jag jobbar med barn i dessa åldrar och om de nämner landslaget som dröm så menar de A-landslaget. De har ingen aning om vad distriktslag/U-landslag är ens.. Om det inte är så att föräldrarna trycker på om det.. Att ta bort distrik/U-landslag lär ju bli svårt såklart, men att det skulle ha någon som helst inverkan på 7-åringarnas drömmar är nonsens.

    Svara

Skriv en kommentar

  • (kommer inte publiceras)